Psykiskt ohälsa

Det finns saker och ting som tiden aldrig läker. Det finns skorpor på hjärtat som alltid kommer vara lätta att peta bort. Jag kommer aldrig blöda öppet igen, jag kommer inte låta det ta kål på mig. Jag har skaffat mig rejält med bandage vilket är det starkaste vapen.
Jag trodde inte det var sant, jag trodde aldrig att det skulle gå.
Jag ville ingenting med mitt liv bara få det onda att försvinna. Såg ingen framtid, jag var inte värd någon, jag ville inte ha någon. Smärtan var så total, den gjorde mig stum. Otröstlig och helt trasig. En helg med en barndomskompis kunde jag genomlida. Sen vet jag inte vad som hände. Jag flyttade till Gävle. Varför? Jag ville ju ingenting. Siktet var inställt.

Hjärnan hade ändrat kurs, bara så där. Jag var kluven. Visste inte vad jag skulle känna. Ville jag leva, ville jag dö? Vad är meningen med allt?
Jag bodde långt ifrån alla jag någonsin känt. Lämnade allt för en enda sak.
Sakta men säkert gjorde det inte så ont hela tiden. Lite plåster på såren.
Men den som en gång gav mig plåster kan också ta bort dom och då gör det ännu ondare än förut. Det hände mig tre gånger. Det var frågan om liv och död. Jag hade hittat min lösning och ville inte bli av med det. Något växte i mig både psykiskt och fysiskt men även det togs ifrån mig. Vad är meningen att försöka leva när livet är överjävligt mest hela tiden?

Det är aldrig bra att låtsas att allt är bra. Det är aldrig bra att gå i dunklet och undra. Men något hade hänt. Jag lärde mig hur jag helade mig själv, bara jag hade mig själv så skulle plåstren aldrig få slitas bort förrän jag visste att såret hade läkt, att ärret var ett faktum. Det vad jag som bestämde. Något jag aldrig fattat förut. Det var jag som bestämde. Du har alltid ett val. Jag hittade sätt att leva för att få bort det onda och jag behövde aldrig skada mig själv. Jag bar allt där inne och det är väl den värsta sorten? Bad aldrig om hjälp men hjälpen kom till mig. Hjälpte mig upp, hjälpte mig bandagera, hjälpte mig vidare. Om någon så mycket som försöker ta bort honom ifrån mig… Gud nåde den. Han är min livlina och allt jag någonsin behövt. Han såg mig när ingen annan vågade titta och han vände aldrig bort blicken.

Det var kärleken som fann mig 2007 och det räddade mitt liv. Det är inte över, jag har förstått att det aldrig kommer vara det. Jag har alltid ett val. Jag har två barn, något jag inte ansåg var nödvändigt. Jag var inte den som ville göra fler maskrosbarn. Och det gör jag inte heller, även om dom är här. Mitt i bland oss. Ännu ovetandes. Mina älskade ungar, min älskade sambo(nej, inte gifta än).
Jag har försökt trotsa hjärnspöken, jag gör inre uppror i omgångar men det är JAG som bestämmer, det är jag som tillåter när det ska ske.

Det förflutna kommer inte få det bästa av mig.

Det tillåter jag inte. Det är mitt val.

Annonser