Urgråtna ögon

Vi har sagt hejdå till Världens bästa Ville som under en längre tid varit sjuk. Vi har dragit på beslutet länge men nu fick vi ta tjuren vid hornen Vi har diskuterat det så många gånger men det gick inte att dra ut på det. Utsätta honom för en flytt Featured imageosv.
Så här i efterhand efter alla tårar så kommer skuldkänslorna. OM det verkligen var rätt, om vi inte hade kunnat göra mer osv. Alexis grät konstant i typ 40 minuter efter lämnandet till veterinären. Och så kom det nu igen, när hon skulle sova. Hon började gråta och jag(även om jag visste svaret) frågade varför hon var ledsen. Hon liksom grät i sin tystnad på överslafen av våningssängen.

Hon svarade bara ”Ville”. Sen brister hon ut i världens gråt och bara gråter och gråter. Ett läte jag inte hört från henne förr. Det var inte något tyck-synd-om-mig-gråt eller att hon har fysiskt ont. Ett hjärtskärande gråt och tårar på hennes små kinder. Det var jag som hade nattningen men fick kalla in Kristoffer som fick lägga sig bredvid henne medan jag nattade Novalie. Hon fortsatte att gråta. Tyckte att veterinären var dum, ville inte att Ville skulle vara sjuk och varför ska man dö? Och så tänkte hon väl på så mycket om att bli gammal å dö. Och mamma, pappa och Novalie. Vi försökte förklara för henne att Ville har det bättre nu, att han inte är sjuk och har ont nu när han är i himlen. Hon fick ett kort att titta på för att kunna somna bättre.

Och det tyckte jag funkade. Att hon blev så ledsen hade jag inte räknat med. Jag visste att vi alla skulle vara ledsna, men hennes saknad efter Ville är större än våran känns det som. Och då känner jag redan en enorm saknad och tomhet. Jag la märke till hur jag själv tänkte när jag gjorde i ordning mitt kvällste. ”Att nu kommer Ville å vill ha kvällsmaten”. Men det kom ingen Ville och då kom alla känslor jag försöker förtränga just nu.

Det känns inte som om att jag förtjäna teet jag dricker. Att här går jag och gör allt som vanligt men Ville han finns inte. Nu när Vilda kommer och vill ha sin stund då ungarna sover. Villes tid var alltid när vi lagt oss till sängs. Då fick inte Vilda ens vara uppe på sängen. Då kom Ville å jagade bort henne. Det var hans keltid.
Ikväll kommer ingen Ville. Inte imorgon heller. Aldrig. Och det är svårt att få in. Än så länge.

Vi tog oss ann Ville som sexåring. Jag och Kristoffer bodde inte ihop men ville skaffa en katt, en kattunge. Vi gick till djurhemmet men alla kattungar var tingade. Vi hade tittat på de intagna katterna på nätet och sett Ville. Han såg så härligt slö ut. En katt med en historia.
Väl hemma hos oss var hans jamande olidlig. Han stod vid ytterdörren å ville bara ut. Men när han lärde känna oss och vi honom så var det som en match made in heaven. Världens bästa katt. Han var min bebis innan vi fick egna. Jag höll honom när vi lagade mat, som en liten bebis. Gick runt å vaggade honom. Han var med överallt. Och han njöt.

Sen kom Alexis och alla lekkvällar blev färre. Sen kom en till och lekkvällarna blev bara ibland. Och så skaffade vi honom en lekfull kompis som han började leka med istället. Innan vi fick Vilda så jamade Ville om kvällarna när ungarna somnat. För då tänkte han att nu skulle det bli lek. Ibland gick det ibland inte. När vi fick Vilda så upphörde jamandet om kvällarna. Han lekte med Vilda istället.
Och han började visa Vilda att husse och mattes säng är hans ställe! Hans alldeles egna keltid. 100% Ville.

Jag försöker trösta mig själv, som jag tröstar Alexis. Att han har det bättre nu, att han var sjuk. Men än biter det inte på mig. Kanske var det fel, kanske kunde han fått leva vidare och istället dött av sjukdom. Men det är ju inte rätt för honom. Att behöva lida.

Han är over there. Och har det bra. Han förgyllde vår tillvaro i sju år. Och han var tusen gånger bättre än en kattunge! En katt som visste vad han ville och världens finaste personlighet. Min första bebis!

Vila i Frid Älskade Ville!

Annonser

One thought on “Urgråtna ögon

  1. Så fint du skriver om er älskade Ville! Att mista ett djur är lite som att mista en familjemedlem. Icke djurägare har svårt att förstå vilken sorg det är…

Tack för att du har något att säga!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s