Och ner ner ner

Jag kräver inte att alla dagar ska vara kul. Bara att jag får vara i fred när jag är låg. När det går ner. Ner. Ner.

Mycket kräver energi. Mycket ger även. Men skålarna väger inte alltid jämt. Idag är energiskålen i golvet.

Gör sådant som får mig att må bra. När ska jag fatta att det är okej att ligga å glo i taket? Sluta prestera.

Jo, när hjärnan inte går på högvarv. När jag slutar ge utlopp för allt på att göra listan samtidigt.

Nu är jag låg. Om en stund hög.

Och då jävlar.

Annonser

Vad handlar det om, egentligen?

Julklappar. Det är snart november och för att ha råd måste en börja nu om inte förut. I detta konsumtionssamhälle så är det inte längre flest julklappar som vinner utan även dyrast. När jag var liten fick vi en hel del julklappar. Med åren blev dem dyrare. Med betoning på vi då jag har flertalet syskon också. Men vi fick julklappar ingen egentligen hade råd med.

Så hur fick man råd? Struntade i räkningar vilket leder till att kronofogden knackade på var och varannan dag. Vilket slutar med att vi inte hade någon el. Då kunde vi inte heller använda oss av våra dyra, elektroniska prylar.

Med den vetskapen försöker jag nu köpa presenter som inte rasar vår ekonomi. En av julklapparna är en dyr sådan som min ena bror vill ge dem, som han inte skulle ha råd att finansiera själv, inte heller vi utan att bli vräkta. Därför frågade min bror om fler ville vara med på presenten vilket dem ville och det möjliggör presenten och dessutom att dem kan få fler än en från oss.

Något dem verkligen vill ha. På så sätt blir dem nöjda. De kommer säkert bli besvikna då dem vill ha så mkt mer och vi skulle vilja ge dem hela världen. Men då skulle det endast bli som för mig och mina syskon. Vi hade många paket att öppna, men sen då?

Det är inte lätt när en vill köpa så mycket mer, gärna allt de kryssat för i leksakstidningen. Men dem ska få egna rum då vår inneboende ska flytta och nya sängar kostar. Likaså inredning. Det känns som om att jag resonerar klokt men ändå brottas jag med tanken på om de kommer bli besvikna över sina 3-4 julklappar. Men det är bra julklappar istället. Dessutom får de säkert fler av andra.

Fattar inte ens varför jag bryr mig om det. Än att bara känna mig tillfreds med de julklappar vi tänkt köpa. Det är inte flest eller dyrast som är bäst utan de värderingar och sättet vi tänker på som gynnar våra barn i slutändan. Så dem slipper sitta och tänka som jag gör nu. Det dem ger eller inte ger kommer vara tillräckligt så länge dem älskar sina barn ovillkorligt och tar hand om dem på bästa sätt för kärlek är gratis.

Det är svårt..

Föräldraskapet, det är svårt. Det tog lång tid innan jag blev tillfreds med tanken att jag gör så gott jag kan och det är bra nog. Mina erfarenheter kring ett föräldraskap blandat med mina kloka tankar, det blir bra. Sen uppstår det såklart situationer en kunde ha gjort saker och ting på ett bättre sätt men jag tänker att eftersom att jag är kapabel till att reflektera kring det i efterhand så blir det hela tiden bättre.

Det finns situationer som hänt som aldrig skulle hända idag. T.ex. Hur rädd jag var när Alexis skulle springa ner för en kulle som 2-3 åring. Hur jag liksom ”nej nej, akta nu, du kan slå dig”. Linda in barnet i bomull 😉 Likadant när Novalie och Alexis skulle göra det som yngre. Men när jag hörde mig själv säga att de ska akta sig hit och akta sig dit så blev jag tyst och sa istället ”spring spring” trillar dem så gör dem det. Men gör dem det inte, så har dem kul. En mjuk gräsmatta, hur illa kan de slå sig?

Jag är mer en testa-förälder än en akta-dig-förälder nu. Och det ger barnen mer utrymme och bättre självförtroende vilket leder till att de klarar det dem tar sig för på ett bättre sätt.

En sak är jag dock säker på och det är att en aldrig kan bli en perfekt förälder för det finns inga sådana men jag kan bli den bästa föräldern för mina barn. Ingen känner dem som jag och kan tillmötesgå eller förstå dem så som jag. Men det ska vara med en självinsikt att jag inte kan göra hur som helst för det. En diktatur-förälder lär jag aldrig bli. Det är inte dit jag strävar.

Men jag önskar en ömsesidighet som jag ändå har på känn finns där. Att lyssnar jag på dem, lyssnar dem på mig. Hoppas jag. Det värsta med föräldraskapet är en ständig oro att något ont ska hända barnen, eller när en bråkat och inte känt att det blev ett riktigt förlåt innan lämning på skolan. En olustig känsla i hela kroppen, under hela dagen. Och direkt ifrågasätter en sig själv som förälder. Gjorde jag rätt? Kunde jag göra på annat sätt? Vad kunde jag gjort bättre? Varför blev det som det blev? Går hon med samma känsla under hela dagen i skolan?

Ja, det är verkligen inte lätt att vara förälder. Det är alltid med någon annan i centrum än sig själv. Livet kretsar kring hur en kan göra allt så bra som möjligt för barnen. En får inte glömma sig själv. Men det är lättare sagt än gjort när jag oftast är Mamma Therese än bara Therese.

Vem är Therese?

En doft, fördjävligt.

Jag kan inte stoppa tankarna när dem väl kommer. De tränger igenom.

En flashback, en kick eller snarlik käftsmäll.

Doftar på en egenodlad blomma. Varför odlade jag den?, hinner jag tänka.

En doft, en flashback. En förmaning till mitt forna posttraumatiska beteende. Det går nog aldrig över.

Doften fräter på mitt näshår.

Jag, lilla jag, med ansiktet i en Tagetesrabatt. Hade vi sådana odlade nångång? Jag vet inte, jag minns inte. Doften tränger in, hjärnan gör ont. Försöker läsa kurslitteratur. Låtsas som om inget hade hänt. För jag vet aldrig om det har hänt.

Känslan är ändå obeskrivligt verklig. Samtidigt som jag luktar på blomman så känner jag att tryck i ansiktet. Ett tryck med kinden mot en blomrabbat. Ett tryck på andra sidan av ansiktet av en vuxen hand som täcker hela sidan. Känslolös, jag visste och vet hur en stänger av, hur en själsligt lämnar situationen.

Jag vet inte om det har hänt, eller om händelsen utspelade sig så som flashbacken uppenbarade sig. Kanske blandar jag ihop olika händelser, kanske hjärnan spelade mig ett spratt. Kanske jag går i försvar?

Att hjärnan jobbar så att den i stunden stänger av för att sedan dras igång med hjälp av en doft, något som är förknippat, när jag är mer mottaglig för minnet är också ett försvar för att hjärnan ska orka med det.

Jag har en sådan distans till det nu. Jag vet vem jag är. Vad jag vill och vad jag kan. Jag är inte ett hjälplöst barn någon kan utnyttja. Sådant jag inte minns och kan berätta om när som helst slår jag gärna ifrån mig då jag inte kan relatera till det lika starkt som mitt minne att få en handduk nedtryckt i min 4-5 åriga hals så till den grad att jag såg slutet. Kanske även för att det hände mer ofta än att ligga i rabatten och känna sig värdelös. Tagetes blommar ju inte jämt.

En flashback får aldrig ner mig igen men vem fan vet? Det värsta kanske inte har uppdagats än.

Och jag blommar nu.

Det hände något igår

Han med stort H är äntligen min man efter 11 år vid min sida.

Vi har planerat detta sedan i början av sommaren. Vi satte oss ned och liksom bara bestämde att nu gör vi det. Vad väntar vi på?

Först tänkte vi i slutet av september för att vi har vår årsdag då. Men så tänkte jag ha mitt 30-årskalas den 1 september och då bestämde vi att det blir bättre.

Vi ville ha en borglig vigsel, bara vi fyra och två vittnen (Min inneboendes bror och så en kompis till mig). Det blev istället en annan kompis med familj som åkt från Gävle och genomresa ner hit till Kalmar så dem fick också följa med. Och min yngsta bror som kom i fredags från Sölvesborg. Så det blev inte riktigt som vi tänkt det. Men det gäller att vara flexibel.

Barnen fick inte reda på det förrän samma dag så det blev mer än bara en 30årsfest för mig.

30årsfesten skulle firas på Harrys. Med Bowling och efterföljande mat. Min farmor överraskade med kaffe efter maten och något att skåla i för brudparet. Sen åkte vi vidare hem till mig där vi fick smaka på tårtan min kompis gjort. Och så var det party party till midnatt. Ungarna sov hos sin morfar och gammelfarmor som bor grannar.

Jättetrevligt och tack alla som kom och förgyllde min födelsedag + bröllopsdag. Tack tack!

Det är över nu…

Sommarlovet. För mig. Egentligen redan förra veckan men än har inte vardagen kommit igång ordentligt med sitt pusslande hit och dit. Barnen å Kristoffer är fortfarande lediga.

Jag har haft en bra sommar. Men för att klaga hade den faktiskt varit bättre om den bjudit på några, eller många fler regniga dagar. Dels älskar ungarna regn, framförallt Novalie. Det gör jag med.

Jag minns förr när jag fortfarande bodde i mitt barndomshem då det regnade och jag och pappa satt på altan och lyssnade på hur det smattrade mot plasttaket. Novalie har som tradition att hoppa i studsmattan när regnet fullkomligt öser ner om somrarna. Men det var inte förrän häromdagen hon kunde göra det.

Jag såg fram emot innedagar med pyssel, film och bakning. Visst, det hade vi kunnat göra när vi tröttnat på solen också. Men grejen är vad värmen gör med en. Hjärnan går på sparlåga, ungarna är trötta och slut dem med. Då blir det inte kul. Inte i längden.

Däremot har vi badat massor, ätit glassar och bara varit. Jag har endast jobbat enstaka dagar, vi har hunnit rensa förrådet men inte allt som jag hade på att göra listan inför långledigheten, det har helt enkelt varit för varmt för att ens existera.

Men jag ska inte klaga. Vi har inte behövt göra så mycket. Vi har knappt haft tider att passa. Tar dagen som den kommer. Att kunna fråga sig varje dag vad en ska hitta på. Göra en plan för dagen med barnen och bara go with the flow. Kanske kommer vi hem å lagar mat, kanske inte. Eller jo det gör vi. Hungriga barn eller ens dess föräldrar är aldrig en bra grej 😉

Jag älskar hösten men har inte fått in den rätta känslan som jag brukar få i mitten av augusti. Denna hösten ska jag fira min 30årsdag med buller och bång så det ser jag fram emot. Höst och höst. Fyller den 29 augusti men firar den 1 sept. Jag brukar alltid säga att jag fyller år på sensommaren men ingen håller någonsin med. Jag fyller tydligen på hösten. Så vi säger väl det.

Jag kommer leva på denna ledigheten länge nu när vi går in i min favorit årstid. På alla nya minnen, på alla härliga, övervarma dagar. Dagarna då åsynen av människor som är dyngsura av svett, som en till och med tar i hand med, blev vardag. Jag rynkar inte längre på näsan när en person som droppar av sitt eget svett är nära mig. För denna sommaren var vi alla i samma sits. Om det inte fanns AC.

Tack sommaren. Släpp taget nu. Låt hösten komma.