Demonerna

Jag undrar hur länge det går att leva med sina inre demoner? Hur länge orkar en människa bekämpa dom?
Det är jobbigt när det händer. Men jag vet att jag måste fokusera på att det är bättre. Att det kanske finns ett slut. Jag talar aldrig om det för det är inte sånt jag gör. Om jag säger så här så har Kristoffer bevittnat en panikattack för första gången under våra nio år. Det kan tolkas på två sätt.
1) Jag är bra på att dölja det(hur man nu gör det)
2) Dem är inte lika frekvent som förr.

Jag skulle kunna säga både och. Det är verkligen inte som förr. Då triggades dem av minsta lilla motgång, när som helst, var som helst. Det var allt som byggdes på som gjorde det, som utlöste det. Jag lärde mig se varningssignalerna och liksom fokusera under hela processen. Andas. Vissa gånger kunde jag gå undan och ta itu med det själv, andra gånger bara stänga av och andas. Hoppas att ingen ser.
Nu när Kristoffer har fått uppleva det fattar jag inte varför jag egentligen har hållit det för mig själv så länge. Men det finns väl en anledning för allt. Jag har väl inte vetat vad jag ska svara på frågan om varför det händer, eller vad det är med mig. Inte velat att någon ska se mig svag. Att det förflutna fortfarande påverkar mig. Men det är klart att det gör det och många gånger måste man sätta stopp för det som jag för mig själv tror triggar det.

Vissa demoner har jag försökt att strida emot och jag skulle vilja säga att jag har lyckats. Jag behöver inte längre ha ett genomskinligt duschdrapperi för att kunna genomskåda hela rummet när jag duschar. Men det gör det inte mindre skrämmande för det. Jag använder samma trick som under en attack. Fokusera. Andas och tala till mitt inre att det sitter i huvudet. Ungefär som ”jag är inte rädd, jag kan flyga”.
När Kristoffer fick uppleva det så var det egentligen inte hans fel. Jag kan inte ligga i ett mörkt rum med stängd dörr för att sova. På vissa platser går det, andra inte och jag förstår inte varför. Men just hemma, i min säng, och en dörr stängd. Det kvittar om det är tänt, egentligen, men känslan förstärks när det är mörkt. Han kunde inte rå för det. Men den har råkat vara stängd ett par gånger och jag har bett honom öppna den samtidigt som jag fokuserar, andas. Efter en stund kan jag pusta ut. Jag gjorde en avledande manöver, demonen försvann för tillfället.

Men när det sker om och om igen och saker och ting omkring bygger upp blir det svårare att värja sig, att göra en avledande manöver. Det gick inte att hålla de tillbaks. Inte när Kristoffer frågade vad det är och vad det är som händer. Det går inte att fokusera bort det då, att tänka på annat än att döden kommer och tar mig eller på vad som just hände, att dörren var stängd. Och det som just nu ligger och pressar i mitt liv, som tar den där lilla energin ifrån mig måste bort. Jag har valt att leva ett liv utan ångestattacker men det är lite svårt när något är påträngande och som en blodigel hänger kvar även när jag försöker få bort den. Jag talar metaforiskt för jag antar att det är sådant som hålls till privatlivet. Denna blodigel ska bort innan jag är tömd på blod och ångestattackerna blir vardag igen. Det tillåter jag inte! Jag har kämpat för länge för att det ska ske.

Jag bara undrar, kommer det någonsin upphöra helt?
Om jag ser till hur det gått sedan de först började så är det en radikal förbättring men långt ifrån borta. Det är vissa demoner jag fortfarande är rädd för att stöta mig med. Men den dagen då jag känner att jag kan stå emot även dom DÅ JÄVLAR!

Annonser

Psykiskt ohälsa

Det finns saker och ting som tiden aldrig läker. Det finns skorpor på hjärtat som alltid kommer vara lätta att peta bort. Jag kommer aldrig blöda öppet igen, jag kommer inte låta det ta kål på mig. Jag har skaffat mig rejält med bandage vilket är det starkaste vapen.
Jag trodde inte det var sant, jag trodde aldrig att det skulle gå.
Jag ville ingenting med mitt liv bara få det onda att försvinna. Såg ingen framtid, jag var inte värd någon, jag ville inte ha någon. Smärtan var så total, den gjorde mig stum. Otröstlig och helt trasig. En helg med en barndomskompis kunde jag genomlida. Sen vet jag inte vad som hände. Jag flyttade till Gävle. Varför? Jag ville ju ingenting. Siktet var inställt.

Hjärnan hade ändrat kurs, bara så där. Jag var kluven. Visste inte vad jag skulle känna. Ville jag leva, ville jag dö? Vad är meningen med allt?
Jag bodde långt ifrån alla jag någonsin känt. Lämnade allt för en enda sak.
Sakta men säkert gjorde det inte så ont hela tiden. Lite plåster på såren.
Men den som en gång gav mig plåster kan också ta bort dom och då gör det ännu ondare än förut. Det hände mig tre gånger. Det var frågan om liv och död. Jag hade hittat min lösning och ville inte bli av med det. Något växte i mig både psykiskt och fysiskt men även det togs ifrån mig. Vad är meningen att försöka leva när livet är överjävligt mest hela tiden?

Det är aldrig bra att låtsas att allt är bra. Det är aldrig bra att gå i dunklet och undra. Men något hade hänt. Jag lärde mig hur jag helade mig själv, bara jag hade mig själv så skulle plåstren aldrig få slitas bort förrän jag visste att såret hade läkt, att ärret var ett faktum. Det vad jag som bestämde. Något jag aldrig fattat förut. Det var jag som bestämde. Du har alltid ett val. Jag hittade sätt att leva för att få bort det onda och jag behövde aldrig skada mig själv. Jag bar allt där inne och det är väl den värsta sorten? Bad aldrig om hjälp men hjälpen kom till mig. Hjälpte mig upp, hjälpte mig bandagera, hjälpte mig vidare. Om någon så mycket som försöker ta bort honom ifrån mig… Gud nåde den. Han är min livlina och allt jag någonsin behövt. Han såg mig när ingen annan vågade titta och han vände aldrig bort blicken.

Det var kärleken som fann mig 2007 och det räddade mitt liv. Det är inte över, jag har förstått att det aldrig kommer vara det. Jag har alltid ett val. Jag har två barn, något jag inte ansåg var nödvändigt. Jag var inte den som ville göra fler maskrosbarn. Och det gör jag inte heller, även om dom är här. Mitt i bland oss. Ännu ovetandes. Mina älskade ungar, min älskade sambo(nej, inte gifta än).
Jag har försökt trotsa hjärnspöken, jag gör inre uppror i omgångar men det är JAG som bestämmer, det är jag som tillåter när det ska ske.

Det förflutna kommer inte få det bästa av mig.

Det tillåter jag inte. Det är mitt val.