Att bli förälder…

… var både som jag trodde och som jag inte trodde.
Jag skulle vara den stänga, trodde jag och Kristoffer den snälla. För det måste ju finnas en av varje i hemmet?
Men så är det inte. Särskilt inte nu när jag är gravid. Då har jag märkt att jag ger med mig mer än förut. 
Jag kan stå ut till en viss gräns med de där protesttårarna men sedan funkar det inte längre.
”Okejdå”.
Och så är Alexis världens lyckligaste.

Oftast handlar det om en mellanmålsmuffin mellan mellanmålet och middagen…
Kanske en skvätt saft.
Vi har satt lås på skafferiet för hon har förstått, för länge sedan, att det är där det förvaras godsaker om det finns några.
Vilket också gör henne förbannad.

Jag visste att det skulle vara underbart att få barn, bara inte hur underbart.
Jag kunde aldrig ana hur orolig jag skulle bli som morsa.
Om något skulle hända…
Ingenting ska hända och det är kanske inte alltid så bra då jag vakar som en hök.
Hela världen blev livsfarlig den dagen jag fick barn.
Och så ska vi ha ett till litet knyte att skydda ifrån omvärlden.

Låsa in i källaren kanske är det enda rätta?
Nä.
Jag lär mig jag också, att släppa på tyglarna. 
Nån gång. Kanske när de ska flytta hemifrån.
Jag låg och tänkte på hur det kommer vara när ungen börjar festa. 
Precis som om att jag skulle kunna sova då. Jag skulle i så fall lägga mig fullt påklädd med skor och jacka och bilnycklarna i min hand för att vara redo om det krävs hämtning (även om jag kommer insistera på att få hämta).
Dagen efter skulle jag skälla på henne för att ha druckit för mycket (eller skulle Kristoffer få ta det?).

Jag hade som förälder trott att de där vakna nätterna skulle vara oändliga och i flera år. Men de har inte dykt upp förrän nu.
Inatt sov Alexis bra … till klockan fyra. Då tyckte hon att hon kunde få kliva upp och starta dagen.
Nej, nej, nej.
Fem, som igår, kan vara okej. Då kan vi gosa iaf en halvtimme innan vi kliver upp på riktigt, det brukar hon gå med på.

Kristoffer gick upp och gjorde välling och så somnade hon om.
Men inte jag, av nån anledning. Kunde inte somna om.

Och nu när jag inte släpar på en skötväska tänkte jag släpa på en handväska men har kommit på att det inte är lika praktiskt längre.
Förr innehöll min väska:

  • Plånbok
  • Läppglans
  • Påbättringssmink
  • Nycklar
  • Mobil
  • Kalender
  • Penna och block
  • Tofs

Nu har jag ingen kalender för jag har förstått att jag lika gärna kan fylla i det i mobilen. Detsamma är det med penna och block, jag för anteckningar i mobilens notebook.
Har för det mesta alltid håret uppsatt annars är det i vägen när jag ska handskas med Alexis.
Smink har jag redan på mig och bryr mig inte om det behöver påbättring.
Därför åker också läppglanset bort.
Det som återstår är nycklar, plånbok och mobil. Adderat har jag gjort med pappersnäsdukar, ombyteskläder till Alexis, napp, något mellanmål, blöja osv.

Men det kan jag lika gärna ha i Alexis egna väska. Så handväskorna hänger på en krok och  inväntar att jag ska hitta tillbaks till mig själv. 
Om jag själv inte har reducerats lite grann, nu när jag är mamma.

Snart till två stycken.

För visst finns Turez där, absolut. Bara lite klokare och lite svagare då jag är skör för att något ska hända mina barn.
Men jag är ändå stark för det måste jag också vara som mamma, som människa
.

En sak är säker:

Jag skulle inte vilja ändra på någonting, inte ett dugg.
Förutom att kunna få en ordentlig sovmorgon lite då och då.

Annonser

3 thoughts on “Att bli förälder…

  1. Ja jag måste bara gratulera dig här än en gång GRATTIS till dig och Kristoffer och lilla Alexis som ska få ett syskon … och så får ni förstås massor av kramar 🙂

Tack för att du har något att säga!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s