Ångesten vill aldrig säga adjö

Jag önskar att den lämnade mig och aldrig kom tillbaks.

Jag önskar att jag fick bestämma över alla mina känslor.

Jag önskar att jag kunde få må bra till 100 %.

Blir visad kort där jag är typ 18-19 år. Borde komma ihåg den dagen, jag var ju tillräckligt gammal, inget jag borde glömt när det var blott 10 år sedan bilden togs. Men ingen visste att ångesten var i sitt esse då. Levde för att äta upp mig.

Jag kanske var där, på fotot, i stunden. Men jag har inget minne av det. Jag var fullt upptagen med att fokusera på att inte få en panikattack där och då. Att inte skämma ut alla, att de inte skulle ställa några frågor. Få några tvivel om mitt välmående även om döden var mer lockande än att leva livet.

Jag önskar att, efter allt kämpande med att greppa tag om livet, att ångesten inte ska få finnas mer. Det är den som borde dö. Inte jag. Jag lever nu.

Jag vet att jag förtjänar det liv jag skapat mig och ännu håller på att bygga upp. Jag vet vad livet kan ge mig och tänker inte låta ångesten ta över… aldrig mer igen.

Men det är ändå jobbigt när den kommer. När den gör sig påmind. Då är jag där igen, i stunden men ändå inte – Och hoppas för allt jag är värd att ångestattacken inte ska ge sig till känna när jag befinner mig bland folk. Framförallt inte när ungarna är med. Men det är svårt. För ångesten vinner alltid när den väl bestämt sig för en attack.

Det jag vet nu är att den inte kommer och går precis som den vill för nu är det jag som bestämmer över mitt liv. Nu ger den sig till känna när jag befinner mig i känslomässigt pressade situationer. Ibland förstår jag varför, andra gånger är ångesten och mitt undermedvetna på dejt. Den mest förbjudna kärleken.

Men jag ska andas. Knyta näven och tänka på något annat. Hoppas att ingen får mig att prata om saker som triggar den där jävla ångesten. Jag kommer aldrig sluta försöka vinna varje strid tills ångesten ger sig, tills den faktiskt är beredd att säga adjö.

Annonser

Energisnålt?

Min äldsta lillebror påminde mig om att det ekar tomt på nya inlägg här. Ja, för jag jobbar. Å det känns som om att jag jobbar hela tiden. Men jag är ju hemma mellan varven å då ska jag vara med familjen. När barnen sover vill jag helst sova eller bara ligga på soffan å glo. Jag brukar allt som oftast blogga från datorn för det går fortare å det autokorregeras inte hela tiden.

Nu sover barnen sedan en timme tillbaks om inte mer. Jag har redan legat på soffan å glott en stund. Börjat virka på en sittpuff som jag hittat mönster på inne hos bautawitch.se Jag har en del virkprojekt liggandes också men jag behövde ett break för att börja med dem sen igen.

Jag är tröttare än vad jag normalt brukar vara. Vet inte om jag kan skylla allt på värmen eller om något är allvarligt fel. Jag ta på mig jobbpass på lediga dagar även om jag tackat mer nej än ja när de ringt för att jag känner mig slutkörd. Kanske är det yrket. Vårda, vårda, vårda på jobbet. Och är det nån skillnad när jag kommer hem till en trotsig treåring och ett blöjbarn? Nä. Gränsen är hårfin. Eller snarare den enda skillnaden är storleken på vårdtagarna (Härligt att jag kallar mina barn för vårdtagare).

Jobbet är roligt men krävande. Kanske suger det åt sig mer än vad jag förstår. Jag har börjat tänka mkt på farfar på senaste också. Kanske det som också ligger å gror. Jag tänker på vad han skulle säga om alltihop. Om de,snart tre barn, som kommit efter hans bortgång 2011. Han hann träffa Alexis en gång. Sen dog han två dagar efter.
Vet inte varför men när Kristoffer sa för ett tag sedan att Alexis säkert hade tyckt om min farfar för att han var han så fällde jag en tår å tänkte efter lite. Ja, de hade nog haft roligt ihop.

Sen undrar jag vad farfar hade att säga om en hel del annat. Ni kanske minns om den gång jag skrev om vad som inträffade vid en promenix när jag var ute å gick förra sommaren. Jag lyssnade på radio. Har inte många låtar inkörda i telefon. Helt plötsligt så börjar Eric amarillos låt ”om sanningen ska fram” att spelas. Undrade vad som stod på så jag tittade på telefonen å kikade på låttiteln och så var det enda kort av farfar som jag har i telefonen som omslagsbild på den låten.

Av alla hundratals kort i mobilen så hade den hamnat på omslaget av just den låten. Inget som jag gjort å lagt in själv. Därför började jag ana ugglor i mossen för det är en massa strul runt om som han visste en del om. Men hans bortgång lämnade en del av oss ovetandes av sanningen. Så -om sanningen ska fram- Ja, vaddå farfar? Många frågetecken än idag. En del har vi listat ut själva.

Tänk att en person kan göra sig påmind bara sådär. På sista tiden har jag känt doften av hans gamla rakvatten. För ett tag sedan hörde jag hans karaktäristiska hosta och sen ett ”ja,ja”. Vet inte hur jag ska förklara men jag hade glömt att han brukade göra så när jag väl hörde det. Jag hajade till som om att en del av mig ville gå till andra sidan hyllan å säga ”hej farfar, vad gör du här?” (Eftersom att vi bor/bodde 70 mil ifrån varandra). Men det är inte troligt, tänkte jag sen. Han är död.

Och att vårda alla äldre har dessutom fått mig att inse vilken kämpe min farfar var med alla sina krämpor och sin envishet att klara sig så mycket själv när det finns service att få i sitt hem.
Jag vet inte vart alla dessa ord kom från men det är en del av vad jag går å tänker på. Som säkert också drar energi å gör att jag inte orkar sitta å blogga alla gånger. Även om jag gärna delar med mig av allt. Så går inte allt att få print på.
Hörs!

Blodgivning

Helgen avklarad och den där stressen inför en ny vecka infinner sig inte riktigt… eftersom att Kristoffer har semester nästa vecka(alltså imorgon och framåt) så är det ledigaklubben här. Igår lämnade vi böcker på bibblan och gick sedan till den större lekplatsen här i stan. Där blåste det och solen värmde knappt. Alexis tyckte det var lika kul ändå. Hon hade verkligen klätt på sig. Hon trodde tydligen att det skulle bli regn så ja, regnkläderna var på. Hon älskar sina regnkläder för det är Lille Skutt på dom. Vad det är för väderlek sedan det kvittar. 

Imorgon ska jag på blodgivning på morgonkvisten. Jag ska försöka ta bilder, kanske få till en video på det utpulserande blodet. Får se hur vaken jag är när jag sitter där och gör min goda sak. Jag vågar säkert inte plocka upp mobilen och sitta å ta kort när de är alldeles tyst och sköterskorna talar lite då och då sinsemellan. För då tror jag att dom tror att jag är av den generationen som tar kort och filmar allt för att lägga ut på nätet… Och det är väl inte därför jag ska ta bilder? De ska ju vara som minnen…? Nä, det är ju för att dela med mig av dom… på nätet. För att fler ska bli blodgivare, inte för massa likes.
Nå väl. Vi får se.

På tisdag är det lillfröken som ska vägas och mätas för att se om hon har gått upp nått. Sist hade hon gått ner ett tiotal gram men det är inte så konstigt när hon rör sig så mycket nu för tiden. Men hon skulle behöva lägga på sig lite spinkelinken. Alexis var likadan och henne är det inget fel på nu?! 😀 Så hon ska nog klara sig hon också, lilla Novalie. 
Och på onsdag bär det av uppåt i landet till svärmor och innan dess ska vi packa massa och jag ska hämta en kattbur vi fått låna för vi har ju två kissemissar nu för tiden 🙂
Sen ska jag frakta familjen de 60 mil uppåt i landet vi behöver ta oss för att komma till Gunnarn!

Ha en trevlig söndagskväll!

Ett år utan sorg, är det du 2013?

Nyårsafton var bra. Kom till Västerås dagen innan. Och åkte hem dagen efter.
Vi besökte, som ni vet, Frida med familj.
Det byttes julklappar och lagades mat. Fyrverkerierna väckte Alexis men hon blev inte allt för rädd utan undrade mest var det var som blinkade (Kristoffer hade inte dragit ned rullgardinen helt i det rum hon sov i).
Nu är det åter till verkligheten efter den långa julledigheten. 

Förkylningen har börjat avta men jag har haft lock för örat de senaste dagarna. Störande!
Jag hör mig själv prata.
Det försvann under nyårsafton men kom tillbaks dagen efter. 
Alexis som var den som troligen smittade mig har blivit kry.
Tills idag, nu har hon feber.

Så imorgon delar vi på vabbandet då jag jobbar halvdag.
Det är skönt att veta att det snart är helg igen. Känns som om att vi (jag och Alexis) har haft det lyxigt med en hemmavarande pappa sedan den 22 december.

Nästa gång han är ledig är när vi ska åka till Kalmar i början av april.
Får se om det blir över påsk. Vore ju trevligt.

För att återgå till nyår. Jag har inte ens haft en tanke på att ha något nyårslöfte.
Det jag hade 2012 var ju att ha en kropp som en grekisk gudinna i skrivande stund och om jag då blivit gravid så skulle det få bli som en grekisk, gravid, gudinna.
Hur jag lyckades?
Första halvåret, bra. Sedan så blev jag befruktad och då har jag inte kunnat gå ner i vikt som jag velat, utan gått upp (av förklarliga skäl). Men inte mer än nödvändigt.
Tränade så som jag gjort hela året i början av graviditeten men kände mer och mer att jag var tvungen att ändra träningsform. 
Jag hade tankar om att simma mer men det har liksom inte blivit av.
Så de senaste månaderna i alla fall har det där med motionering avtagit men jag känner att jag verkligen vill röra på mig.

Så simma, det ska jag. När förkylningen försvunnit helt.
Förra graviditeten gick jag upp ca 10-11 kilo och det är precis som det ska vara. Så jag ska fortsätta tänka på intaget så att det inte blir mer än vad som behövs.

I år har jag inget nyårslöfte… Jag vet inte vad det skulle kunna vara.
Bli rikare? Ja, det är ju en målsättning och kan verkligen tolkas på olika sätt.
Jag frågade Kristoffer om han hade något nyårslöfte.
Han sa, utan att direkt tänka efter ”Att vi ska gifta oss 2013”.
Så under detta året kanske det efterlängtade frieriet inträffar?
I så fall har jag inga invändningar på vilken lycka, och rikedom, 2013 kommer ge mig med en till trollunge och att bli fru.

2013, jag är redo!

Veckan i korthet

Ni kanske tror att jag gått i graven men så är det inte.
Sanningen är den att jag varit på resande fot.
Det bar iväg till Kalmar igen. Men först en visit hos Frida över natten.
Jag körde ju själv med Alexis denna gången så det var lite nervöst för hur det skulle bli. Men allt gick som smort.

Väl i Kalmar så tog Emma emot oss med sin öppna famn. Där spenderade vi natten. Jag åkte ner tidigare än tänkt för jag ville åka till Växjö å hälsa på Mikaela som jag inte träffat på fem år.
Då hade hon bara ett barn + ett i magen. Nu har hon tre trollungar varav den minsta är en månad äldre än Alexis.
Han var lite hårdhänt till en början men sedan gick de å kramades så fint.
Var hur trevligt som helst. Long time no see. Men så ska det inte bli igen, kom vi överrens om.

På kvällen den torsdagen blev det vin på Emmas balkong. Och Alexis festade på vindruvor. Jag tömde inte Emmas vinkyl för dagen efter var det överraskningsfest för min farmor på hennes 70årsdag. Hon hade ingen aning men anade nog ugglor i mossen. Ett fantastiskt kalas med himla god mat osv. Inte varje dag det är 70årskalas! Men jag var nykter för jag hade Alexis + att jag var chaffis.

I lördags var det klassåterträffen vid slottet. En liten skara av en så stor samlades och snackade om vad som hänt sedan sist. Två blivande mammor, jag, två vindrickare och så Josse. 6/29. Bra där va? Vi får se om det blir en större nån annan gång. Trevligt hade vi iaf och det blev senare än vad jag hade tänkt men det verkade göra susen för Alexis.

Dagen efter, igår alltså, när vi skulle hem och hon inte sovit så länge som hon skulle kunnat så sov hon i bilen. Först de två första timmarna på resan.
Och sedan efter ett matstopp och ett blöjbytestopp så sov hon igen… I tre timmar! Jag körde på och körde på medan hon sov. Dum vore jag annars. Hon vaknade lagom till vi var i Gävle. Där stannade vi å åt för att sedan sjunga hela vägen hem. Vilket handlade om en timme.

Underbart att vara hemma igen. Vi har saknat Kristoffer som två tokar. Alexis har frågat efter sin pappa titt som tätt så jag har knappt vågat nämna honom på hela veckan. Borta bra men hemma bäst.
Min dator verkar inte vilja starta så ni får vänta på en bildkavalkad åter igen 🙂

Postat med WordPress för Android

Kalmar och Göteborg

 

Om ca en månad åker vi till Kalmar för att vara där några dagar innan det vankas resa till GBG med familjen.
Känns konstigt att det snart är juni. Dessutom snart ett år sedan som farfar dog. Det känns fortfarande konstigt att ”utesluta” honom i allt. T.ex den kommande semestern på västkusten.
Men vi ska roa oss och ha honom i vårt sinne, på det sättet är han med ändå.

Innan det bär av till västkusten så ska jag träffa kompisar och delar av familjen som inte ska med, av olika anledningar, till GBG. Jag kan säga redan nu att jag INTE kommer att besöka Blekinge den här gången. Vill ni träffas kom till Kalmar, helt enkelt.
Vi tänker i alla fall kika in Öland lite och äta Kroppkakor i en bod någonstans.
SOMMAR alltså.
OCH JAG LÄNGTAR till jag och min familj bor i Kalmar.

För det är våra planer. Vi har pratat om det mest mellan oss själva, de senaste året, just för att det säkert är en del som absolut vill ha oss på de här breddgraderna.
Jag saknar närheten till havet, släkten och vänner. Här har jag bara några få. Inga riktiga bundisar direkt. Inte sedan Frida flyttade till Västerås och dit är inte mycket längre till från Kalmar än vad det är mellan Bollnäs och V-ås. Så det är ingen fara i taket.

Det ligger i framtiden. Vi hade hoppats på nästa år men har insett att det inte kommer att hända då vi vill ha ett barn till innan vi flyttar. Och så ska det fixas med jobb osv innan någonting som helst ska hända. Dessutom måste vi spara pengar så vi har råd med flyttstäd, flyttfirma osv. Det är ju ändå ca 70 mil att flytta. Då vill vi ha med oss allt på en gång.
Någon som har några bra-att-tänka-på tips när man ska flytta långt, med barn och hela den biten? Många frågor som ska lösas men när allt är klart och livet kommer på banan igen. Oboy!

Ni kanske tror att jag fått tvinga min norrländska kille till att flytta till de småländska skogarna, så är inte fallet.
Och i början av vårt förhållande längtade jag inte alls tillbaks till Kalmar och jag skulle aldrig flytta dit igen om det inte var så att Kristoffer också är med på noterna till 100%.
Jag har frågat honom alla de där frågorna som jag ställde mig när jag flyttade hemifrån och direkt upp till Gävle.
Sagt hur det kanske kommer kännas. Här bor hans bror och utanför Gävle bor även hans pappa så han kommer sakna dom, såklart. Närheten till dom. Hans mamma bor redan långt bort och antagligen kommer de träffar ungefär lika ofta som de gör nu.

När farfar dog sattes verkligen den här bollen i rullning. Alla tankar på vad jag har missat. Kalas jag missat, alla festligheter. De skapar minnen utan mig i dom och därför vill jag flytta tillbaks. Och jag säger det igen, jag skulle ALDRIG tvinga Kristoffer att flytta med mig och jag skulle aldrig flyttat utan honom. Hade jag tvingat honom hade han inte trivts i Kalmar ändå och då hade jag anklagat mig själv och mått dåligt för att flytten gjort honom olycklig. Vi är helt klart lyckligast när vi är tillsammans.

Detta inlägg skulle handla om vistelsen i Kalmar i sommar, inte om att vi skulle flytta dit. Men längtan är så total så därför slank jag in på den biten. Dessutom så tror jag att jag ska plugga när jag flyttar dit. När jag har kommit på vad det är för utbildning jag vill gå.
Plugga med två barn, någon som har erfarenhet av det?

Först ut, sommar (vi som inte ens haft en bra vår).

 

Summering av 2011

Ett år fyllt av känslor är en väldigt kort sammanfattning av 2011.
Början av året gick vi i väntans tider. De fyra första månaderna kändes som år.
Vi väntade på en liten filur som bestämde sig för att titta ut i april.
Självklart det absolut bästa som hände 2011 och i hela mitt liv. Vår lilla kärleksklump.
Så mycket glädje hon gav mig/oss och ger fortfarande. Jag ler varje dag jag ser henne.
Jag är så tacksam att vi fick en frisk liten tös som är helt otroligt snäll och mysig.
Hon älskar att kramas och vara nära, ibland är även det påfrestande då hon helst myser med mig.
Men det, det är en helt annan historia.

Månaderna efter hennes födelse handlade bara om att lära känna varandra och få rullning på det nya livet. Ett liv som mamma, som förälder.
Vi åkte ner till Kalmar för lite semester och träffa familj + vänner.
Alla fick träffa det senaste tillskottet, Alexis.
Vi åkte till Soliden för att titta in kungens sommarställe. När vi skulle ta en fika där i den tropiska sommarvärmen den sjunde juni ringde pappa. Jag tänkte att han kanske ville prata om morgondagen då han skulle komma till vår hyrda stuga.
Han öppnar samtalet med att undra vad vi gjorde. Han lätr samlad och till slut så sa han att han har en väldigt tråkig sak att säga.
Farfar hade dött ätandes sin älsklings rätt. Bara så där, mitt på blanka dagen.
Han fanns inte mer och jag visste inte hur jag skulle ta den tråkiga nyheten.
Samtalet avslutades. För mig väntade en fika som jag inte längre var så sugen på, för pappa var det bara till att ringa nästa person värd att veta vad som hänt.

Resten av semestern i Kalmar var lågmäld. Jag försökte fullfölja de planer jag hade ändå, även om det var med en klump i bröstet.
Jag ville inte åka hem till Bollnäs efter den veckan. Jag ville stanna och hjälpa pappa, eller bara vara där liksom.
Jag är glad att vi valde första veckan i juni och inte andra, som vi också hade diskuterat.
För då hade jag inte hunnit träffa farfar en sista gång. Han fick träffa Alexis.
Väl hemma så samlade vi krafter för att ta oss ca 60 mil norrut. Vi skulle till svärmor.

Första gången hon skulle träffa sitt barnbarn och första gången jag var där uppe och hälsade på.
Kristoffer hade inte heller varit där på flera år. En trevlig vistelse. Midsommar firades där med lite lekar.
Alexis som alltid är en ängel var det då också. Hon sov och åt och hade det mysigt i sin vagn medan det pågick fest runt om.
Men även det som är roligt har sitt slut. Vi begav oss hem där vardagen väntade.
Jag fortsatte min mammaledighet och Kristoffer började jobba igen.

Sommaren flyger alltid förbi och det gjorde även den här. Jag fyllde 23 den 29 augusti och då vet jag att sommaren verkligen är slut. Jag har alltid försökt intala mig själv att jag fyller år på sensommaren. Men nu när jag bor här i norrland så har jag förstått att jag fyller år på hösten.
Min farfar skulle blivit 74 den 17 september. Till honom for mina tankar på den stora dagen.
Jag vet att min familj i Kalmar käkade kroppkakor dagen till ära.
Avis, eftersom att det inte blev några kroppkakor ätna av mig när jag var där.

Julen som just har nalkats kan ni läsa om i förra inlägget. Det firades nere i Kalmar och jag saknar det redan. Mer än vad jag brukar sakna Kalmar när jag lämnat stället.
Men tillbaks kommer jag alltid och nästa gång som är planerad blir i mars då min syster ska ha bröllopsfest eftersom att hon gifter sig borgligt.
Vad som mer händer under 2012 är en semester på västkusten med min sida av släkten.
Då ska det firas 30, 20, 50 och 70 års kalas. Det är Kristoffer, lillebror, pappa och farmor som fyller år. Malin, bröllopskvinnan, räknar sin 25 årsdag som en speciell dag så hon får väl vara med på ett hörn.
Sedan så fyller vår lillprinsessa 1 år!
Oj, ja. Ett år går fort, bäst att ta tillvara på tiden vi har.
För de vi älskar kanske inte finns imorgon hur gärna vi än vill att alla nära och kära ska vara odödliga.

Gott Nytt År på er alla. Jag önskar er all lycka och framgång under 2012 och resten av era liv.