Demonerna

Jag undrar hur länge det går att leva med sina inre demoner? Hur länge orkar en människa bekämpa dom?
Det är jobbigt när det händer. Men jag vet att jag måste fokusera på att det är bättre. Att det kanske finns ett slut. Jag talar aldrig om det för det är inte sånt jag gör. Om jag säger så här så har Kristoffer bevittnat en panikattack för första gången under våra nio år. Det kan tolkas på två sätt.
1) Jag är bra på att dölja det(hur man nu gör det)
2) Dem är inte lika frekvent som förr.

Jag skulle kunna säga både och. Det är verkligen inte som förr. Då triggades dem av minsta lilla motgång, när som helst, var som helst. Det var allt som byggdes på som gjorde det, som utlöste det. Jag lärde mig se varningssignalerna och liksom fokusera under hela processen. Andas. Vissa gånger kunde jag gå undan och ta itu med det själv, andra gånger bara stänga av och andas. Hoppas att ingen ser.
Nu när Kristoffer har fått uppleva det fattar jag inte varför jag egentligen har hållit det för mig själv så länge. Men det finns väl en anledning för allt. Jag har väl inte vetat vad jag ska svara på frågan om varför det händer, eller vad det är med mig. Inte velat att någon ska se mig svag. Att det förflutna fortfarande påverkar mig. Men det är klart att det gör det och många gånger måste man sätta stopp för det som jag för mig själv tror triggar det.

Vissa demoner har jag försökt att strida emot och jag skulle vilja säga att jag har lyckats. Jag behöver inte längre ha ett genomskinligt duschdrapperi för att kunna genomskåda hela rummet när jag duschar. Men det gör det inte mindre skrämmande för det. Jag använder samma trick som under en attack. Fokusera. Andas och tala till mitt inre att det sitter i huvudet. Ungefär som ”jag är inte rädd, jag kan flyga”.
När Kristoffer fick uppleva det så var det egentligen inte hans fel. Jag kan inte ligga i ett mörkt rum med stängd dörr för att sova. På vissa platser går det, andra inte och jag förstår inte varför. Men just hemma, i min säng, och en dörr stängd. Det kvittar om det är tänt, egentligen, men känslan förstärks när det är mörkt. Han kunde inte rå för det. Men den har råkat vara stängd ett par gånger och jag har bett honom öppna den samtidigt som jag fokuserar, andas. Efter en stund kan jag pusta ut. Jag gjorde en avledande manöver, demonen försvann för tillfället.

Men när det sker om och om igen och saker och ting omkring bygger upp blir det svårare att värja sig, att göra en avledande manöver. Det gick inte att hålla de tillbaks. Inte när Kristoffer frågade vad det är och vad det är som händer. Det går inte att fokusera bort det då, att tänka på annat än att döden kommer och tar mig eller på vad som just hände, att dörren var stängd. Och det som just nu ligger och pressar i mitt liv, som tar den där lilla energin ifrån mig måste bort. Jag har valt att leva ett liv utan ångestattacker men det är lite svårt när något är påträngande och som en blodigel hänger kvar även när jag försöker få bort den. Jag talar metaforiskt för jag antar att det är sådant som hålls till privatlivet. Denna blodigel ska bort innan jag är tömd på blod och ångestattackerna blir vardag igen. Det tillåter jag inte! Jag har kämpat för länge för att det ska ske.

Jag bara undrar, kommer det någonsin upphöra helt?
Om jag ser till hur det gått sedan de först började så är det en radikal förbättring men långt ifrån borta. Det är vissa demoner jag fortfarande är rädd för att stöta mig med. Men den dagen då jag känner att jag kan stå emot även dom DÅ JÄVLAR!

Annonser