Hur uppfostrar jag mina barn?

Det är svårt det där… att vara en förälder, en förebild.
Mitt hjärta går sönder när dina tårar rinner, den där frågande blicken. Läpparna formar ett vädjande utrop: Mamma!
Precis som om att jag gör något dumt. Jag säger till mig själv att inte låta henne segra över mig, det blir inget godis, du får ingen glass. Men den där tårfyllda blicken fäller mig ibland.

Vad som är bra, vad som är dåligt. Hur vet jag ens om jag själv gör rätt?
”Hoppa inte i sängen”, ”spring inte med klubban i munnen”, ”så säger man inte….”
Jag har uppfostrat mig själv i stort sätt. Jag lämnar inte mina barn åt sitt öde. Barn måste ha tydliga gränser och rutiner… eller?
Jag hade inte det. Så jag vet inte riktigt vad som är rätt eller fel. Jag hjälpte mig själv med mina läxor, pappa låg och sov på soffan. Han var trött och läxorna gjordes sent på kvällen eller inte alls. Ingen regel att läxorna måste vara gjorda innan maten som kompisarna hade. ”Nej, jag kan inte leka nu. Måste göra läxorna först”. Jaha, tänkte jag som fick vänta på att kompisen skulle bli klar och ringa(om hemtelen ens funkade) så jag kunde komma dit.

Hur vet jag som har uppfostrat mig själv hur jag ska uppfostra mina barn?
Jag har kommit fram till att om jag inte gör som hon som födde mig och inte gör som min pappa gjorde så kommer det gå bra. 
Jag är för nyfiken och kommer lägga mig i alldeles för mycket men det kan jag ta. Jag vill att de ska veta att jag är där för dom.

En gång när jag var 16 år gick jag ner till pappa på morgonen och sa att jag inte skulle till skolan och så gick jag upp å lade mig igen. Pappa kom upp och undrade varför jag inte skulle till skolan(jag verkade inte direkt sjuk).
Jag sa med huvudet ner i huvudkudden ”För att jag ska till sjukhuset klockan tio och göra en abort”. Jag tittade inte upp, väntade på reaktionen.
Han stod tyst kvar i dörröppningen. Stängde dörren och gick och nämnde det aldrig igen.
Inte förrän jag och Kristoffer fick missfall(ett halvår innan Alexis blev till).
Då ringde han ett par veckor senare och undrade hur det var med mig!(bara det var chockerande, på den tiden ringde han endast om han ville nått särskilt). Och så nämnde han i förbifarten att missfall kan ju ske om man tänker på mitt förflutna. Och that´s it. Inget mer med det.
Om någon utav mina flickor kommer och säger att de är gravida i tidig ålder… Jag kan inte annat göra än att säga att jag finns där om hon behöver mig oavsett vad. Hur det än blir så klarar vi det. Jag lämnar inte ungen i sticket och inte ens frågar hur aborten gick, om det nu var valet, hur hon mår osv… I mitt fall kände jag att jag aldrig haft nått riktigt stöd hemifrån så därför fanns det bara en utväg, för att jag skulle få ett bra liv. Och det har jag fått leva med. Därför kommer mina barn får veta vikten av att skydda sig! Så att skaffa barn blir ett aktivt val, inget som bara hände.

Och jag har kommit på allteftersom Alexis har vuxit upp att barn gör verkligen inte som vi säger utan som vi gör. Så om jag sköter mitt och gör rätt så kommer hon också göra det. Hon får verktygen av mig och sedan är det hennes uppgift att lägga dom i verktygslådan. Vilka hon vill spara, eller slänga eller förvalta vidare. Det är upp till henne.
Allt hänger på vilka val och möjligheter hon öppnar för sig själv. Där kan jag inte påverka.

Jag är bara rädd att JAG gör fel. Att det är mitt fel att allt går åt helvete.
Själv hade jag inget stöd hemifrån. Ingen som kom med råd om att nu kanske du ska tänka så här lr nått. Jag skulle vilja se in i framtiden sisådär 18 år och se att allt är okej. Sen spola tillbaks och ha vetskapen om att det jag gör blev rätt.
Jag tänker uppfostra mina barn så som jag uppfostrade mig själv fast liite bättre.

Annonser

4 thoughts on “Hur uppfostrar jag mina barn?

  1. Fina lillasyster. Såklart du gör rätt! Du finns där och engagerar dig, bryr dig om, tröstar, vaktar och pussar dina barn, det är det som räknas i slutändan, att de känner att de varit älskade. Att de vinner ett par strider eller två spelar ingen större roll, jag tycker att det verkar som att Alexis har pejl på vad som är ok och inte iallfall, så helt sopat banan för henne har du ju inte gjort. Hon är en fantastisk liten tjej och Novalie kommer säkerligen bli lika härlig hon med. Så bara fortsätt som du gör så kommer du ha två trygga vuxna barn en vacker dag. Och glöm inte… Tjejerna har ju en bra pappa också, dvs Dubbelt så bra förutsättningar än vad du hade.
    Kram

  2. Barn behöver tydliga rutiner, gränser och mycket kärlek! De behöver föräldrar som finns där även om de gör något alldeles galet. Någon att lita på i alla väder. Jag tror att du är en mycket bra mamma!

    Kram

Tack för att du har något att säga!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s