Stora tjejen…imorgon.

Jag måste skriva av mig. För imorgon fyller Alexis ett (1) år.
Och jag har bara haft sikte på lördagen då hon ska firas med buller och bång.

Så idag när vi var på affären köpte jag jordgubbar för imorgon ska jag göra en variant på en tårta till henne som hon självklart ska få på sin FÖDELSEDAG!
Klart hon ska firas lite lätt på födelsedagen. Vad hade jag tänkt liksom? 🙂

Farmor ringde och grattade henne redan idag ifall det var fullt upp imorgon.
För ett år sedan hade jag ont, så ont. Jag gick av och an och fattade inte vad jag skulle göra. Jag ville bara få smärtstillande så att jag kunde få sova. Hade inte sovit bra på flera nätter och värre blev det. Sedan den 19 april förra året mitt på dagen så ringde jag och sa att jag inte står ut längre. Att jag tröttnat på att ligga i badkaret och få en väldigt liten lindring av smärtan. Jag bodde i badkaret veckan innan Alexis föddes.
Hon i telen sa: ” Det är bara lunch ännu, ta några panodil och vänta till kvällen för att se hur det är”
Varpå jag svarade att jag redan ätit säkert en hel panodilburk och det hjälper inte. Jag försöker andas igenom värkarna och så vidare.
På kvällen blev det olidligt. Men jag försökte.

Jag var så trött att jag inte orkade åka in till sjukan. Jag somnade konstigt nog vid tiotiden och sov sisodär i några timmar. Sedan låg jag vaken och glodde i taket och försökte ta mig igenom varje värk. Jag väckte Kristoffer (som skulle upp och jobba dagen efter) att jag måste fan åka in till förlossningen. Vi ringde och sa att vi kommer in.

Väl inne så hade vattnet gått utan att jag märkt det. De frågade om jag visste när vattnet hade gått men det hade jag ingen aning om. Jag bodde ju i badkaret så inte fan fattade jag nånting. Så då fick jag nån dropp för det så att det inte blir infektioner osv.
Sedan var hela karusellen igång. Vi kom in till sjukhuset vid två tiden på natten. Klockan 15.03 på dagen tittade hon ut efter att jag tryckt hårt så hårt!

Och vad jag kände då och där går inte att beskriva. Innan så sa jag bestämt att jag inte ville ha bebisen på min mage för den är klibbig och äcklig. När hon kom ut så var det en självklarhet. Känna hennes varma kropp emot min.
Kristoffer ståendes vid min sida med tårarna rinnande ifrån sina kinder.
Han upprepade hela tiden ”Vad vacker liten tjej du är”, ”Vad du är vacker”.

Allt var nytt och jag var frustrerad över att amningen inte kom igång direkt. Jag ska ju vara bäst på allt…
En liten, liten tjej. Vågade knappt röra henne och så har jag alltid varit gentemot spädbarn. Men jag vet att nästa gång vi får vara med om det här igen, för det hoppas jag att vi får, så har jag ju massa nya erfarenheter och kommer inte vara lika osäker i min föräldraroll. Jag är en mamma, nu och för resten av mitt liv.

Annonser

10 thoughts on “Stora tjejen…imorgon.

  1. Fint så fint. Jag minns mycket väl när jag pratade med dig på telefonen om att du skulle ringa till förlossningen men att du var orolig för Kristoffer fortfarande jobbade. Tänk att hon nu är ett helt år. Finaste flickan i hela världen har blivit så stor!
    Grattis på hennes dag önskar vi!

    Ps. Tänk att det är ett år och nio månader sen vi var i Nordingrå. 😉 Brukspatron and the flying bed you know!

    • Helt otroligt. Och livet har aldrig mer varit sig likt sedan den nittonde april 2011 15.03!
      Hon tackar för gratulationen.
      Och ja, det är nästan dags för en sådan semester igen så att fler barn kommer till världen haha.

  2. Åh du fina Turez! Jag fick ”ståpäls” och tårar i ögonen av att läsa din fina berättelse om hur det var för ett år sedan. Nu kommer jag en dag försent med mina gratulationer … men bättre sent än aldrig. Hoppas Alexis´ födelsedag blev härlig. Det är jag säker på att den blev. Du och Kristoffer är så fina föräldrar att bättre kan man inte önska sig.

    Massor av kramar.

  3. Vilket fint namn, Alexis! Grattis till lilla tjejen!

    Vilket låångt värkarbete du hade! Låter enormt tufft! Nästa gång kommer det nog gå både betydligt snabbare och lättare.

    Första gången är det ju hela tiden med första barnet, genom åren, in i tonåren, sedan vuxen och vi föräldrar följer med och lär oss också i kapp med växandet 🙂

    Fint skrivet!

    Kram

  4. Jag minns att det var en himla skillnad när tvåan kom ut – då var jag ju redan mamma och hade mycket lättare att snabbt ta mig an den nya bebisen. När ettan hade landat minns jag att jag och den nyblivne pappan tittade på honom genom väggen till glasburken han låg i och undrade vad det var för en filur egentligen 🙂
    Grattis till er – hela gänget!

Tack för att du har något att säga!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s