Blott en dröm, eller?

Inatt hade jag en dröm som nästan orsakade en ångestattack. Jag vaknade precis innan och kunde avleda den med vettiga tankar.
Jag vet inte vart det kommer ifrån, eller jo. Det kunde vara ett avsnitt ur bonusfamiljen på SVT där farmorn efter många år kommer ut som homo. Jag antar att det har ett finger med i spelet, blandat med känslan av att bli lämnad.

Jag minns inte hur det började. Jag drömde periodvis att vi hade barnen och även att vi inte hade dem men att detta dilemma utspelade sig under samma tid på något konstigt sätt. Tydligen hade vi en del terrarium hemma för att Kristoffer hade ett intresse av spindlar(vilket är obefintligt i verkligheten). Han hade en spindel som han visade mig som kunde kasta ut tråd i presentsnörsstorlek och vira in en människa i den och att det nätet är så starkt att en människa inte skulle kunna ta sig loss. Kort därefter ändras Kristoffers personlighet och han är inte lika omtänksam längre. Han kunde säga elaka saker, komma med gliringar hit och dit om den där turkosa lilla spindeln och dess dödliga nät.

Av någon anledning kände jag att det inte skulle hålla. Hans sätt att vara gjorde mig bara ledsen. Sen kom bomben. Jag fattade att han var homosexuell. Det tåls att tillägga att jag nästan trott det förut, i verkligheten, men mest för mina stereotypa fördomar och inte att han ser på män så som jag gör. En mix av allt utgjorde min dröm.
Han hånade mig med att det jag antytt förut stämde, att han hellre skulle vilja vara med en man än med mig. Han verkade hotfull så jag sprang därifrån(inga barn med i bilden). Han jagade mig, sa att jag inte behövde vara rädd bara för att han nu erkänt att jag var värdelös. Det var mörkt. Vi bodde fortfarande i lägenheten vi hade i Bollnäs så jag sprang in i nästa trappuppgång. Han efter. Jag gömde mig.

Sprang ut till bilen men allt i hela min kropp skrek att jag inte ville åka ifrån honom, jag ville inte att det skulle vara sant. Det gjorde ont i mig. Jag gömde mig bakom bilen där den stod parkerad(bilen innehöll konstigt nog bilbarnstolar). Jag grät och mitt bröst kändes tungt. Det kunde inte vara sant. Min värsta mardröm kunde inte vara sann. Han som jag utsett till att vara den enda för mig så länge jag lever vill inte längre ha mig. Han som så många gånger påstått att jag är den enda och att vi pratat om giftemål och allt sånt där. Men hans erkännande fick även pusselbitar att falla på plats. Jag förstod varför giftemål hade dröjt, varför han inte kunde göra de större uppoffringarna i vårt förhållande. Allt berodde ju på att han levde i en lögn tillsammans med mig.

Kristoffer hann i kapp mig vid bilen. Nu verkade han inte hotfull längre. Nu bedyrade han sin kärlek och bad mig komma tillbaks in så vi kan prata. Eftersom att hela jag hoppades på att det var ett stort skämt, följde med honom in. Där inne fanns det inga terrarier längre, inte heller någon farlig spindel. Kristoffer var som han alltid varit mot mig men sanningen var ändå där, han gillar inte kvinnor. Jag frågade om han inte var lite bisexuell ändå, vi har ju ändå haft samlag osv. Men nä, han har genomlidigt den biten med mig för länge. Han orkade inte mer. Vi pratade, jag sa att allt känns så tomt. Som om allt vi upplevt tillsammans bara var skit, inte sant. Men Kristoffer talade till mig som alltid. Att han älskade mig och att jag var det bästa som hänt honom och så vidare. Men som en allra bästa vän, inte som partner. Jag försökte trösta mig själv med att jag fortfarande då skulle kunna ha honom i mitt liv men det smärtade att inte ha hela honom som jag tyckt att jag haft innan. Jag blev väl lugnare men tomheten i mig smärtade värre än värst och det var då jag vaknade, precis innan de verkliga känslorna vällde över och orsakade en verklig ångestattack. Jag som sov hos Novalie hörde Kristoffer börja vakna inne i vårt sovrum och jag var tvungen att genast gå dit för att verkligen förstå att det var en dröm.

Kristoffer försöker alltid avfärda sådana dumma drömmar men en del känns så verkliga så man inte vet vart en ska ta vägen när en vaknar. Usch. En olustig känsla ligger fortfarande över mig. För allt i världen hoppas jag inte att den slår in. Homo eller ej. Det är han och jag för all framtid. Det bara måste vara så för jag fungerar inte korrekt annars!