Ångesten vill aldrig säga adjö

Jag önskar att den lämnade mig och aldrig kom tillbaks.

Jag önskar att jag fick bestämma över alla mina känslor.

Jag önskar att jag kunde få må bra till 100 %.

Blir visad kort där jag är typ 18-19 år. Borde komma ihåg den dagen, jag var ju tillräckligt gammal, inget jag borde glömt när det var blott 10 år sedan bilden togs. Men ingen visste att ångesten var i sitt esse då. Levde för att äta upp mig.

Jag kanske var där, på fotot, i stunden. Men jag har inget minne av det. Jag var fullt upptagen med att fokusera på att inte få en panikattack där och då. Att inte skämma ut alla, att de inte skulle ställa några frågor. Få några tvivel om mitt välmående även om döden var mer lockande än att leva livet.

Jag önskar att, efter allt kämpande med att greppa tag om livet, att ångesten inte ska få finnas mer. Det är den som borde dö. Inte jag. Jag lever nu.

Jag vet att jag förtjänar det liv jag skapat mig och ännu håller på att bygga upp. Jag vet vad livet kan ge mig och tänker inte låta ångesten ta över… aldrig mer igen.

Men det är ändå jobbigt när den kommer. När den gör sig påmind. Då är jag där igen, i stunden men ändå inte – Och hoppas för allt jag är värd att ångestattacken inte ska ge sig till känna när jag befinner mig bland folk. Framförallt inte när ungarna är med. Men det är svårt. För ångesten vinner alltid när den väl bestämt sig för en attack.

Det jag vet nu är att den inte kommer och går precis som den vill för nu är det jag som bestämmer över mitt liv. Nu ger den sig till känna när jag befinner mig i känslomässigt pressade situationer. Ibland förstår jag varför, andra gånger är ångesten och mitt undermedvetna på dejt. Den mest förbjudna kärleken.

Men jag ska andas. Knyta näven och tänka på något annat. Hoppas att ingen får mig att prata om saker som triggar den där jävla ångesten. Jag kommer aldrig sluta försöka vinna varje strid tills ångesten ger sig, tills den faktiskt är beredd att säga adjö.