Släppa taget

Jag kollar på Världens sämsta mamma på TLC. Överbeskyddande mammor.
Alltså ÖVERBESKYDDANDE.
Stora barn som inte får dammsuga för att då måste de sätta in kontakten i eluttaget, du får inte gå till kompisar för på vägen dit kan du bli kidnappad eller slagen och väl hos kompisen så har föräldrarna inte full kontroll.
Barn som har en studsmatta men får inte göra roliga hopp i den, eller inte ens få gå på toaletten själv för där inne finns det massor av faror…

Ju mer jag ser av det programmet ju mer förstår jag dessa mammor. Men samtidigt… Ja,världen är farlig men hur ska man kunna lära sig det sittandes på soffan, hemma, med sin morsa bredvid sig, tjatandes om alla dumma farbröder osv.

Nu efter att jag lämnat Alexis på förskolan och allt gick prima. Inget gråtandes eller någonting utan hon vinkade och var helt införstådd i att jag skulle gå. Jag var stolt. Gick rakryggad hem. Väl hemma insåg jag vad tyst det var.

Ingen som ville äta kattens mat, ingen som skulle stoppa allt skräp i munnen, ingen som ville dra Ville i svansen, ingen som ropade ”mamma”, inget bubblande skratt, ingen att jaga, krama eller pussa på.

Då insåg jag att jag faktiskt hade lämnat henne. Lämnat! Jag vet att hon har det bra där. Bra personal och massvis med saker att göra och leka med. Men jag har inte kontrollen. Jag vet inte om hon slår sig, om hon måste tröstas om jag kanske måste krama om henne eller pussa lite extra just för att hon kanske klämt sig. Hon kanske har rymt, fått stryk av ett äldre barn eller helt enkelt satt en strumpa i halsen.

När jag stod där i hallen och tittade in i hennes tomma rum så kom tårarna. Jag grät och så grät jag lite till. Min lilla bebis.
Eller nä, nu har jag ett förskolebarn.

Yes.
Lilla, söta Alexis.
Jag vågar inte ens tänka på hur det är att lämna en gråtandes tjej. Då lär jag gråta hela vägen hem. Och tanken på att detta bara är början för sedan kommer hon vara hos kompisar, själv! För att inte tala om att festa och vara ute om nätterna. Där alla bovar och banditer finns.

Kanske är det jag som är den där överbeskyddande mamman då. Som gärna låser in mina barn hemma och inte låter dom göra någonting. Inte ens simma.
Mitt förnuft säger att jag borde göra allt som står i min makt för att hålla mitt barn borta ifrån allt det dåliga. Men hjärtat säger att hon måste få lite frihet också, pröva sina vingar. Nån gång…
Så varför inte börja nu. Släppa taget lite. Men bara lite.

Annonser

One thought on “Släppa taget

Tack för att du har något att säga!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s