Mitt liv just nu

Det är ganska enformigt om jag ska börja varje inlägg med ett konstaterande om att det var länge sedan jag skrev. Men det är så nu för tiden i mitt liv. Förut hade bloggen en större del i mitt liv. Jag kände ett behov av att skriva av mig, vad som händer och sker. Nu känns det mer som om att jag vill skriva när det är något visst jag tänker på.

Men för er som undrar, jag finns på instagram AKA turez. Skicka en förfrågan. Eller på facebook.

Familjelivet då, hur är det på den fronten?
Jo, jag förundras över hur stora barn jag har. I vår fyller de sex respektive fyra år. Nu går de på samma avdelning på förskolan och det fungerar toppen. Novalie får lite andra utmaningar och får umgås med äldre som kan inspirera henne till fortsatt lärande.

Vi har gjort ett förskoleklassval åt Alexis så till hösten börjar ett nytt kapitel för henne. Hon har uttryckt att hon tycker det ska bli lite läskigt men samtidigt roligt. Hon tänker mest på de äldre barnen som också finns på skolan och att ordet skola känns som om att hon är vuxen. Men när hon väl är där och kommer in i det så tror jag att hon kommer trivas som fisken i vattnet. Hon suger åt sig allt som handlar om att skriva och läsa lite och hon är en bra bit på vägen. Hon vill skriva på allt och undrar vad det står och att skriva brev. Novalie hakar på där lite och har börjat att skriva synbara bokstäver ibland.

Jag och Kristoffer snackar väl om att gifta oss men jag har ingen aning om hur vi ska göra eller hur vi egentligen vill ha det så det lär väl ligga på is ett tag till. Men en vacker dag kanske jag är en Fru Eklund. Känns om om att det är på tiden efter 10 år tillsammans. Vi har tagit oss igenom småbarnsår och allt vad som kan komma med det så jag tvivlar inte direkt på ett långt och lyckligt liv tillsammans. Vi har roligt tillsammans och även om vi känner varandra utan och innan så dyker det då och då upp någon ny lärdom om varandra. Jag har t.ex. för första gången på alla år släppt efter och visat panikattacker jag har och får ibland. Jag vet inte alltid när de ska komma men försöker alltid parera dom. Gå iväg och ta itu med dom själv som jag alltid gjort förut men ibland är det oundvikligt för de kommer ju inte direkt som ett brev på posten utan även när man minst anar det. Det känns skönare att inte ”skämmas” över det. Men det är fortfarande jobbigt när han är med mig när det händer. Det känns så dumt på något vis.

Jag vet inte om det hänger kvar sen förut att jag inte tror att det jag känner och går igenom skulle vara sant… att inte bli trodd. Att jag gör så för att få uppmärksamhet och alla de där känslorna jag haft förut gällande mina attacker. Det har även konstaterats att jag under stora delar av mitt liv lidit av posttraumatisk stress. Men på äldre dagar har jag aktivt arbetat för att möta mina demoner istället för att fly dom och därför är upplevelserna en annan.
Jag är väl ändå i harmoni med livet. Jag utbildar mig till något jag verkligen vill bli och allt rullar på. Det är tufft periodvis men det är bara till att genomlida 😉
Jag ska fixa det!

Det är väl lite som det ser ut… Skulle vilja ha en fritidsaktivitet till tjejerna. De lutar åt dans då båda uttryckt en önskan om det 🙂 Vi får se!
Nu har jag ”praktik” och utforskar barnens estetiska lärprocesser och det är kul!

 

Annonser

Tack för att du har något att säga!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s