Dumma beslut och flera ångesttimmar senare

En repris på Malou efter tio handlar om missfall flera gånger om och känslor omkring det, oron vid nästa graviditet osv.
Jag känner igen mig i vad hon pratar om för om sanningen ska fram har jag dödat ett par barn via abort, två dog av sig själva, eller om det är tre. Sedan har jag två underbara barn. Hur många barn blir det?

Jag skulle direkt vilja försvara mina två aborter å ena missfallet på min ungdom. Men efter närmare eftertanke hjälper inte det. Jag gick på p-piller efter första aborten, tror jag. Jag minns inte för det var så mycket annan skit i mitt liv då. Vid första aborten,16 år gammal, berättade jag för min pappa på följande sätt:
Jag gick ner till köket den morgonen. Där satt pappa.
”Du får sjukanmäla mig, jag ska inte till skolan idag” så vände jag på klacken. La mig med ansiktet nedborrat i huvudkudden, inväntade eventuella följdfrågor eftersom jag ansågs vara frisk, fysiskt.
Pappa öppnade dörren.
”Varför ska du inte gå dit?”
Med ansiktet fortfarande i kudden,
”För jag ska till sjukhuset å göra abort”.
Inget svar. Han stod kvar en stund. Som ett hopp om att skojaren Therese var i farten igen. Icke. Så han stängde dörren och gick.

Nämnde inget om det.
Kanske blev mitt beslut om abort mer definitivt. För tro mig, det är inget lätt val att ta. Men hur skulle det annars kunna bli? Pappa hade väl nog med utgifter, jag tjänade inga pengar, jag gick ju i skolan.
Aborten blev gjord. Jag var förstörd. Kudden fick ta mina tårar för det fanns ingen axel att vila huvudet på. Vuxna är inga att anförtro sig åt, de hade visat sig på andra vis i mina yngre dagar. Men jag minns att min syster följde med mig. Visade åtminstone någon slags förståelse. Annat var det med min dåvarande pojkvän. Som var äldre och enligt sig själv redo för barn.

Han ville behålla men jag hade inga som helst önskningar om att bli fast med honom resten av mitt liv. Vårt förhållande var redan destruktivt.
Om jag inte minns fel så var även han pappan till mitt andra abortbarn året efter det första. Den gången höll jag för mig själv vill jag minnas.
För man skäms och det kommer jag nog alltid att göra.

Jag vet att jag inte ville gå igenom en till abort. Men vad hade jag för val? Det var ju redan bevisat att jag står ensam kvar. Jag minns att jag satt där med mitt glas vatten och dödens piller. Sköterskan lämnade mig ensam. När hon gick så tänkte jag för mig själv att jag kunde lura henne. Säga att jag tog pillret. Helt plötsligt var jag rädd för vad hon skulle tycka om jag ångrade mig istället för över att jag var ung å gravid.

Dörren öppnades å jag kastade in pillret i munnen å drack några klunkar vatten. Nu var det gjort. Nu, lille vän, är du död. Förlåt mig.
Jag fick blöjliknande binda en säng och smärtstillande.
Jag skulle blöda ut mitt barn. Man blöder flera veckor efteråt. En evig påminnelse av mina dumheter.

Att ens kunna beskriva känslorna som följde med de valen. Det går inte. Jag antar att glädjen över att ha behållt barnet skulle ha tagit bort alla bekymmer. Så som mina underbara döttrar gör idag.

Jag fick nått missfall i slutet av gymnasiet också. Sen lovade jag mig själv att nästa gång jag är gravid å alla gånger efter det ska vara ett önskat barn. Vilket dem var, alla tre.
Jag och Kristoffer var med om ett missfall den 23 januari 2010. Jag minna datumet så väl för det är min brors födelsedag.
Vi hade just gått ut med att vi väntade barn. Jag började blöda och hade ont. Flashback till känslorna jag hade när jag låg på sjukhuset å blödde.

Jag visste vad de betydde. Jag fick rådet att ligga i badet för att underlätta smärtan. Kristoffer satt bredvid mig medan jag grät. Av alla möjliga saker. Till slut fick jag en känsla av att vilja ställa mig upp med ett efterföljande plask. I vattnet låg två ”säckar” med en sträng emellan sig. Det var det lilla, lilla fostret med en obruklig moderkaka hängandes efter sig. Vi kunde inte annat än att ändå bli fascinerade över vad vi såg även om det betydde slutet för vårt framtida barn.

Den tomheten jag kände efteråt är värre än allt annat jag känt förut. Jag ville ingenting längre. Jag var på botten. Tankarna i skallen var att jag hade mig själv att skylla. Pappa ringde två veckor efter händelsen för att höra hur jag mår(?). På den tiden när han väl ringde var det för att han ville mig något. Låna pengar kanske. Han nämnde även att ”det är ju sådant som kan ske med din historia”.

Första gången han nämner det efter den gången han stod stum i dörröppningen. Jag talade om för honom det min barnmorska sagt till mig. Att det är bara om man gjort skrapningar som det kan påverka framtida graviditeter, annars är varje graviditet unik. Jag har kroppen att tacka för att jag sluppit göra skrapningar.

Vi försökte igen sommaren 2010. Vi lyckades å underbara Alexis kom 2011. Oron att det skulle bli missfall har alltid hängt i luften. Eller snarare förpestat den. De 12 första veckorna har det alltid varit svårt att andas, svårt att ens drömma och hoppas. Lite lugnare har det känts efter riskveckorna men oron och ängslan har varit långt ifrån borta. Men här sitter jag med två underbara, dock sjuka och sovandes döttrar och tomrummet efter de barn som aldrig fick födas har fyllts lite grann men ångesten och nån slags saknad kommer nog aldrig försvinna.
Jag ska göra mitt allt för att mina barn ska förstå värdet av att skydda sig.

Men kommer de och säger(för jag tror i min enfald att de kommer göra det) att de blivit gravida å är mitt i tonåren så tänker inte jag stå tyst i dörröppningen för att sen stänga å gå. Jag ska berätta för dom att alla dörrar är öppna och att de själva bestämmer vad de vill göra, även om jag skulle vilja skrika ut att behålla det. För som förälder vill man sitt barns bästa och försöka se till att de aldrig känner sig misslyckade, ha ångest eller känna sig ensamma i livets stora skeden.
Jag är mamma nu, nu och för alltid.

Annonser

6 thoughts on “Dumma beslut och flera ångesttimmar senare

  1. Det måste ha varit en alldeles gräslig situation för dig att behöva stå så själv i det som du gjorde. Jag förstår verkligen den oro som måste drabbat dig när det blev missfall 2010. Men desto roligare att det har gått vägen två gånger nu och att ni har två högt älskade och välkomna flickor!

    Kram

  2. Fick antal tårar i ögonen, du skriver så gripande vännen ❤
    Om jag bara hade vetat, Önskar jag kunde varit där och stöttat dig genom det hela. Säger som föregående, att det är kul och skönt att det gått vägen för dina/era fina flickor ❤

    KRAM ♥

  3. fick som mickis tårar i ögonen av att läsa detta. och jag kan tillägga att du va inte ensam om att veta vid din andra abort, du hade berättat för mig om att du skulle göra den, men ville inte att jag följde med utan du tyckte jag skulle vara med på skolans löpardag. men vi ringdes vid under tiden. jag frågade dig om du ville att jag skulle komma iaf istället för att ligga där ensam och vara ledsen men du sa återigen nej. så jag visste och led med dig. ångrar än idag att jag inte gick emot din vilja om att jag inte skulle följa med. men jag lämnade inte din sida under eftermiddag/kväll den dag, vi hade filmkväll med mera. och håller med de andra två om att det är skönt att dina två underbara ”små” flickor har kommit till världen och skänker glädje och kärlek varje dag som går 😀

    • Just det!
      Martina vad med mig på min första tror jag. För hon skjutsade mig och så hämtade vi D vid hans skola.
      Jag vet att klasskamraterna också visste, iaf de jag umgicks med. Ja usch!

    • Känns ändå lite lustigt att inte knappt pratat om det på så många år men nu är allt out there. Och ja, varför har jag skämts, egentligen? 🙂

Tack för att du har något att säga!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s