Sätta pränt på tankar

Jag önskade att jag kände att jag hade mer tid med bloggen än vad jag har. Eller rättare sagt så ger jag den inte utrymme. Även om det med all enkelhet nu för tiden går att skriva via mobilen så är det något jag aldrig gör. Jag har tappat typ alla mina läsare men jag har aldrig skrivit med utgångspunkten att det ska nå ut till så många som möjligt utan jag har alltid skrivit för att det har givit mig något. Text/skrift har alltid för mig varit ett tillvägagångssätt att hantera mina känslor på. Att skriva ner, läsa, ibland radera. Ibland inte publicera här utan skriva via andra portaler, för mig själv. En del saker har jag delat med mig av medan andra inte.

Förr vet jag att jag saknade filter vad det gäller vad som är okej att lägga ut och vad som borde vara privat. Andra saker har jag kommit på kan behöva skrivas och belysas. Att det inte finns saker att skämmas för. Jag har varit sugen flera gånger att yttra mina tankar och åsikter angående den där MeTookampanjen, eller vad man nu vill kalla den. För självklart, som alla andra tjejer och kvinnor så är det något jag har utstått i många sammanhang. En del grövre än andra. Och så ska det inte vara.

En del av mina forna följare har skrivit till mig och undrat hur det har gått med vissa saker som jag skrivit om för år och dagar sedan. Sådant som aldrig riktigt fått en uppföljning. Jag har som sagt aldrig skrivit för någon annans skull än min egen så därför har jag heller inte, om jag inte känt att jag ville, skrivit någon uppföljning på eventuella problem jag skrivit om. Men det är klart att jag svarar om någon undrar.
Jag finns på facebook och insta. Men på Insta godkänner jag bara om jag vet vem du är. På facebook kan du alltid skriva till mig, eller här.

Jag studerar fortfarande och kämpar med det, samtidigt som jag har två timanställningar vilket passar mig som handen i handsken att själv kunna avgöra när jag vill/kan jobba. Klart jag skulle vilja jobba varje dag, det blir extra i kassan då. Men jag sätter alltid studierna först. Jag handskas fortfarande med hjärnspöken som headern antyder men de beter sig mycket snällare nu än förut vilket också kan vara en av orsakerna till att jag inte är lika aktiv här längre. Jag har någon att prata med. Behovet av att skriva text till sig själv är inte lika stark som den alltid varit förut. Jag älskar fortfarande att skriva men nu skriver jag så mycket akademiskt att jag inte orkar skriva på min fria tid. Jag har två barn som kräver sitt. Försöker träna även om jag borde träna mer. Eller rättare sagt tänka på vad jag stoppar i kakhålet för att må bra i mig själv då jag skiter i vad alla andra tycker och tänker(något som säkert aldrig kommer ändras).

Alexis har rakat av sig allt sitt långa hår även om hon varit helt bestämd med att hon ska ha långt hår som rapunzel. Skönt att hon gör precis som hon vill och känner att hon kan stå för det. Visserligen ville Novalie raka mohawk men jag kände att det var väl lite väl. Nu i efterhand så är det klart att jag egentligen skulle låtit henne göra det men samtidigt klagar hon inte över den frisyren det blev. Nästa gång låter jag även henne bestämma över sitt hår.

Jag har genom åren kommit till insikt med att om jag gör det som är bäst för mig och min familj och följer mitt hjärta och min magkänsla så kan något aldrig i efterhand kännas fel. Klart att jag kan tvivla på många beslut men om jag i slutänden ändå gjorde som hjärta och magkänslan sagt till mig att göra så konstaterar jag alltid att det verkligen var rätt beslut. Ibland måste en också våga chansa för att vinna. Och det har jag gjort många gånger om. Om jag inte gjorde det hade jag och Kristoffer inte varit ihop idag. Men jag trodde på oss för det var många saker som kändes rätt och jag hoppas att det känns så för resten av våra liv. Han är mannen i mitt liv.

Nu ska jag hämta hem tjejerna i mitt liv.
Nu vet ni, jag lever och jag mår bra!

Annonser