Ångesten vill aldrig säga adjö

Jag önskar att den lämnade mig och aldrig kom tillbaks.

Jag önskar att jag fick bestämma över alla mina känslor.

Jag önskar att jag kunde få må bra till 100 %.

Blir visad kort där jag är typ 18-19 år. Borde komma ihåg den dagen, jag var ju tillräckligt gammal, inget jag borde glömt när det var blott 10 år sedan bilden togs. Men ingen visste att ångesten var i sitt esse då. Levde för att äta upp mig.

Jag kanske var där, på fotot, i stunden. Men jag har inget minne av det. Jag var fullt upptagen med att fokusera på att inte få en panikattack där och då. Att inte skämma ut alla, att de inte skulle ställa några frågor. Få några tvivel om mitt välmående även om döden var mer lockande än att leva livet.

Jag önskar att, efter allt kämpande med att greppa tag om livet, att ångesten inte ska få finnas mer. Det är den som borde dö. Inte jag. Jag lever nu.

Jag vet att jag förtjänar det liv jag skapat mig och ännu håller på att bygga upp. Jag vet vad livet kan ge mig och tänker inte låta ångesten ta över… aldrig mer igen.

Men det är ändå jobbigt när den kommer. När den gör sig påmind. Då är jag där igen, i stunden men ändå inte – Och hoppas för allt jag är värd att ångestattacken inte ska ge sig till känna när jag befinner mig bland folk. Framförallt inte när ungarna är med. Men det är svårt. För ångesten vinner alltid när den väl bestämt sig för en attack.

Det jag vet nu är att den inte kommer och går precis som den vill för nu är det jag som bestämmer över mitt liv. Nu ger den sig till känna när jag befinner mig i känslomässigt pressade situationer. Ibland förstår jag varför, andra gånger är ångesten och mitt undermedvetna på dejt. Den mest förbjudna kärleken.

Men jag ska andas. Knyta näven och tänka på något annat. Hoppas att ingen får mig att prata om saker som triggar den där jävla ångesten. Jag kommer aldrig sluta försöka vinna varje strid tills ångesten ger sig, tills den faktiskt är beredd att säga adjö.

Annonser

Jag får gnälla.

Precis.
Vintern. Denna jävla snö. Trött på den. Eller mer trött på hur omständligt det blir med enkla saker i livet. Som att ta ungarna till förskolan. Först och främst få på den lilla bångstyriga Novalie som overall. Inte nog med det, varma tumvantar på en lealös hand och sen försöka se till att hon inte drar av sig dom.
Alexis är bra på att sköta sig själv, klä på sig själv. Men ibland vill hon ha hjälp med skorna och dra över overallen på skon. Det ska ju helst ske direkt. NU NU. Och under tiden som jag klär Novalie. Vänta, JAG VILL INTE VÄNTA. Nä.

Sen när ungarna är klädda och mamman redan svettas så ska hon klä på sig. Samtidigt ska jag försöka att inte glömma något de ska ha med sig till förskolan. Halsdukarna tex, eftersom att dem inte ville ta på sig dom. Väskor, ståbräda, vagnen.
VAGNEN JA!
Förskolan ligger bakom vårat hus, efter en, nu snöbetäckt åker. Tar fem minuter att ta sig dit. MAX. När den meterdjupa snön inte ligger där. Och de har en grind så att alla från vårt bostadsområde slipper gå runt hela förskolan för att komma in. Men nu när det är vinter, går det inte att ta vagnen där. För det är omöjligt att dra den i den djupa snön. Innan ALL denna jävla snö kom så gick det att gå med ungarna där ändå, utan vagn. Smidigt och snabbt.

Nu när snön betäcker hela Bollnäs och vägrar släppa taget så måste vi gå runt hela bostadsområdet och ut på en cykelväg och liksom ha förskolan i ögonvrån hela tiden. det tar 10-15 minuter istället för max 5. Inte nog med detta, att trycka en vagn framför sig med en snart fyraårig dam på en ståbräda i några bra plogade partier och några mycket dåliga som dessutom äventyrar vår säkerhet då vi måste gå ut på vägen en bit för att sedan gå upp på den mindre bra plogade trottoaren. Jag begriper inte hur en trottoar kan vara så dåligt plogad utanför en förskola! Det är en tuff väg och jag är helt blöt av svett under jackan.

Och så av med ena ungen för att lämna henne på sin avdelning. Sen till Alexis avdelning. Hon är mer självgående och bättrar inte på mina svettiga kläder under avklädning.
Därför längtar jag efter våren. För att snön gör livet omständligt. Men sedan är det kul, ibland och väldigt få gånger, med snön. När vi kan leka och stoja, när det inte är för kallt för att vara ute. Men nu, nu är jag trött på allt vitt, emellanåt gult och svart snö. Och så all hundbajs längst kanterna. Härliga, härliga vinter. NEEEJ!
Bort. Hit med våren och lite mer värme. Där vi lätt kan ta på oss utan att svettas, gå ut och transportera oss ute utan att jag ska ha duschat i mitt eget svett.
Blä!