Om turez

I min blogg kommer jag bjuda på det ena och det andra och tänk på att det mesta som skrivs är ifrån min synvinkel om det är ur någon annans så kommer det också att nämnas. SÅ ATT ingen blir upprörd i onödan! OM ni vill veta mer om mig kan ni alltid titta in under fliken "Vem är Turez?" Om ni inte är nöjda då så läs min blogg eller skriv i gästboken som också finns som flik inne på bloggen..... All my love/Turez

Störst av allt

Störst av allt är en svensk serie på Netflix. Jag å Kristoffer har sett ca 4 avsnitt hittills. Och en replik som Maja säger till sin mamma när Maja kommer hem en tidig morgon med förgråtna ögon är något som jag också frågat mig genom åren. Trots att ens barn kommer hem och ser nere ut. Så väljer Majas mamma att istället fixa en frukost till henne och säger att hon trodde att Maja skulle sova hos Sebastian… Efter en stunds tystnad frågar Maja ”Varför frågar du aldrig något viktigt?”.

Mamman hinner inte svara innan Maja har gått.

Men den där känslan, att allt är bara utanpå. Ingen frågar något på djupet, ingen sätter sig ner och vill höra. För då måste en också vara beredd på att höra det en inte vill ska vara sant.

Det är allt som egentligen behövs. En enda människa, någon. Som frågar något viktigt. Som vill höra oavsett svaret. Som inte bara nöjer sig med ”det är bra” som svar på hur en mår. Om allt verkar bra och helt fantastiskt, på pappret ser allt bra ut. Se på människan, fråga. Ler personen med hela ansiktet eller bara munnen. Är det bara bra?

Så många gånger, vid självklara saker, önskar jag att nån hade frågat mig… nån i min närhet. ”Hur mår du egentligen?”, ”Hur har du hanterat de sexuella övergrepp som din mammas kille gjorde på dig?”, eller ”Hur mår du nu efter aborten jag vet att du gjorde?”, ”Hur mår du efter alla år av misshandel som jag vet att du utsatts för?”, ”Hur tacklar du denna andra aborten då? Vad är det som står på?”…..

NÄÄÄ men du behöver inte fråga…. för allt är ju bra. Jag ler, är med mina kompisar, fixar skolan…. det är klart att hon klarar sig…

Jag klarade mig… med endast ett hårstrå på vattenytan. Tills HAN frågade hur jag mår egentligen. HAN som jag nu är gift med och aldrig lämnar. Han som inte ens visste en tusendel av mitt bagage kunde se…

För han valde att inte blunda.

Annonser

Män för jämställdhet

Jag minns en gång då jag och några kompisar av blandat kön hade köpt pizza på den lokala pizzerian. Vi skulle ta den å gå. Jag gick sist bland kompisarna. En man satt med sitt sällskap och tog tag i mig. Frågade vart jag skulle. Jag minns knappt vad jag sa eller ens gjorde. Säkert ingenting.

Mina vänner hade stannat upp, stod och såg händelseförloppet. Jag som annars brukar ryta ifrån och inte var rädd för att säga ifrån så att det hörs stod nu paralyserad samtidigt som mannens hand går från min rygg ner till min rumpa. Då minns jag att jag försökte rycka å komma låss men var ändå smått paralyserad.

Pizzabagaren som har sett mig komma å gå sen jag var ett barn(Vilket jag egentligen fortfarande var då), som sagt till en av mina pojkvänner att inte jiddra med mig för annars… han sa stopp. Han gick fram å gav den där mannen sanningens ord. Jag gick bara därifrån tillsammans med mina kompisar.

Utanför undrade dom vad fan som hände. Jag har ingen aning. Då säger min killkompis ”varför gjorde du inget?”. Till hans försvar så har jag alltid varit av typen att jag ”gör något”. Jag står inte still, jag blir inte paralyserad. Jag ryter ifrån. Men tydligen inte då, när det hände mig, den där gången.

Men känslan av att jag var ensam i förväntningarna av att jag skulle ”göra något” istället för att min killkompis likt pizzabagaren hjälpte mig när de såg att jag inte var förmögen att göra någo själv. Den känslan var så obekväm. Lämnad att klara mig själv, framför mina vänner, framför den tafsande kräkets vänner. Dom då? De som slutade äta och istället iakttog. Dom då?

#brinnförjosefin

Men brinn för alla. Säg stopp, gör skillnad, när den utsatta är paralyserad. Även den mest tuffa kan stelna, tydligen. Men jag är fan inte tyst när det händer någon annan. Som från ingenstans får jag kraft att ryta som ett lejon. Jag har blivit äldre och ryter ifrån även om det händer mig. Vilket det inte har på väldigt länge och det är skönt. Men jag kan inte slappna av för det. För det finns andra som blir utsatta och det är inget som säger att jag inte kommer bli det igen. Det är nästan mer regel än undantag.

Men bli inte paralyserad när den utsatta blir det, sopa det inte under mattan. Agera! Agera och få andra med dig. Gör något. Stå upp för alla kvinnor, säg nej. Framför allt ni män! Hjälp oss skrika.

Instagram: #manforjamstalldhet följ och följ med. Nu är det nog. Jag som ensam person har alldeles för många metoo berättelser som räcker och blir över. Men tänk dom gånger alla kvinnor som någonsin också sagt metoo. Det är en skam. Men det är fan inte vi som ska skämmas!

Examen

Om ett år… eller lite lite mer än ett år, tar jag examen.

Jag tar examen! Jag gjorde det. Eller snart iaf. Jag ser inte vad som skulle kunna stoppa mig så hår långt in i studierna. Jag har studerat sedan hösten 2015 och är klar våren 2020. Ja. Snart känns det som då. Om en tänker på hur länge jag redan suttit vid skolbänken.

Gör min sista vecka på min VFU(praktik) nu. En förskoleklass. Jag har lärt mig så mkt om många bitar i yrket som jag inte sett förut men kanske funderat över. 5 veckor är alldeles för lite. Jag lämnar precis när jag lärt känna barnen känns det som. Jag saknar mina kära studiekamrater och det ska bli skönt med vanliga skolrutiner igen.

Men ännu skönare när en kan slänga passerkortet till skolan. Sälja all kurslitteratur. Tillskriva sig en ny yrkestitel och ta mig an nya utmaningar i livet. Jag längtar dit. Det är inte förrän då det känns som om att jag är vuxen. När jag skriver på ett kontrakt som förskollärare. Men i och med det yrkesvalet kanske jag aldrig kommer känna mig vuxen. Och det kanske är just därför jag gilla’t.

April 2020. Det är då och nu är nu.

Verkligheten säger att jag ska gå å lägga mig för att vara mitt bästa jag imorgon. Då är det först praktik och möten på det, som också det tillhör yrkesutövningen sedan.

Mot nya mål. Mot oändligheten och vidare.

Jag är…

Jag är någonstans.

Jag är hos dig.

Jag är nära.

Jag är din.

Jag är otålig.

Jag är obotligt envis, men inte långsint.

Jag är smart.

Jag är här.

Jag är nu.

Jag är nöjd.

Jag är glad.

Jag är jag.

Jag är fru Eklund.

Jagar

Tid. Allt handlar om tiden.

Vi har inte tid, skynda.

Nej jag kan inte det och det för jag har inte tid.

Men vad för en istället för det en inte har tid med? Lagar mat och städar är två moment som jag inte kan strunta i även om det där med att städa ibland skjuts upp för att ersättas av något annat, mer roligt. Som handarbete eller ägna allt fokus på barnen.

Varför jagar vi tid? Det pratas även om att ta igen förlorad tid. Hur gör en det när den tiden är förbi?

Ett nyårslöfte för mig har varit att fördela tiden klokt och inte ödsla den på energitjuvar. Att göra det där lilla extra i vardagen som får tiden på dygnet att kännas behagligt. Det kan handla om de där små sakerna som en annars tar för givet. T.ex. att spela spel med barnen, vara ute och njuta av varandras sällskap.

Att släppa mer på alla måsten och låta det bero ett tag för att rent själsligt må bättre.

Tid, jag vill ha mer tid åt handarbete. Mer tid att sitta å göra ingenting. Mer tid att läsa annat än kurslitteratur. Tid. Tid. Tid.

Allt handlar om det. Nu har jag inte tid att skriva mer, för barnen ska nattas. Kommer inte de i säng i tid ikväll är dem extra kinkiga imorgon vid halv sex när de ska gå upp.

Tränar igen

I slutet på sommaren -18 sa Jag upp mitt gymkort. Med tiden åkte jag inte dit 3-4 ggr i veckan längre. Prioriterade inte det då gymmet ligger 1 mil ifrån mig. De dagar jag inte hade ärenden i stan(var hemma å pluggade) kändes det onödigt att åka bara för att träna så till slut gick jag inte alls.

Det var att kasta pengarna i sjön. Gjorde några halvhjärtade försök till att träna hemma. Sen gjorde jag inte det heller. Men jag har alltid mått bättre av att röra på mig utöver vardagsmotionen en får utav att ha barn men även jobba med barn.

Nu har jag, tillsammans med det nya året, lovat mig själv att göra sådant som får mig att må bra och ägna minimal tid åt sådant och sådana som tar energi. Sedan nyår har jag som jag även gjorde en del förra året tränat hemma flera gånger i veckan.

Jag följer Sandra Friberg på youtube. Hon har specialiserat sig på hemmaträning. Jag känner mig mer avslappnad av att träna hemma har jag märkt. Enklare att få till tiden. Dessutom tycker ungarna att det är kul, eller så sitter de bredvid å påpekar när jag fuskar(Inte gör lika många repetitioner som hon säger). Och det är ju bra! 😂

Känner mer energi att orka med vardagens alla utmaningar. Så jag får inte sluta men ibland blir det bara så och det är okej. Bara en hittar tillbaks och kör igen.

Jag har även tagit tag i kosten som ska få mig att må bra. Försöker även tänka på vår härliga planet i den mån jag kan. Jag har just gjort några chiapuddingar som ska ätas imorgon till frukost för första gången. Hoppas ungarna gillar det!

Om ett år tar jag examen och då börjar livet känns det som. Min första tillsvidare anställning väntar och då ska jag vara fylld med så mkt måbra energi det bara går. Lite snyggare, lite starkare.

2019 – Lets go!

Inifrån och ut

En regnbåge, ett regn, en kärleksförklaring.

Åska, ett dunder och flera blixtrar, en kärleksrelation.

Du är där, mitt i stormen, med mig.

Alltid med mig.

Du är där utan att vara i rummet.

Ibland behöver det vara så.

Jag kommer när regnbågen visar sig.

När regnet är hejdat och stormen fått gå.

Då är du bredvid mig, i samma rum.

I ett, aldrig två, för alltid en.

Vi.