Ångesten vill aldrig säga adjö

Jag önskar att den lämnade mig och aldrig kom tillbaks.

Jag önskar att jag fick bestämma över alla mina känslor.

Jag önskar att jag kunde få må bra till 100 %.

Blir visad kort där jag är typ 18-19 år. Borde komma ihåg den dagen, jag var ju tillräckligt gammal, inget jag borde glömt när det var blott 10 år sedan bilden togs. Men ingen visste att ångesten var i sitt esse då. Levde för att äta upp mig.

Jag kanske var där, på fotot, i stunden. Men jag har inget minne av det. Jag var fullt upptagen med att fokusera på att inte få en panikattack där och då. Att inte skämma ut alla, att de inte skulle ställa några frågor. Få några tvivel om mitt välmående även om döden var mer lockande än att leva livet.

Jag önskar att, efter allt kämpande med att greppa tag om livet, att ångesten inte ska få finnas mer. Det är den som borde dö. Inte jag. Jag lever nu.

Jag vet att jag förtjänar det liv jag skapat mig och ännu håller på att bygga upp. Jag vet vad livet kan ge mig och tänker inte låta ångesten ta över… aldrig mer igen.

Men det är ändå jobbigt när den kommer. När den gör sig påmind. Då är jag där igen, i stunden men ändå inte – Och hoppas för allt jag är värd att ångestattacken inte ska ge sig till känna när jag befinner mig bland folk. Framförallt inte när ungarna är med. Men det är svårt. För ångesten vinner alltid när den väl bestämt sig för en attack.

Det jag vet nu är att den inte kommer och går precis som den vill för nu är det jag som bestämmer över mitt liv. Nu ger den sig till känna när jag befinner mig i känslomässigt pressade situationer. Ibland förstår jag varför, andra gånger är ångesten och mitt undermedvetna på dejt. Den mest förbjudna kärleken.

Men jag ska andas. Knyta näven och tänka på något annat. Hoppas att ingen får mig att prata om saker som triggar den där jävla ångesten. Jag kommer aldrig sluta försöka vinna varje strid tills ångesten ger sig, tills den faktiskt är beredd att säga adjö.

Arbetssökande eller arbetslös? ARBETSSÖKANDE.

Pappa har åkt hem och åkte direkt till sjukhuset från bussen igår då han fick operationen idag. Han sa precis innan han gick ”Ja, vi ses väl. Om operationen inte helt går åt helvete!” Men det hoppas jag verkligen inte!
Då visste han inte att han skulle sprättas upp just idag. Han trodde om någon vecka. Men de fick väl en lucka och kallade in honom. Så jag håller mina tummar att allt går vägen och att de får bort njuren och tumören utan problem. Om de nu skulle ta tumören på samma gång. Den ena njuren hade slutat funka, och det går ju att leva med en. Men det var en tumör där också.

Det har varit trevligt att ha honom här och ungarna har tyckt att det varit kul. Även om jag jobbade ganska mycket under den veckan han var här så hann vi ses. Jag var ledig nån dag hit och dit. Alexis sa att hon inte trodde att morfar skulle komma hit innan vi flyttar, men det är det ingen som vet. Då vi inte ens vet när vi flyttar. Det ser ut att bli i höst även om jag önskar att det skedde i morgon haha. Men för att vi ska få tillräckligt med köpoäng för att ens få kika på en lägenhet som är något för oss så får vi vänta några månader.
Jag önskar verkligen att jag kommer in på utbildning till hösten så att allt bara kan komma i rullning och bli precis så som jag har tänkt i så många år. Med barnafödande, jobb och utbildning. Har haft en femårig plan. Kommer jag in på skolan så är det nästa femårsplan som påbörjas. I slutet av den så kanske, KANSKE, det blir en till bebis. Det är 50/50. Kanske inte, men kanske ändå. Då är mina brudar stora så då kanske vi blivit bekväma av att de kan allt själva. Om fem år är jag typ 31. Då kan väl en trea komma? 🙂

Egentligen skulle jag inte blogga, utan kika efter jobb, fixa personliga brev då jag har några jobb jag vill söka. Sen så ska jag väl, enligt arbetsförmedlingen, hitta en praktikplats igen. Annars kommer jag få gå på sånt där program för arbetslösa där jag typ ska sitta vid en dator 8-16 varje dag i typ två månader (om jag inte hittar arbete eller praktik under den tiden). Jag har gått på sånt en gång förr och, ursäkta mig, men de som var där hade inget IQ. Det kanske är dumt av mig att säga så men varje gång det var något som skulle ske i grupp eller när föreståndaren slängde ut en öppen fråga för alla, någon, att besvara så blev det tyst. Och att jag då alltid ska sitta och tycka och tänka, försöka göra tiden där uthärdlig så känns det dumt när alla andra tittar på varandra som yra höns som inte förstår… hatar det. Jag klarar mig själv, jag söker jobb själv. Men jag MÅSTE inte gå dit, det är inget tvång. Men då blir det heller ingen ersättning =inga pengar. Och vad vore livet utan de där kronorna? Därför MÅSTE jag ju visst.

Det bästa vore att hitta ett arbete. Och jag har ju två som är lovande. Men om det inte går vägen, vart ska jag praktisera då? Tips? Blir så stressad bara på tanken att allt detta måste ske innan den sista januari, annars hamnar jag i fängelset(alltså arbetsförmedlingens heltidsprogram!). Det är så det känns. Ett straff för att vara arbetslös, sitta där med alla ungdomar som tror att jobben knackar på dörren. Tror inte att jag skulle slippa gå på det där om jag berättade hur dåligt jag mår både inför och under programmets gång. De vet mina planer, femårsplan, märker att jag följer den till punkt och pricka. Jag har inte varit arbetslös mer än en och en halv vecka de senaste tre, fyra åren eller något. Jag har varit föräldraledig och emellan graviditeterna har jag jobbat och pluggat, för att sedan kunna fortsätta på min plan. Gjort högskoleprovet osv. Jag ligger inte på latsidan, jag behöver inte gå dit!

Känns som om att detta blev ett långt klagoinlägg men jag hatar AF:s uppläggning. Individuell handlingsplan? Jo, tjena. Slänger in alla i ett heltidsprogram och så har de nått att göra…
BLÄ!