Döden

På senare tid, de senaste veckorna, har jag tänkt mycket på döden. Jag vet inte varför men det har bara blivit så. Jag har sett massa artiklar florera på facebook om människors olika livsöden och tiden efter att en när och kär avlidit alldeles för tidigt.

Bara för några minuter sedan läste jag en text om en far. Vars fru dog vid kejsarsnittet å sonen fyra dagar efter. Varför?! Varför i hela fridens namn ska denna man få en sådan stor sorg att bära? Varför fick inte denna moder se sitt barn och pussa på det och älska sitt barn som jag älskar mina?!

Jag skulle gå helt av, bli helt knäckt om det absolut hemskaste skulle inträffa. Inte heller vill jag bli utan min livskamrat för jag skulle inte vilja leva en enda dag utan honom som stöd igenom livet, vårt liv, som vi valt! Jag har nästan mått dåligt över dessa tankar på döden. Nästan så att jag blivit rädd för den. Som nu, när kristoffer är på Bandy! Jag måste ha uppdateringar när han ska hem! Allt kan hända och jag vill att han kommer hem helskinnad.

Jag har alltid varit överbeskyddande för mina älskade döttrar. Lite har jag släppt på det då de bevisat att de kan både det ena och det andra. Allt är väl inte livsfarligt men man KAN ju slå sig riktigt illa och ja, dö. Kristoffers kusin skulle endast duscha men slant å dog.

Förut, när jag precis träffat kristoffer samt när vi fick Alexis så trodde jag hela tiden att något hemskt väntade. Att jag inte förtjänar all den kärlek och omtanke Kristoffer visade mig. Att han snart skulle lämna mig. Eller att Alexis bara var till låns. Att någon, typ soc, skulle komma å ta henne av någon märklig anledning. Nojade över om jag gjorde rätt ”kanske mamman på öppna förskolan inte tyckte att jag gjorde ett bra jobb som morsa. Hon kanske gör en orosanmälan till socialen”. Så tänker jag inte längre då jag vet att mina barn har det bra med oss som föräldrar.

Men jag vill inte att någon av dom ska ryckas bort ifrån mig för att jag är rädd att den här tryggheten jag lyckats bygga upp under alla år Kristoffer valt att tillbringa med mig försvinner helt då. Att jag ska nå den totala botten mina tår endast snuddade vid innan kristoffers kärlek nådde mig.

Detta är min familj. Min allra bästa och det finaste som finns. Mår ålderdomen ta oss, inget annat!

Annonser

Tack för att du har något att säga!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s