När branden blev verklighet.

Vi går och lägger oss i lugnet före stormen. Vi lägger oss nästan lite extra tidigt för jag är trött och ska upp och jobba på söndagsmorgonen.
Vi sover. Novalie vaknar som hon kan göra och vill att jag följer med till hennes rum. Vi har några fönster öppna för att få in frisk luft. Jag vet att jag tänkte att det var en konstig lukt. Träaktigt. Men tänker inte mer på det utan somnar om bredvid Novalie. Kort där efter vaknar Alexis som går in och lägger sig hos Kristoffer.

Kristoffer sov och visste inte att hon låg där. Han berättade att han vaknar av att det är aktivitet ute på gatan som han hör via det öppna fönstret. Han har varit lättväckt ända sedan det var skadegörelse några kvällar innan denna natt så hans första tanke var att nu ska de förstöra ännu mer. Han springer in till mig och Novalie. Jag hade inte riktigt somnat om sedan Alexis gick in till honom och då säger han att de brinner i grannhuset. Jag går upp, klär på mig bh och morgonrock. Tittar ut genom fönstret. Hör hur någon skriker ”Vi måste väcka dom. Vi måste väcka dom”.

Jag går ner och öppnar när hon plingar på. Samtidigt är det någon som bankar på köksfönstret. Jag säger att vi precis upptäckt vad som händer och alla är på väg ut. Kristoffer kommer ner med en påklädd Novalie och Alexis har klätt på sig själv för Kristoffer minns inte att han gjorde det och jag gick ju ner för att öppna. Jag hittade ett par byxor åt mig själv inne i badrummet. Adrenalinet pumpar. Hjärtat rusar. Ibland känns det knappt som om att jag kan andas. Allt går så fort. Minns hur jag står i hallen och fattar inte vart skona är även om de va mitt framför näsan på mig. Jag vet inte vad som händer runt omkring eller hur länge jag stod där. En granne kommer och säger att mina barn är hemma hos dom. Jag möter Kristoffer på gatan men vet inte vad han gör. Jag vill bara till mina barn.

De sitter i soffan inne hos grannen med en filt på sig. Gråter och undrar vad som händer. Varför nån skulle komma å ta dom. Jag pratar med grannfrun som kan lite svenska. Samtidigt ringer jag pappa som inte svarar. Jag ringer farmor som svarar och berättar att en annan granne kommit och berättat att det brinner vid oss. Då har pappa redan hunnit till vårt hus men vi är inte där. Jag tar barna och ska gå till farmor. Grannfrun säger att vi kan vara kvar men jag berättar att jag har en släkting i närheten. Då säger en gråtande Alexis att hon har inga skor, vilket jag inte ens tänkt på innan. Vi går närmre vårt hus, då ser jag Kristoffer stå med vår vattenslang och sprutar mot grannens förråd. Jag bär på Alexis. Novalie går efter och huttrar och gråter. Jag har någon väska och kasse i handen som Kristoffer fått med sig. En tjej kommer fram och undrar om hon kan hjälpa mig. Jag säger att det går bra, att jag måste gå förbi för vi ska till en släkting. Hon tycker att vi ska gå en annan väg, självklart. Jag bad henne att säga till min sambo att vi gått till farmor. Jag iakttar henne gå fram och säga nått. Minns inte om han mötte upp oss och jag berättad om en skolös Alexis. Nått minne har jag av att vi väntar på Kristoffer. Brandkår, polis och Ambulans kommer.

Brandkåren kan inte komma ner till vårt hus, vägen är för smal. Jag hör någon brandman säga uppe på gatan ”Åh fy fan”. Sen springer han förbi oss. Vi möter någon som står och iakttar oss. Jag ser att det står polis på hans vänstra bröst. Uppfattar inte hur han ser ut i mörkret. Jag vill gå men ser att han tittar på mig som är ute på gatan mitt i natten med mina barn. Jag berättar att vi bor på 36 och de håller på å försöker minska spridningen från 35:an så att det inte ska ta sig i vårt hus. ”Min sambo hjälper till men vi ska gå till min farmor som bor i området”. Han frågar om alla är ute. Då som först slår det mig. Jag svarar ja. Men kommer snabbt på NEJ!
Vilda är där inne. Jag vet inte om jag förklarade att Vilda var vår katt eller om jag ens sa Vilda, eller bara katten. Jag vet att jag la till att alla människor är ute. Jag typ går under samtalet med polisen och han ropar efter mig ”Bra, då vet jag att alla är ute”.

Kristoffer är kvar och hjälper grannar att släcka branden. Jag orkar inte bära Alexis mer och ber dem gå själva. De gör dom. Vilka underbara ungar som inte protesterade utan bara gjorde vad de blev tillsagda. Väl hos farmor så satt vi i soffan och de fick en filt på sig. Då noterar jag att Alexis endast hade för små shorts på sig. Det var dem som låg överst i hennes garderob så hon hade försökt vara snabb med kläder. Annars hade hon velat byta direkt när hon märkte att de var för små, så gör hon annars. Men nu fann hon sig i att de inte gick att knäppa.
Jag är då fortfarande uppstirrad. Novalie sitter i mitt knä, mage mot mage och gosar. Alexis sitter bredvid. Pappa kommer in ”Där är ni”. Sen minns jag inte så mycket. Jag vet att grannen som sagt till farmor och pappa om branden är där. Kristoffer kom och gick jag vet ingenting. Sen sitter vi alla och dricker kaffe som grannen fixat. Strömmen i farmors hus är borta. Farmor trodde att det var vår grill som fattat eld (vi grillade kvällen före) men det var en anlagd brand hos grannen.

Timmarna går fort för ena sekunden var hon halv tre och i andra var hon halv fem. Farmor tog fram lite att äta men jag känner att jag inte har någon aptit men Alexis äter lite iaf. Den tiden kändes som en halvtimme typ. Kristoffer går fram och tillbaks när brandmännen har läget under kontroll och hämtar grejer. Tydligen är en fläkt startad vid vår ytterdörr för att röklukten ska rensas ut. Vi diskuterar Vilda. Om man får gå in och hämta henne. Kristoffer ordnar. Får tillåtelse att gå in och hämta henne. Hon låg under ungarnas säng, helt vettskrämd. Kristoffer får inte fram henne. Tydligen lät den där fläkten väldigt illa, det var först när den slogs på som grannen rakt över vaknade (har hon berättat). Kristoffer letar fram kattburen och får fram henne och tar henne med hem till farmor. Pappa hämtar kattsaker och annat som Kristoffer ställt ut. Sen gick de fram och tillbaks och hämta sakerna.

Jag hade fått Novalie till att somna men Alexis var vaken och fylld med frågor. Satt med ipaden och spelade. Sen tog batteriet slut. Fanns inte en chans att jag skulle kunna somna. Sen när Vilda kommit på plats kunde Alexis somna. Jag ringde till jobbet och meddelade att jag inte kunde komma in. Jag hade inte ens kläder på kroppen liksom.
Helt utmattad i skallen. Försökte sova lite grann men det gick inte. Telefonen ringde. Hemtjänsten undrade om jag kunde jobba…. NEJ. Sen kom fastighetsbolaget någon gång på morgonen och ville prata med oss. Då hade brandbilarna lämnat och kvar var några brandmän med en bil och skulle bevaka det nedbrända huset och patrullerade för att säkerhetsställa att det var släkt. Jag gick ut tillsammans med Kristoffer när dem kom, då sov båda barnen gott och jag kände att jag inte behövdes lika mycket längre.

Det var då som först jag ser förödelsen utan lågor. Hemma luktade det ve och fasa. Fastighetskillen förklarar hur läget är nu. Att vi skulle bli kontaktade av saneringsbolaget som kommer ut med maskiner osv. Och om det skulle bli skador på något inne i fastigheten så är det vår hemförsäkring som tar den biten. Allt bara snurrade då. Hela dagen var det full trafik på cykelbanorna mellan alla husen. Alla ville se på spektaklet. Kristoffer hade ställt upp för lokalpressen med information och sen ringde kvällspressen men jag sa att han skulle ignorera det. De lokala medierna vet läget vi har inget mer att säga. Ändå gör han en radiointervju där efter. Men då var han mer kort i sina svar. Vi hade redan innan bestämt att vi skulle gå till en ny lekplats i närheten på söndagen och när ungarna sovit och vi ätit lite mer så beger vi oss. När vi går dit ser vi en SVTbil köra. Lika bra att dra innan fler vill ställa massa frågor. Räcker med att massa grannar stannar en och snackar. Till och med en som stannade mig när jag stod på gatan med mina barn mitt i natten och ville snacka om hur hemskt och förödande det är och hur ska det gå. Jag bara gick ifrån henne… En annan granne sticker ut huvudet och undrar vad som händer…. ja vad ser det ut som!?

Det saneras fortfarande hemma hos oss. Nu känns mest röklukt mot väggen som kunde fattat eld. Om det beror på att det satt sig i väggen eller om det kommer ifrån det nedbrunna huset är ännu oklart. Jag är bara glad att vi lever och att vi faktiskt kan bo i vårt hem. Att det inte blir som i texten jag publicerat här på bloggen dagarna innan branden.
Det kunde ha blivit jävligt mycket verklighet… Det är helt sjukt. Det är inte den första händelsen som fått mig att tro att jag är synsk eller nått…. SJUKT!
Nästan så att polisen hade kunnat använda sig av den som bevismaterial…. Jag är misstänkt eller nått 😉

Vi lever, vi mår bra. Vi har varandra…

Annonser

Tack för att du har något att säga!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s