Alltid med på ett eller annat sätt

Idag har jag tänkt på min farfar.
Eller,  jag tänker på honom lite varje dag men idag har jag blivit påmind om honom på olika sätt.
Jag slängde en blick ut mot cykelvägen som går precis utanför vårt bostadsområde. Där ser jag en äldre herre. Jag var tvungen att kolla en gång för det kunde inte vara sant.
Nej, det var inte farfar. Herren hade bara en snarlik mörkblå fleece på sig. En sådan som min farfar brukade ha.
Dessutom hade han en keps på sig som påminde mig om den tiden då farfar jobbade på en bondgård. Det förde mig till ett annat minne.
Vi brukade få hjälpa honom i sitt arbete på bondgården när vi var små. Och alltid i bilen, på väg hem, fick jag en femma för väl utfört arbete. En femma som tack för hjälpen.
Han har alltid haft femmor och tior i bilen. Kanske parkeringspengar eller till en kundvagn.

En annan påminnelse kom från en händelse i en sjukhusserie jag följer.
Det var en dam som inte ville upp och gå. Sköterskan sa att en promenad är det bästa botemedlet.
Liknande var det för min farfar på en utav hans alla sjukhusvistelse.
Farfar hade ont, väldigt ont.
Vilket sköterskan inte verkade förstå för hon pushade honom till en promenad på avdelningen. NEJ! Det ville han sannerligen inte för han hade ont.
Han talade sköterskan till rätta.
Så han slapp röra på sig när han var full av smärta. Hade han känt att han kunnat hade han väl varit uppe och gått hellre än att ligga i en sjukhussäng.

Och den här bilden, den påminner mig om det han sa några år tidigare.

Bilden är ifrån min student 2007.
Några år innan sa han att han nog inte skulle få uppleva min och Malins student.
Han missade Martinas för att han var sjuk då och kunde inte medverka (om jag inte missminner mig).
Han sa att han skulle vara död vid vår student.

Bilden är ett bevis på att han var väldigt mycket levande just då. Han klarade sig.
Han klarade sig enda tills i sommar. Min farfar.

Idag är han med mig, min farfar.
Han är kroppsligt död men själsligt levande. Mer än någonsin.
Just idag.
Min älskade farfar. Jag saknar dig.

Annonser

6 thoughts on “Alltid med på ett eller annat sätt

  1. Härligt att han fick vara med på din student i alla fall. Livet är inte rättvist och man önskar verkligen att alla skulle få ett långt, lyckligt och friskt liv.

    Kram

  2. De är med en … de som man älskat. Var och varannan dag. Min mamma dog för elva år sedan och nästan varje dag fortfarande tänker jag på henne på ett eller annat sätt. Och Margith … förstås. Min bror dog för tjugofem år sedan och honom tänker jag kanske inte på varje dag … och inte på min mormor heller … men då och då dyker de upp i alla fall 🙂

    Så de är med oss … de som gått före.

    Kram!

      • Jo det är ju det …och att din älskade farfar inte får se Alexis när hon växer upp och hon inte får lära känna honom annat än genom dina berättelser.

        Kram!

    • Det känns så lustigt. Att han ska vara borta. Inte vara med å bygga fler minnen.
      Men sådant är livet. Han fick i alla fall lite mer än 72 år i livet. Det är inte fy skam.

Tack för att du har något att säga!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s