Ångesten vill aldrig säga adjö

Jag önskar att den lämnade mig och aldrig kom tillbaks.

Jag önskar att jag fick bestämma över alla mina känslor.

Jag önskar att jag kunde få må bra till 100 %.

Blir visad kort där jag är typ 18-19 år. Borde komma ihåg den dagen, jag var ju tillräckligt gammal, inget jag borde glömt när det var blott 10 år sedan bilden togs. Men ingen visste att ångesten var i sitt esse då. Levde för att äta upp mig.

Jag kanske var där, på fotot, i stunden. Men jag har inget minne av det. Jag var fullt upptagen med att fokusera på att inte få en panikattack där och då. Att inte skämma ut alla, att de inte skulle ställa några frågor. Få några tvivel om mitt välmående även om döden var mer lockande än att leva livet.

Jag önskar att, efter allt kämpande med att greppa tag om livet, att ångesten inte ska få finnas mer. Det är den som borde dö. Inte jag. Jag lever nu.

Jag vet att jag förtjänar det liv jag skapat mig och ännu håller på att bygga upp. Jag vet vad livet kan ge mig och tänker inte låta ångesten ta över… aldrig mer igen.

Men det är ändå jobbigt när den kommer. När den gör sig påmind. Då är jag där igen, i stunden men ändå inte – Och hoppas för allt jag är värd att ångestattacken inte ska ge sig till känna när jag befinner mig bland folk. Framförallt inte när ungarna är med. Men det är svårt. För ångesten vinner alltid när den väl bestämt sig för en attack.

Det jag vet nu är att den inte kommer och går precis som den vill för nu är det jag som bestämmer över mitt liv. Nu ger den sig till känna när jag befinner mig i känslomässigt pressade situationer. Ibland förstår jag varför, andra gånger är ångesten och mitt undermedvetna på dejt. Den mest förbjudna kärleken.

Men jag ska andas. Knyta näven och tänka på något annat. Hoppas att ingen får mig att prata om saker som triggar den där jävla ångesten. Jag kommer aldrig sluta försöka vinna varje strid tills ångesten ger sig, tills den faktiskt är beredd att säga adjö.

Annonser

Döden

På senare tid, de senaste veckorna, har jag tänkt mycket på döden. Jag vet inte varför men det har bara blivit så. Jag har sett massa artiklar florera på facebook om människors olika livsöden och tiden efter att en när och kär avlidit alldeles för tidigt.

Bara för några minuter sedan läste jag en text om en far. Vars fru dog vid kejsarsnittet å sonen fyra dagar efter. Varför?! Varför i hela fridens namn ska denna man få en sådan stor sorg att bära? Varför fick inte denna moder se sitt barn och pussa på det och älska sitt barn som jag älskar mina?!

Jag skulle gå helt av, bli helt knäckt om det absolut hemskaste skulle inträffa. Inte heller vill jag bli utan min livskamrat för jag skulle inte vilja leva en enda dag utan honom som stöd igenom livet, vårt liv, som vi valt! Jag har nästan mått dåligt över dessa tankar på döden. Nästan så att jag blivit rädd för den. Som nu, när kristoffer är på Bandy! Jag måste ha uppdateringar när han ska hem! Allt kan hända och jag vill att han kommer hem helskinnad.

Jag har alltid varit överbeskyddande för mina älskade döttrar. Lite har jag släppt på det då de bevisat att de kan både det ena och det andra. Allt är väl inte livsfarligt men man KAN ju slå sig riktigt illa och ja, dö. Kristoffers kusin skulle endast duscha men slant å dog.

Förut, när jag precis träffat kristoffer samt när vi fick Alexis så trodde jag hela tiden att något hemskt väntade. Att jag inte förtjänar all den kärlek och omtanke Kristoffer visade mig. Att han snart skulle lämna mig. Eller att Alexis bara var till låns. Att någon, typ soc, skulle komma å ta henne av någon märklig anledning. Nojade över om jag gjorde rätt ”kanske mamman på öppna förskolan inte tyckte att jag gjorde ett bra jobb som morsa. Hon kanske gör en orosanmälan till socialen”. Så tänker jag inte längre då jag vet att mina barn har det bra med oss som föräldrar.

Men jag vill inte att någon av dom ska ryckas bort ifrån mig för att jag är rädd att den här tryggheten jag lyckats bygga upp under alla år Kristoffer valt att tillbringa med mig försvinner helt då. Att jag ska nå den totala botten mina tår endast snuddade vid innan kristoffers kärlek nådde mig.

Detta är min familj. Min allra bästa och det finaste som finns. Mår ålderdomen ta oss, inget annat!

Energisnålt?

Min äldsta lillebror påminde mig om att det ekar tomt på nya inlägg här. Ja, för jag jobbar. Å det känns som om att jag jobbar hela tiden. Men jag är ju hemma mellan varven å då ska jag vara med familjen. När barnen sover vill jag helst sova eller bara ligga på soffan å glo. Jag brukar allt som oftast blogga från datorn för det går fortare å det autokorregeras inte hela tiden.

Nu sover barnen sedan en timme tillbaks om inte mer. Jag har redan legat på soffan å glott en stund. Börjat virka på en sittpuff som jag hittat mönster på inne hos bautawitch.se Jag har en del virkprojekt liggandes också men jag behövde ett break för att börja med dem sen igen.

Jag är tröttare än vad jag normalt brukar vara. Vet inte om jag kan skylla allt på värmen eller om något är allvarligt fel. Jag ta på mig jobbpass på lediga dagar även om jag tackat mer nej än ja när de ringt för att jag känner mig slutkörd. Kanske är det yrket. Vårda, vårda, vårda på jobbet. Och är det nån skillnad när jag kommer hem till en trotsig treåring och ett blöjbarn? Nä. Gränsen är hårfin. Eller snarare den enda skillnaden är storleken på vårdtagarna (Härligt att jag kallar mina barn för vårdtagare).

Jobbet är roligt men krävande. Kanske suger det åt sig mer än vad jag förstår. Jag har börjat tänka mkt på farfar på senaste också. Kanske det som också ligger å gror. Jag tänker på vad han skulle säga om alltihop. Om de,snart tre barn, som kommit efter hans bortgång 2011. Han hann träffa Alexis en gång. Sen dog han två dagar efter.
Vet inte varför men när Kristoffer sa för ett tag sedan att Alexis säkert hade tyckt om min farfar för att han var han så fällde jag en tår å tänkte efter lite. Ja, de hade nog haft roligt ihop.

Sen undrar jag vad farfar hade att säga om en hel del annat. Ni kanske minns om den gång jag skrev om vad som inträffade vid en promenix när jag var ute å gick förra sommaren. Jag lyssnade på radio. Har inte många låtar inkörda i telefon. Helt plötsligt så börjar Eric amarillos låt ”om sanningen ska fram” att spelas. Undrade vad som stod på så jag tittade på telefonen å kikade på låttiteln och så var det enda kort av farfar som jag har i telefonen som omslagsbild på den låten.

Av alla hundratals kort i mobilen så hade den hamnat på omslaget av just den låten. Inget som jag gjort å lagt in själv. Därför började jag ana ugglor i mossen för det är en massa strul runt om som han visste en del om. Men hans bortgång lämnade en del av oss ovetandes av sanningen. Så -om sanningen ska fram- Ja, vaddå farfar? Många frågetecken än idag. En del har vi listat ut själva.

Tänk att en person kan göra sig påmind bara sådär. På sista tiden har jag känt doften av hans gamla rakvatten. För ett tag sedan hörde jag hans karaktäristiska hosta och sen ett ”ja,ja”. Vet inte hur jag ska förklara men jag hade glömt att han brukade göra så när jag väl hörde det. Jag hajade till som om att en del av mig ville gå till andra sidan hyllan å säga ”hej farfar, vad gör du här?” (Eftersom att vi bor/bodde 70 mil ifrån varandra). Men det är inte troligt, tänkte jag sen. Han är död.

Och att vårda alla äldre har dessutom fått mig att inse vilken kämpe min farfar var med alla sina krämpor och sin envishet att klara sig så mycket själv när det finns service att få i sitt hem.
Jag vet inte vart alla dessa ord kom från men det är en del av vad jag går å tänker på. Som säkert också drar energi å gör att jag inte orkar sitta å blogga alla gånger. Även om jag gärna delar med mig av allt. Så går inte allt att få print på.
Hörs!

Två år

Den sjunde juni.
Den sjunde juni 2011. Vi var på soliden och njöt av det varma vädret. Skulle just till att fika när pappa ringde. Jag hade två månader innan just blivit förälder för första gången.
Det kändes som om mitt vuxenliv precis börjat när min farfars liv tog slut.

Oj vad han har kämpat i sitt liv. Redan från barnsben. Men kampen om överlevnad vann han inte den där dagen. Den soliga varma sommardagen.
Men han dog inte på sjukhus(där han spenderat alldeles för mkt tid på äldre dagar). Han besökte ett äldreboende som serverade hans älsklingsrätt. Han skulle just ta sig en till portion då något hände.

Han föll ihop. Om de sedan gjorde hjärt och lungräddning vet jag inte. Jag bara antar det. Enligt vad jag fått berättat för mig så dog han bara där och då. Precis så som han ville. Pappa ville inte ta reda på den egentliga dödsorsaken så det är något jag alltid få fundera över.
Min starka farfar.

Överlevt cancer flertalet gånger, stomipåse på magen, kramper i kroppen för att ha börjat arbeta i en alldeles för tidig ålder, diabetes… Ja. En hel hop med flera saker. Och det är bara det fysiska.
Jag beundrar honom. För att han aldrig slutade kämpa även om han uttryckligen sa att ”sänkte Pär” kan komma å hämta honom…

Farfar. Så otroligt saknad. 2 år sedan.
Och här sitter jag med en två veckor gammal dotter.
Någon du aldrig kommer att träffa. Någon som aldrig kommer få träffa dig. Men tro mig, hon kommer veta vem du var. Va så säker.

Postat med WordPress för Android

Imorgon startar vi motorerna

 

Idag har nästan dagen D kommit.
Packningsdag
För imorgon bär det av till första anhalten: Västerås.
Där väntar det trevligheter på tu man hand med Frida. Sedan umgås med våra bihang och älskade barn.
På lördag far vi till Kalmar och där väntar en grillfest med syskonen. Ska bli riktigt kul.
De där syskonträffarna är väldigt sällsynta nämligen. Där vi träffas allihop samtidigt.
Men den här gången hoppas jag att alla kommer. Det borde inte vara några konstigheter.

Jag har ju 5 syskon men det är bara 4 av dom som jag träffar. Den yngsta är på mammas sida och av förklarliga själ så innebär det, tyvärr, att jag och han inte har så mycket kontakt heller.

På söndag ska jag träffa Emma.M som hade två hemlisar som hon inte ville tala om men som jag tvingade henne att berätta. Hon har skaffat en cab(bil).
Men det var inte det enda.
Hon ska bygga ett hus också. Eller ja, få det byggt till sig.

Det gjorde mig sugen på att bygga ett eget hus också, gärna på tomten bredvid hennes, i Kalmar. Men det är drömmar för oss.
Vissa (läs: Emma) gör det till verklighet.

Roligt som attan för henne!

På tisdag ska vi till farsan där jag hade tänkt besöka farfar/farbrors grav. Sedan till pappa och planera resan till Göteborg som äger rum nästa onsdag. Och inte att förglömma, lämna över Ville till Alex som ska vara kattvakt när vi är i Göteborg.
Vad som händer där näst får ni helt enkelt läsa om senare.
Just nu håller Kristoffer på och bränner en skiva med go musik som jag kan lyssna på när jag kör igenom Sverige. Annars kanske jag somnar, och det vill vi ju inte.

Dessutom så verkar det inte som om att Alexis kan packa sin egen väska?!
Jag som trodde att hon var en stor flicka nu. Bäst att jag tar tag i det där och gör det åt henne.

 

Vår tid är nu

Lyssna på låten medan du läser:

Det är mycket känslor i rullning. Precis som för ett år sedan.

Då jag hade en liten bebis i min famn. Inte trodde jag att den härliga turen på Soliden skulle få ett sådan sorgligt avslut. Meningen var att vi skulle utforska Öland ännu mer men när pappa ringde den 7 juni förra året för att berätta att farfar hade dött hade jag ingen lust alls.
Till någonting.
Och samtidigt hade vi en liten bebis som spred så mycket kärlek och gjorde mig glad. Det var så konstigt. Föds någon så dör någon.

Nu är jag glad inför den kommande semestern men med den förs tankarna på förra semestern. Då farfar inte orkade längre. Han hade spenderat sitt sista år in och ut ur sjukhuset men han ville inte dö där inne.
Han ville att det skulle gå snabbt. Bara ta slut.
Inte ”få en stroke och sedan bara vänta på döden” som han sa.

Han föll ihop och var borta direkt. Det var så han ville ha det.

Idag skiner solen, precis som för ett år sedan. Men det är långt ifrån den värmen som var då. Olidligt varmt.
Nu försöker jag prata väder i hopp om att inte fälla en tår då jag tänker på att min farfar faktiskt inte lever längre.
Att han faktiskt inte ska följa med till Göteborg med resterande familjemedlemmar.
Vi hann träffa honom en sista gång och han hann träffa Alexis.

Det var tur att vi inte åkte till Kalmar en vecka senare som vi först hade tänkt.
Allt har sin mening.

När farfar dog så sattes tankarna på en Kalmarflytt i rullning och en vacker dag kommer det ske. Inom loppet på två år är vårt mål.
För att finnas där med de nära och kära medan de faktiskt är i livet.

En rapport innifrån

En födelsedag, en begravning, ett födelsedagskalas och en utflykt till Gävle har hunnits med på de dagar då orden inte har flödat i detta forum.

Födelsedagen var lugn, hon fick en jordgubbstårta med grädde som jag gjort själv. Hon gillade inte den men tyckte om att gladda med den och det får man när man fyller år 🙂
Vi sjöng för henne innan vi tog upp henne på morgonen. Hon var glad hela långa dagen. Precis som om att hon kände på sig att det var en speciell dag.

Dagen efter(fredag) var det begravning i Stockholm. Resan dit och hem fick bra. Förutom att Alexis inte hade hunnit bekanta sig med pappa som kom i torsdags kväll. Han satt bak med henne medan jag körde då han inte innehar körkort. Men begravningen var fin, ett fint farväl.
Vi ådrog oss en P-bot för carpark har ingen känsla för de sörjande och gick och lappade alla bilar utanför kyrkan. Däribland vår. 550 kr fattigare.
Första P-boten, självklart i Stockholm.

Kalaset då(lördag)!
På förmiddagen bakades det bullar och tårta eller ja, förmiddag mot lunch. Kalaset började klockan två. Alexis ville inte sova när jag tyckte att det var dags. Skrek och ville bara vara hos mig. Och det var jag som skulle göra tårtan och bullarna. Pappa, Alexis och Kristoffer gick en runda till för att handla lite som fattades + att Alexis skulle få sova lite. Hon somnade men sov inte så djupt som hon brukar så hon ville inte fortsätta sova när hon kom in.

Efter många försök för att få henne att sova så gav jag upp. Att hon skulle vara utvilad och glad till gästerna kom kunde jag skippa. Det fick bli som det blev. Hon var hur trött som helst men stretade emot. Hon hade en förkylning i kroppen också så då är det klart att hon var grinig för det.
Allt blev klart i tid och när alla väl hade kommit så var Alexis lugn och nästan glad. Fortfarande hur trött som helst så efter paketöppning och lite fika för de vuxna så tog jag välling och la henne i sin säng och så sov hon i åtminstone en och en halv timme. Skönt för henne.

Hon har tagit in mycket de senaste dagarna så då har sömnen blivit lite sisodär + förkyld. Gästerna njöt av fikat och den barbapapatårta jag hade försökt fixa så gott det gick. Pappa hjälpe mig med sockerpastan när den skulle på men den gick sönder vid skallen så barbapapa såg finnig ut. Jag hade gjort som en hallongelekräm och en konditorikräm och så vanliga tårtbottnar. Istället för massa grädde runt om så tog jag konditorikrämen. Tårtan blev lite söt men god och absolut inte LCHF.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Alexis fick en gåvagn, spis med lite tillbehör, bok, barbapapalåda och pengar.
Bäst var nog gåvagnen både för henne och för oss. Nu kan hon gå själv och vi besparar våra ryggar 🙂 Nu är hon ett år och ha haft kalas och grejer. Ett år. Ofattbart.
Nästa år ska vi sätta in i tidningen dagen till ära. Vi glömde bort det denna gången. Vi snackade om det men det föll ur skallen.

Idag var vi med pappa till Järnvägsmuseet i Gävle. Gratis inträde så vi passade på. Dessutom så var det lite bakom kulisserna så vi fick se när de byggde upp nya tåg på gamla vis. Fin fin!
Imorgon ska jag visa pappa Bollnäs i hopp om att vädret ska vara ståtligt. Här sken solen i morse och vi hoppades på en strålande dag. Tyvärr inte. Molnigt och trist. Men ingen snö och det är vi glada över.

Det var en snabbvisit i de senaste dagarnas händelser. Lite hattigt skrivet kanske men nu vet ni vad jag håller hus! Vi skrivs.