Ångesten vill aldrig säga adjö

Jag önskar att den lämnade mig och aldrig kom tillbaks.

Jag önskar att jag fick bestämma över alla mina känslor.

Jag önskar att jag kunde få må bra till 100 %.

Blir visad kort där jag är typ 18-19 år. Borde komma ihåg den dagen, jag var ju tillräckligt gammal, inget jag borde glömt när det var blott 10 år sedan bilden togs. Men ingen visste att ångesten var i sitt esse då. Levde för att äta upp mig.

Jag kanske var där, på fotot, i stunden. Men jag har inget minne av det. Jag var fullt upptagen med att fokusera på att inte få en panikattack där och då. Att inte skämma ut alla, att de inte skulle ställa några frågor. Få några tvivel om mitt välmående även om döden var mer lockande än att leva livet.

Jag önskar att, efter allt kämpande med att greppa tag om livet, att ångesten inte ska få finnas mer. Det är den som borde dö. Inte jag. Jag lever nu.

Jag vet att jag förtjänar det liv jag skapat mig och ännu håller på att bygga upp. Jag vet vad livet kan ge mig och tänker inte låta ångesten ta över… aldrig mer igen.

Men det är ändå jobbigt när den kommer. När den gör sig påmind. Då är jag där igen, i stunden men ändå inte – Och hoppas för allt jag är värd att ångestattacken inte ska ge sig till känna när jag befinner mig bland folk. Framförallt inte när ungarna är med. Men det är svårt. För ångesten vinner alltid när den väl bestämt sig för en attack.

Det jag vet nu är att den inte kommer och går precis som den vill för nu är det jag som bestämmer över mitt liv. Nu ger den sig till känna när jag befinner mig i känslomässigt pressade situationer. Ibland förstår jag varför, andra gånger är ångesten och mitt undermedvetna på dejt. Den mest förbjudna kärleken.

Men jag ska andas. Knyta näven och tänka på något annat. Hoppas att ingen får mig att prata om saker som triggar den där jävla ångesten. Jag kommer aldrig sluta försöka vinna varje strid tills ångesten ger sig, tills den faktiskt är beredd att säga adjö.

Annonser

Psykiskt ohälsa

Det finns saker och ting som tiden aldrig läker. Det finns skorpor på hjärtat som alltid kommer vara lätta att peta bort. Jag kommer aldrig blöda öppet igen, jag kommer inte låta det ta kål på mig. Jag har skaffat mig rejält med bandage vilket är det starkaste vapen.
Jag trodde inte det var sant, jag trodde aldrig att det skulle gå.
Jag ville ingenting med mitt liv bara få det onda att försvinna. Såg ingen framtid, jag var inte värd någon, jag ville inte ha någon. Smärtan var så total, den gjorde mig stum. Otröstlig och helt trasig. En helg med en barndomskompis kunde jag genomlida. Sen vet jag inte vad som hände. Jag flyttade till Gävle. Varför? Jag ville ju ingenting. Siktet var inställt.

Hjärnan hade ändrat kurs, bara så där. Jag var kluven. Visste inte vad jag skulle känna. Ville jag leva, ville jag dö? Vad är meningen med allt?
Jag bodde långt ifrån alla jag någonsin känt. Lämnade allt för en enda sak.
Sakta men säkert gjorde det inte så ont hela tiden. Lite plåster på såren.
Men den som en gång gav mig plåster kan också ta bort dom och då gör det ännu ondare än förut. Det hände mig tre gånger. Det var frågan om liv och död. Jag hade hittat min lösning och ville inte bli av med det. Något växte i mig både psykiskt och fysiskt men även det togs ifrån mig. Vad är meningen att försöka leva när livet är överjävligt mest hela tiden?

Det är aldrig bra att låtsas att allt är bra. Det är aldrig bra att gå i dunklet och undra. Men något hade hänt. Jag lärde mig hur jag helade mig själv, bara jag hade mig själv så skulle plåstren aldrig få slitas bort förrän jag visste att såret hade läkt, att ärret var ett faktum. Det vad jag som bestämde. Något jag aldrig fattat förut. Det var jag som bestämde. Du har alltid ett val. Jag hittade sätt att leva för att få bort det onda och jag behövde aldrig skada mig själv. Jag bar allt där inne och det är väl den värsta sorten? Bad aldrig om hjälp men hjälpen kom till mig. Hjälpte mig upp, hjälpte mig bandagera, hjälpte mig vidare. Om någon så mycket som försöker ta bort honom ifrån mig… Gud nåde den. Han är min livlina och allt jag någonsin behövt. Han såg mig när ingen annan vågade titta och han vände aldrig bort blicken.

Det var kärleken som fann mig 2007 och det räddade mitt liv. Det är inte över, jag har förstått att det aldrig kommer vara det. Jag har alltid ett val. Jag har två barn, något jag inte ansåg var nödvändigt. Jag var inte den som ville göra fler maskrosbarn. Och det gör jag inte heller, även om dom är här. Mitt i bland oss. Ännu ovetandes. Mina älskade ungar, min älskade sambo(nej, inte gifta än).
Jag har försökt trotsa hjärnspöken, jag gör inre uppror i omgångar men det är JAG som bestämmer, det är jag som tillåter när det ska ske.

Det förflutna kommer inte få det bästa av mig.

Det tillåter jag inte. Det är mitt val.