En kärlekstörstande 2-åring!

Den där lilla tjejen. Som säkert tror att jag inte längre vet vem hon är efter att ha varit ifrån henne för första gången i mitt(och hennes) liv. Jag vet att hon är min dotter och min kärlek är lika stark som förut. Men hon tycks inte märka av mina ömma pussar och härliga kramar. Eller så måste hon ta igen förlorad tid då jag och Alexis var på andra breddgrader. Kunde jag knappt gå på toaletten ifred förut så är det ingenting i jämförelse med nu. Då kunde hon nöja sig med att typ stå utanför eller nånstans i badrummet. Nu ska hon helst sitta i knät och är knappt nöjd då.

Igår när jag skulle duscha precis innan deras läggdags för att ha det gjort så gallskrek hon. Kristoffer försökte med olika manövrar men icke. Jag frågade om hon ville ta en snabbdusch med mig, alltså inte bada. Hon sa ingenting. Bara tittade på mig med sina tårfyllda ögon och skrek ”MAAMMAAAA”. Som om att jag skulle följa med vattnet ner i avloppet så fort jag stängde draperiet. Hon svarade inte på frågan om hon ville duscha med mig så jag bad Kristoffer ta av henne blöjan men då blev hon ännu argare så det var inte vad hon ville. Hon ville enbart att jag skulle skippa duschen.

Efter duschen så gjorde jag allt jag behövde göra med två händer för att sedan plocka upp henne. Notera att hon under hela tiden har gråtit och skrikit efter mig. Så fort jag plockade upp henne så blev hon tyst. Jag torkade hennes tårar och frågade henne om hon hade saknat mig då jag duschat.
– Mm. Sa hon och nickade.
Sedan frågade jag om hon saknade mig så oerhört så att hon höll på att spricka.
– Mm. Sa hon igen och nickade. Jag frågade även om hon brukar sakna pappa.
Då skakade hon på huvudet. Enligt Kristoffer har hon inte alls hållit på så här när de bara var dom hemma. Inte ens då hon var som sjukast. Hon har verkligen saknat mig.

Och gud förbjude om Alexis påkallar min uppmärksamhet. Jag kan knappt klä på mig utan att hon bara måste bli buren av mig. Går jag in i ett annat rum så springer hon och letar efter mig med sprutande tårar och frågande rop om vart jag är. Stackars barn. Och när jag tror att hon börjar leka bra med Alexis och jag blir lite fri och kanske kan skita ifred så trodde jag fel. För lyfter jag på röven och ska gå därifrån så kommer de där tårarna igen och ”Bäja, bäja”. När jag väl bär henne får jag inte sätta mig ned. Måste stå upp. Bara gos och gos. Nästan så att man tror att hennes far inte har kramat henne alls medan vi var borta.

Vi får se hur länge det håller i sig. Det är grymt jobbigt. Både för mig som inte kan göra annat men mest för henne som känner sig så utlämnad på nått sätt.
Jag ska dessutom jobba i helgen för jag har just varit och skrivit på ett vikariat från fredag till sista mars på hemtjänsten. 67% så jag får lite lediga dagar men resten av procenten är jag ju till förfogande för vikariepoolen till förskolorna. Imorgon och på lördag har jag delade turer. Imorgon är det först introduktion på den nya gruppen jag inte jobbat på förut för att sedan på eftermiddagen/kvällen jobba självständigt. Sen rullar det nog på. Hoppas att det inte blir värre med Novalie under tiden. När jag inte är hemma verkar det ju gå lika bra med pappsen.

Vad det gäller sjukstugan som var här förut så är det i stort sett bara farsan i familjen som fortfarande är sjuk. Annars mest snoriga näsor.
Så vi ska väl ta oss ur sjukdomarna snart. Även om det står med STORA bokstäver på dörrren till Alexis avdelning ”MAGSJUKA I HUSET”.
Vi har, peppar peppar, aldrig haft det hur länge det än har funnits i huset under alla Alexis förskoleår. Jag kan bara tänka mig hur förödande det är för ett barn att vara så sjuk.

Nu ska jag ta tag i hemmet och röja inför helgen så slipper vi det då och medan kidsen är på förskolan och jag har två fria armar att plocka undan med.

Annonser

2 thoughts on “En kärlekstörstande 2-åring!

  1. Visst är det en jobbig fas men det kommer att gå över. Känner så väl igen det från min systerdotter! Fast hon är numera åtta år så det har lugnat sig betydligt 😉 Skönt men jobbigt att vara älskad!

Tack för att du har något att säga!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s