Ångesten vill aldrig säga adjö

Jag önskar att den lämnade mig och aldrig kom tillbaks.

Jag önskar att jag fick bestämma över alla mina känslor.

Jag önskar att jag kunde få må bra till 100 %.

Blir visad kort där jag är typ 18-19 år. Borde komma ihåg den dagen, jag var ju tillräckligt gammal, inget jag borde glömt när det var blott 10 år sedan bilden togs. Men ingen visste att ångesten var i sitt esse då. Levde för att äta upp mig.

Jag kanske var där, på fotot, i stunden. Men jag har inget minne av det. Jag var fullt upptagen med att fokusera på att inte få en panikattack där och då. Att inte skämma ut alla, att de inte skulle ställa några frågor. Få några tvivel om mitt välmående även om döden var mer lockande än att leva livet.

Jag önskar att, efter allt kämpande med att greppa tag om livet, att ångesten inte ska få finnas mer. Det är den som borde dö. Inte jag. Jag lever nu.

Jag vet att jag förtjänar det liv jag skapat mig och ännu håller på att bygga upp. Jag vet vad livet kan ge mig och tänker inte låta ångesten ta över… aldrig mer igen.

Men det är ändå jobbigt när den kommer. När den gör sig påmind. Då är jag där igen, i stunden men ändå inte – Och hoppas för allt jag är värd att ångestattacken inte ska ge sig till känna när jag befinner mig bland folk. Framförallt inte när ungarna är med. Men det är svårt. För ångesten vinner alltid när den väl bestämt sig för en attack.

Det jag vet nu är att den inte kommer och går precis som den vill för nu är det jag som bestämmer över mitt liv. Nu ger den sig till känna när jag befinner mig i känslomässigt pressade situationer. Ibland förstår jag varför, andra gånger är ångesten och mitt undermedvetna på dejt. Den mest förbjudna kärleken.

Men jag ska andas. Knyta näven och tänka på något annat. Hoppas att ingen får mig att prata om saker som triggar den där jävla ångesten. Jag kommer aldrig sluta försöka vinna varje strid tills ångesten ger sig, tills den faktiskt är beredd att säga adjö.

Annonser

En nybliven treåring

Ni som även har mig på Facebook å instagram(turez) har inte missat att min äldsta dotter fyller tre år idag, på självaste påskafton!
Vid den här tiden förra året kunde jag nog fortfarande inte förstå att jag hade blivit mamma för första gången. Vilken resa vi har gjort och vad stor damen är! Jag blir fascinerad varje dag över vad mycket hon kan. Vad mycket de hinner lära på så få år.

Idag fick hon givetvis massa paket men även ett påskägg. Ett paket(med pärlor+pärlplattor) fick hon vid frukost. Sedan under frukosten hittade hon paketgömman så hon fick det paket hon hade snott också. Sen efter frukost å en bit in på förmiddagen hade farmor fixat ett mystiskt snöre som hon fick följa. Ner i källaren gick den! Spännande värre.
Ända fram till ett vitt skynke. Där under fanns det något på två hjul som Alexis har önskat sig sedan snön smält.
En cykel.
Tur att mamma hade tagit med hjälmen så den kunde provköras.

Hon cyklade en stund i det blåsiga vädret. Eller åtminstone försökte lära sig snitsen. Och självklart briljerar hon där på sadeln. Vid lättare underlag kommer den där damen snart flyga fram å då är det jag som får släpa upp och ned på cykeln när hon ska fara till förskolan!! Men det gör jag med glädje. Den är inte lika otymplig som snowracern som jag fått göra samma procedur med i vinter. Det ska tilläggas att jag även dunkar upp och ned med en vagn från andra våningen då lillasyster inte klarar sig själv hemma vid hämtning och lämning på förskolan.

Utöver cykeln fick hon lite andra kreativa saker. Tex en pysselbok och en Alfons verktygslåda. Har hon lite att dona med när vi kommer hem.
För hem det ska vi, på måndag. Även om Alexis gärna hade stannat längre. Hon har sagt nu varje dag ”inte åka hem nu mamma?”, ”stanna här nu mamma”. Ja det ska vi! För hon verkar inte noterat den tiotimmar långa bilresan hit. Att man inte bara hälsar på farmor över dagen 🙂 En minst lika lång resa blir det hem.

Där väntar alla måsten men dem tänker vi inte på nu. För än är det semester!!
Glad påsk på er. Nu ska jag lägga huvudet på kudden å sova första natten med en treåring i samma rum!

20140419-213526.jpg

Stora barn, båda två.

I helgen var vi bara hemma vilket var ganska skönt. Ville inte gå ut och hålla på i snön.
Vi gjorde ju den där colakarrén… Alltså, blä. Fy f*n vad sött det blev. Inte alls gott. Jag var skeptisk från början man hoppades att den ändå skulle bli mör och god efter sina två timmars kokning… Nä! För sött för min smak. Den rostade sötpotatisen blev inte färdig på utsatt tid heller så den middagen lär gå till historien. 

Jag hade tänkt åka å köpa vin men det kom jag på fem minuter innan systemet stängde. Men det blev ju pannkaka av alltihop så det var väl tur att inget vin inhandlades.
Idag har jag tagit med Novalie till öppna förskolan medan Alexis var på sin förskola.
Det är 0-12 månader på måndagar och så är det babysång. Hon tyckte att det var kul. Satt och klappade händer och jollrade med och skrattade åt bebisar som grät. Av någon anledning så har det alltid roat henne 😉
Tänkte att jag skulle gå dit imorgon igen fast då efter att Alexis har slutat förskolan. Gå dit och käkar lunch och så leka tills de stänger vid halv två. Vi får se hur natten blir och om det är något vi alla orkar.

Att göra som jag tänkt betyder att Alexis hoppar sin middagsvila och det brukar sluta i gnäll och gråt och tjat på kvällen, eller så däckar hon i soffan innan maten ens hunnit bli serverad! Det återstår att se hur det blir med den saken.
Novalie somnade snällt i sin säng ikväll, som jag dessutom fick sänka nu innan hon skulle gå å lägga sig. Igår när jag la henne i sängen för kvällen så visade hon hur duktig hon var(tydligen) på att sätta sig upp från magläge(what?) och sen ta tag i sängkanten och ställa sig på knä och sen på fötterna… Det har jag sett henne göra när jag själv satt henne i sängen så hon sitter. Jag visste inte att hon klarade av sådana bedrifter själv. Men jojomensan. Så nu är den på det lägsta läget och hon sover åter i trygghet.

Hon har nu visat på dagtid så duktig hon är på att sätta sig upp från magläge. Så nu går det undan. Dessutom står hon i krypställning och gungar jättemycket. Hon är på G!
Men nu sover hon i sin säng. Jag borstade tänderna på Alexis och så skulle hon testa att kissa innan hon går och lägger sig som i vanlig ordning. Men då säger hon att hon vill vara ifred för hon ska bajsa(!). Det tåls att poängtera att nummer två alltid endast har gjorts i blöjan. Jag gick vänligt ut och väntade. Sa till Kristoffer vad som kunde tänkas vara på G. Sen så hörde jag hur hon stånkade och hade sig. Jag väntade på nått PLUPP men det kom inget. Men allt det där stånkandet måste ju ha lett till något.
Till slut så säger hon att hon är färdig. Och visst. DÄR LÅG DET NÅGRA KORVAR.
Vi jublade och hade oss och hej och hå. Hurra. Då ville hon givetvis bajsa mer.

Men det kom inget och nattblöjan åkte på.
Så nog händer det grejer med ungarna nu, på sina vis!
Och barn kan man inte få för många av, eller kan man det?
Det återstår att se i säsongspremiären av Familjen annorlunda på tv4 om 20 min.
God kväll!

Från helvetet upp till jorden.

Jag var såld från första singeln till ännu idag. Det är nått visst med honom.
Eminem.
Hans musik. Hela han.
Annars lyssnar jag inte på hiphop. Men han!
I början på 2000 talet gjorde han en låt som slet mattan under mina fötter.

”Refräng”
I’m sorry mama
I never meant to hurt you
I never meant to make you cry
But tonight I’m cleanin’ out my closet
One more time
I said I’m sorry mama
I never meant to hurt you
I never meant to make you cry
But tonight I’m cleanin’ out my closet

Men det skulle ta 7 år till innan jag kunde rensa min garderob. Den fylldes på med ny skit men till slut så slog jag mig fri från att få ännu fler demoner att svärta ner mitt inre.

Hans musik fick mig att känna mig mindre ensam där jag satt på mitt rum och drunknade i hans ord. Ord som jag inte förmådde sätta på mina egna känslor. Arg, ledsen, misslyckad, oönskad. You name it. Jag ville skylla allt på en och samma person. Det tog lång tid innan jag förstod att det inte var mig det var fel på, att jag inte bär ansvaret för sådant som hänt i vuxnas sällskap. Men jag insåg att jag själv bär ansvaret för hur mitt liv ska bli sedan, när jag är benägen att ta hand om mig själv.

Norrland gav mig styrkan att andas, för mig själv.
Jag är stolt över den jag är idag även om mycket sitter i mig fortfarande. Personlighetsdrag som jag ärvt av den miljö jag växte upp i och jag tror att mycket aldrig kommer gå bort, det sitter för djupt. Jag har börjat förstå att jag måste acceptera det hela och inte motarbeta det. Se alla mina möjligheter.
Då kommer han in i bilden igen. Han som gått igenom ett helvete han också men tagit sig igenom. 
Eminem – Not afraid.

Yeah, It’s been a ride…
I guess i had to go to that place to get to this one
Now some of you might still be in that place
If you’re trying to get out, just follow me
I’ll get you there

And I just can’t keep living this way
So starting today, I’m breaking out of this cage
I’m standing up, Imma face my demons
I’m manning up, Imma hold my ground
I’ve had enough, now I’m so fed up
Time to put my life back together right now.

Är det över nu? Klarade jag mig?
Jag kan inte sluta förundras över vad jag klarade av. Därför ältar jag det här i bloggen. Det jag ville ta slut på, det jag ville få bort, det var mitt liv.
Men att jag vågade ta kampen, vågade gå igenom alla år av rannsakan och ont i själen. Nu har jag egna barn. Vilket gör allt svårare att förstå. 
När jag ser mina barn så förstår jag inte hur man som vuxen ens skulle kunna tänka tanken att göra de illa.
Många gånger när jag blir arg på Alexis så kan jag få känslan av att jag överreagerar. Att nu gjorde jag fel, nu kommer jag bli som min egen ”mamma”.

Jag antar att det nu väntas nya prövningar för det jag har i bagaget. Det gäller bara att tro på sig själv. Jag lämnar inte mina ungar i sticket!