Om turez

I min blogg kommer jag bjuda på det ena och det andra och tänk på att det mesta som skrivs är ifrån min synvinkel om det är ur någon annans så kommer det också att nämnas. SÅ ATT ingen blir upprörd i onödan! OM ni vill veta mer om mig kan ni alltid titta in under fliken "Vem är Turez?" Om ni inte är nöjda då så läs min blogg eller skriv i gästboken som också finns som flik inne på bloggen..... All my love/Turez

Sätta pränt på tankar

Jag önskade att jag kände att jag hade mer tid med bloggen än vad jag har. Eller rättare sagt så ger jag den inte utrymme. Även om det med all enkelhet nu för tiden går att skriva via mobilen så är det något jag aldrig gör. Jag har tappat typ alla mina läsare men jag har aldrig skrivit med utgångspunkten att det ska nå ut till så många som möjligt utan jag har alltid skrivit för att det har givit mig något. Text/skrift har alltid för mig varit ett tillvägagångssätt att hantera mina känslor på. Att skriva ner, läsa, ibland radera. Ibland inte publicera här utan skriva via andra portaler, för mig själv. En del saker har jag delat med mig av medan andra inte.

Förr vet jag att jag saknade filter vad det gäller vad som är okej att lägga ut och vad som borde vara privat. Andra saker har jag kommit på kan behöva skrivas och belysas. Att det inte finns saker att skämmas för. Jag har varit sugen flera gånger att yttra mina tankar och åsikter angående den där MeTookampanjen, eller vad man nu vill kalla den. För självklart, som alla andra tjejer och kvinnor så är det något jag har utstått i många sammanhang. En del grövre än andra. Och så ska det inte vara.

En del av mina forna följare har skrivit till mig och undrat hur det har gått med vissa saker som jag skrivit om för år och dagar sedan. Sådant som aldrig riktigt fått en uppföljning. Jag har som sagt aldrig skrivit för någon annans skull än min egen så därför har jag heller inte, om jag inte känt att jag ville, skrivit någon uppföljning på eventuella problem jag skrivit om. Men det är klart att jag svarar om någon undrar.
Jag finns på facebook och insta. Men på Insta godkänner jag bara om jag vet vem du är. På facebook kan du alltid skriva till mig, eller här.

Jag studerar fortfarande och kämpar med det, samtidigt som jag har två timanställningar vilket passar mig som handen i handsken att själv kunna avgöra när jag vill/kan jobba. Klart jag skulle vilja jobba varje dag, det blir extra i kassan då. Men jag sätter alltid studierna först. Jag handskas fortfarande med hjärnspöken som headern antyder men de beter sig mycket snällare nu än förut vilket också kan vara en av orsakerna till att jag inte är lika aktiv här längre. Jag har någon att prata med. Behovet av att skriva text till sig själv är inte lika stark som den alltid varit förut. Jag älskar fortfarande att skriva men nu skriver jag så mycket akademiskt att jag inte orkar skriva på min fria tid. Jag har två barn som kräver sitt. Försöker träna även om jag borde träna mer. Eller rättare sagt tänka på vad jag stoppar i kakhålet för att må bra i mig själv då jag skiter i vad alla andra tycker och tänker(något som säkert aldrig kommer ändras).

Alexis har rakat av sig allt sitt långa hår även om hon varit helt bestämd med att hon ska ha långt hår som rapunzel. Skönt att hon gör precis som hon vill och känner att hon kan stå för det. Visserligen ville Novalie raka mohawk men jag kände att det var väl lite väl. Nu i efterhand så är det klart att jag egentligen skulle låtit henne göra det men samtidigt klagar hon inte över den frisyren det blev. Nästa gång låter jag även henne bestämma över sitt hår.

Jag har genom åren kommit till insikt med att om jag gör det som är bäst för mig och min familj och följer mitt hjärta och min magkänsla så kan något aldrig i efterhand kännas fel. Klart att jag kan tvivla på många beslut men om jag i slutänden ändå gjorde som hjärta och magkänslan sagt till mig att göra så konstaterar jag alltid att det verkligen var rätt beslut. Ibland måste en också våga chansa för att vinna. Och det har jag gjort många gånger om. Om jag inte gjorde det hade jag och Kristoffer inte varit ihop idag. Men jag trodde på oss för det var många saker som kändes rätt och jag hoppas att det känns så för resten av våra liv. Han är mannen i mitt liv.

Nu ska jag hämta hem tjejerna i mitt liv.
Nu vet ni, jag lever och jag mår bra!

Annonser

Ångesten vill aldrig säga adjö

Jag önskar att den lämnade mig och aldrig kom tillbaks.

Jag önskar att jag fick bestämma över alla mina känslor.

Jag önskar att jag kunde få må bra till 100 %.

Blir visad kort där jag är typ 18-19 år. Borde komma ihåg den dagen, jag var ju tillräckligt gammal, inget jag borde glömt när det var blott 10 år sedan bilden togs. Men ingen visste att ångesten var i sitt esse då. Levde för att äta upp mig.

Jag kanske var där, på fotot, i stunden. Men jag har inget minne av det. Jag var fullt upptagen med att fokusera på att inte få en panikattack där och då. Att inte skämma ut alla, att de inte skulle ställa några frågor. Få några tvivel om mitt välmående även om döden var mer lockande än att leva livet.

Jag önskar att, efter allt kämpande med att greppa tag om livet, att ångesten inte ska få finnas mer. Det är den som borde dö. Inte jag. Jag lever nu.

Jag vet att jag förtjänar det liv jag skapat mig och ännu håller på att bygga upp. Jag vet vad livet kan ge mig och tänker inte låta ångesten ta över… aldrig mer igen.

Men det är ändå jobbigt när den kommer. När den gör sig påmind. Då är jag där igen, i stunden men ändå inte – Och hoppas för allt jag är värd att ångestattacken inte ska ge sig till känna när jag befinner mig bland folk. Framförallt inte när ungarna är med. Men det är svårt. För ångesten vinner alltid när den väl bestämt sig för en attack.

Det jag vet nu är att den inte kommer och går precis som den vill för nu är det jag som bestämmer över mitt liv. Nu ger den sig till känna när jag befinner mig i känslomässigt pressade situationer. Ibland förstår jag varför, andra gånger är ångesten och mitt undermedvetna på dejt. Den mest förbjudna kärleken.

Men jag ska andas. Knyta näven och tänka på något annat. Hoppas att ingen får mig att prata om saker som triggar den där jävla ångesten. Jag kommer aldrig sluta försöka vinna varje strid tills ångesten ger sig, tills den faktiskt är beredd att säga adjö.

Blott en dröm, eller?

Inatt hade jag en dröm som nästan orsakade en ångestattack. Jag vaknade precis innan och kunde avleda den med vettiga tankar.
Jag vet inte vart det kommer ifrån, eller jo. Det kunde vara ett avsnitt ur bonusfamiljen på SVT där farmorn efter många år kommer ut som homo. Jag antar att det har ett finger med i spelet, blandat med känslan av att bli lämnad.

Jag minns inte hur det började. Jag drömde periodvis att vi hade barnen och även att vi inte hade dem men att detta dilemma utspelade sig under samma tid på något konstigt sätt. Tydligen hade vi en del terrarium hemma för att Kristoffer hade ett intresse av spindlar(vilket är obefintligt i verkligheten). Han hade en spindel som han visade mig som kunde kasta ut tråd i presentsnörsstorlek och vira in en människa i den och att det nätet är så starkt att en människa inte skulle kunna ta sig loss. Kort därefter ändras Kristoffers personlighet och han är inte lika omtänksam längre. Han kunde säga elaka saker, komma med gliringar hit och dit om den där turkosa lilla spindeln och dess dödliga nät.

Av någon anledning kände jag att det inte skulle hålla. Hans sätt att vara gjorde mig bara ledsen. Sen kom bomben. Jag fattade att han var homosexuell. Det tåls att tillägga att jag nästan trott det förut, i verkligheten, men mest för mina stereotypa fördomar och inte att han ser på män så som jag gör. En mix av allt utgjorde min dröm.
Han hånade mig med att det jag antytt förut stämde, att han hellre skulle vilja vara med en man än med mig. Han verkade hotfull så jag sprang därifrån(inga barn med i bilden). Han jagade mig, sa att jag inte behövde vara rädd bara för att han nu erkänt att jag var värdelös. Det var mörkt. Vi bodde fortfarande i lägenheten vi hade i Bollnäs så jag sprang in i nästa trappuppgång. Han efter. Jag gömde mig.

Sprang ut till bilen men allt i hela min kropp skrek att jag inte ville åka ifrån honom, jag ville inte att det skulle vara sant. Det gjorde ont i mig. Jag gömde mig bakom bilen där den stod parkerad(bilen innehöll konstigt nog bilbarnstolar). Jag grät och mitt bröst kändes tungt. Det kunde inte vara sant. Min värsta mardröm kunde inte vara sann. Han som jag utsett till att vara den enda för mig så länge jag lever vill inte längre ha mig. Han som så många gånger påstått att jag är den enda och att vi pratat om giftemål och allt sånt där. Men hans erkännande fick även pusselbitar att falla på plats. Jag förstod varför giftemål hade dröjt, varför han inte kunde göra de större uppoffringarna i vårt förhållande. Allt berodde ju på att han levde i en lögn tillsammans med mig.

Kristoffer hann i kapp mig vid bilen. Nu verkade han inte hotfull längre. Nu bedyrade han sin kärlek och bad mig komma tillbaks in så vi kan prata. Eftersom att hela jag hoppades på att det var ett stort skämt, följde med honom in. Där inne fanns det inga terrarier längre, inte heller någon farlig spindel. Kristoffer var som han alltid varit mot mig men sanningen var ändå där, han gillar inte kvinnor. Jag frågade om han inte var lite bisexuell ändå, vi har ju ändå haft samlag osv. Men nä, han har genomlidigt den biten med mig för länge. Han orkade inte mer. Vi pratade, jag sa att allt känns så tomt. Som om allt vi upplevt tillsammans bara var skit, inte sant. Men Kristoffer talade till mig som alltid. Att han älskade mig och att jag var det bästa som hänt honom och så vidare. Men som en allra bästa vän, inte som partner. Jag försökte trösta mig själv med att jag fortfarande då skulle kunna ha honom i mitt liv men det smärtade att inte ha hela honom som jag tyckt att jag haft innan. Jag blev väl lugnare men tomheten i mig smärtade värre än värst och det var då jag vaknade, precis innan de verkliga känslorna vällde över och orsakade en verklig ångestattack. Jag som sov hos Novalie hörde Kristoffer börja vakna inne i vårt sovrum och jag var tvungen att genast gå dit för att verkligen förstå att det var en dröm.

Kristoffer försöker alltid avfärda sådana dumma drömmar men en del känns så verkliga så man inte vet vart en ska ta vägen när en vaknar. Usch. En olustig känsla ligger fortfarande över mig. För allt i världen hoppas jag inte att den slår in. Homo eller ej. Det är han och jag för all framtid. Det bara måste vara så för jag fungerar inte korrekt annars!

En kaffe på datorn tack

Hej jag har just spillt kaffe över hela datorn (nästan). Mest över tangentbordet. Därför måste jag testa och se om alla bokstäver fungerar då jag ska utföra en skoluppgift på datorn snart. Jag är beroende av datorn och skulle ta bort kaffemuggen i förebyggande syfte – alltså att inte spilla över den. Tänkte flytta på datorn innan jag ens rörde kaffemuggen men på något vis blir det fel i hjärnkontoret och den snuddar vid kaffemuggen innan jag får tag i datorn och olyckan är ett faktum. Det var som om att jag hann tänka tanken men i handlingarna så bevisades det att hjärna och kropp inte samarbetade riktigt. Kroppen var inte med på den planerade aktiviteten hjärnan hade för den. Och då blev det kaos av allting. Jag vände datorn upp och ned så att det inte skulle rinna in i datorn utan mer på golvet och bordet. Jag förstår vikten av att inte dricka vid datorn men jag har även tänkt att vem är så dum att man spiller över datorn…

”En olycka händer så lätt” är ett citat jag kommer osökt in på här.
Lika så ”skratta bäst – skratta sist” och ”en olycka kommer sällan ensam” så det är väl bara till att invänta vad som kommer ske näst för onekligen, än så länge, fungerar datorn som den ska. Men likt en hjärnskada kanske inget syns direkt utanpå men inuti är allt i en enda kletig röra.

Söndag idag. Det var den helgen det!

Mitt liv just nu

Det är ganska enformigt om jag ska börja varje inlägg med ett konstaterande om att det var länge sedan jag skrev. Men det är så nu för tiden i mitt liv. Förut hade bloggen en större del i mitt liv. Jag kände ett behov av att skriva av mig, vad som händer och sker. Nu känns det mer som om att jag vill skriva när det är något visst jag tänker på.

Men för er som undrar, jag finns på instagram AKA turez. Skicka en förfrågan. Eller på facebook.

Familjelivet då, hur är det på den fronten?
Jo, jag förundras över hur stora barn jag har. I vår fyller de sex respektive fyra år. Nu går de på samma avdelning på förskolan och det fungerar toppen. Novalie får lite andra utmaningar och får umgås med äldre som kan inspirera henne till fortsatt lärande.

Vi har gjort ett förskoleklassval åt Alexis så till hösten börjar ett nytt kapitel för henne. Hon har uttryckt att hon tycker det ska bli lite läskigt men samtidigt roligt. Hon tänker mest på de äldre barnen som också finns på skolan och att ordet skola känns som om att hon är vuxen. Men när hon väl är där och kommer in i det så tror jag att hon kommer trivas som fisken i vattnet. Hon suger åt sig allt som handlar om att skriva och läsa lite och hon är en bra bit på vägen. Hon vill skriva på allt och undrar vad det står och att skriva brev. Novalie hakar på där lite och har börjat att skriva synbara bokstäver ibland.

Jag och Kristoffer snackar väl om att gifta oss men jag har ingen aning om hur vi ska göra eller hur vi egentligen vill ha det så det lär väl ligga på is ett tag till. Men en vacker dag kanske jag är en Fru Eklund. Känns om om att det är på tiden efter 10 år tillsammans. Vi har tagit oss igenom småbarnsår och allt vad som kan komma med det så jag tvivlar inte direkt på ett långt och lyckligt liv tillsammans. Vi har roligt tillsammans och även om vi känner varandra utan och innan så dyker det då och då upp någon ny lärdom om varandra. Jag har t.ex. för första gången på alla år släppt efter och visat panikattacker jag har och får ibland. Jag vet inte alltid när de ska komma men försöker alltid parera dom. Gå iväg och ta itu med dom själv som jag alltid gjort förut men ibland är det oundvikligt för de kommer ju inte direkt som ett brev på posten utan även när man minst anar det. Det känns skönare att inte ”skämmas” över det. Men det är fortfarande jobbigt när han är med mig när det händer. Det känns så dumt på något vis.

Jag vet inte om det hänger kvar sen förut att jag inte tror att det jag känner och går igenom skulle vara sant… att inte bli trodd. Att jag gör så för att få uppmärksamhet och alla de där känslorna jag haft förut gällande mina attacker. Det har även konstaterats att jag under stora delar av mitt liv lidit av posttraumatisk stress. Men på äldre dagar har jag aktivt arbetat för att möta mina demoner istället för att fly dom och därför är upplevelserna en annan.
Jag är väl ändå i harmoni med livet. Jag utbildar mig till något jag verkligen vill bli och allt rullar på. Det är tufft periodvis men det är bara till att genomlida 😉
Jag ska fixa det!

Det är väl lite som det ser ut… Skulle vilja ha en fritidsaktivitet till tjejerna. De lutar åt dans då båda uttryckt en önskan om det 🙂 Vi får se!
Nu har jag ”praktik” och utforskar barnens estetiska lärprocesser och det är kul!

 

Demonerna

Jag undrar hur länge det går att leva med sina inre demoner? Hur länge orkar en människa bekämpa dom?
Det är jobbigt när det händer. Men jag vet att jag måste fokusera på att det är bättre. Att det kanske finns ett slut. Jag talar aldrig om det för det är inte sånt jag gör. Om jag säger så här så har Kristoffer bevittnat en panikattack för första gången under våra nio år. Det kan tolkas på två sätt.
1) Jag är bra på att dölja det(hur man nu gör det)
2) Dem är inte lika frekvent som förr.

Jag skulle kunna säga både och. Det är verkligen inte som förr. Då triggades dem av minsta lilla motgång, när som helst, var som helst. Det var allt som byggdes på som gjorde det, som utlöste det. Jag lärde mig se varningssignalerna och liksom fokusera under hela processen. Andas. Vissa gånger kunde jag gå undan och ta itu med det själv, andra gånger bara stänga av och andas. Hoppas att ingen ser.
Nu när Kristoffer har fått uppleva det fattar jag inte varför jag egentligen har hållit det för mig själv så länge. Men det finns väl en anledning för allt. Jag har väl inte vetat vad jag ska svara på frågan om varför det händer, eller vad det är med mig. Inte velat att någon ska se mig svag. Att det förflutna fortfarande påverkar mig. Men det är klart att det gör det och många gånger måste man sätta stopp för det som jag för mig själv tror triggar det.

Vissa demoner har jag försökt att strida emot och jag skulle vilja säga att jag har lyckats. Jag behöver inte längre ha ett genomskinligt duschdrapperi för att kunna genomskåda hela rummet när jag duschar. Men det gör det inte mindre skrämmande för det. Jag använder samma trick som under en attack. Fokusera. Andas och tala till mitt inre att det sitter i huvudet. Ungefär som ”jag är inte rädd, jag kan flyga”.
När Kristoffer fick uppleva det så var det egentligen inte hans fel. Jag kan inte ligga i ett mörkt rum med stängd dörr för att sova. På vissa platser går det, andra inte och jag förstår inte varför. Men just hemma, i min säng, och en dörr stängd. Det kvittar om det är tänt, egentligen, men känslan förstärks när det är mörkt. Han kunde inte rå för det. Men den har råkat vara stängd ett par gånger och jag har bett honom öppna den samtidigt som jag fokuserar, andas. Efter en stund kan jag pusta ut. Jag gjorde en avledande manöver, demonen försvann för tillfället.

Men när det sker om och om igen och saker och ting omkring bygger upp blir det svårare att värja sig, att göra en avledande manöver. Det gick inte att hålla de tillbaks. Inte när Kristoffer frågade vad det är och vad det är som händer. Det går inte att fokusera bort det då, att tänka på annat än att döden kommer och tar mig eller på vad som just hände, att dörren var stängd. Och det som just nu ligger och pressar i mitt liv, som tar den där lilla energin ifrån mig måste bort. Jag har valt att leva ett liv utan ångestattacker men det är lite svårt när något är påträngande och som en blodigel hänger kvar även när jag försöker få bort den. Jag talar metaforiskt för jag antar att det är sådant som hålls till privatlivet. Denna blodigel ska bort innan jag är tömd på blod och ångestattackerna blir vardag igen. Det tillåter jag inte! Jag har kämpat för länge för att det ska ske.

Jag bara undrar, kommer det någonsin upphöra helt?
Om jag ser till hur det gått sedan de först började så är det en radikal förbättring men långt ifrån borta. Det är vissa demoner jag fortfarande är rädd för att stöta mig med. Men den dagen då jag känner att jag kan stå emot även dom DÅ JÄVLAR!

Psykiskt ohälsa

Det finns saker och ting som tiden aldrig läker. Det finns skorpor på hjärtat som alltid kommer vara lätta att peta bort. Jag kommer aldrig blöda öppet igen, jag kommer inte låta det ta kål på mig. Jag har skaffat mig rejält med bandage vilket är det starkaste vapen.
Jag trodde inte det var sant, jag trodde aldrig att det skulle gå.
Jag ville ingenting med mitt liv bara få det onda att försvinna. Såg ingen framtid, jag var inte värd någon, jag ville inte ha någon. Smärtan var så total, den gjorde mig stum. Otröstlig och helt trasig. En helg med en barndomskompis kunde jag genomlida. Sen vet jag inte vad som hände. Jag flyttade till Gävle. Varför? Jag ville ju ingenting. Siktet var inställt.

Hjärnan hade ändrat kurs, bara så där. Jag var kluven. Visste inte vad jag skulle känna. Ville jag leva, ville jag dö? Vad är meningen med allt?
Jag bodde långt ifrån alla jag någonsin känt. Lämnade allt för en enda sak.
Sakta men säkert gjorde det inte så ont hela tiden. Lite plåster på såren.
Men den som en gång gav mig plåster kan också ta bort dom och då gör det ännu ondare än förut. Det hände mig tre gånger. Det var frågan om liv och död. Jag hade hittat min lösning och ville inte bli av med det. Något växte i mig både psykiskt och fysiskt men även det togs ifrån mig. Vad är meningen att försöka leva när livet är överjävligt mest hela tiden?

Det är aldrig bra att låtsas att allt är bra. Det är aldrig bra att gå i dunklet och undra. Men något hade hänt. Jag lärde mig hur jag helade mig själv, bara jag hade mig själv så skulle plåstren aldrig få slitas bort förrän jag visste att såret hade läkt, att ärret var ett faktum. Det vad jag som bestämde. Något jag aldrig fattat förut. Det var jag som bestämde. Du har alltid ett val. Jag hittade sätt att leva för att få bort det onda och jag behövde aldrig skada mig själv. Jag bar allt där inne och det är väl den värsta sorten? Bad aldrig om hjälp men hjälpen kom till mig. Hjälpte mig upp, hjälpte mig bandagera, hjälpte mig vidare. Om någon så mycket som försöker ta bort honom ifrån mig… Gud nåde den. Han är min livlina och allt jag någonsin behövt. Han såg mig när ingen annan vågade titta och han vände aldrig bort blicken.

Det var kärleken som fann mig 2007 och det räddade mitt liv. Det är inte över, jag har förstått att det aldrig kommer vara det. Jag har alltid ett val. Jag har två barn, något jag inte ansåg var nödvändigt. Jag var inte den som ville göra fler maskrosbarn. Och det gör jag inte heller, även om dom är här. Mitt i bland oss. Ännu ovetandes. Mina älskade ungar, min älskade sambo(nej, inte gifta än).
Jag har försökt trotsa hjärnspöken, jag gör inre uppror i omgångar men det är JAG som bestämmer, det är jag som tillåter när det ska ske.

Det förflutna kommer inte få det bästa av mig.

Det tillåter jag inte. Det är mitt val.