Ett inlägg ifrån förr

Jag började blogga för att jag just varit på en resa i rumänien och hade en hel del känslor att sätta på pränt.
Efter det använda jag bloggen som en del av min hantering av alla de känslor som då bubblade i mig. Jag har suttit och läst några inlägg ifrån 2007 och dragits tillbaks till hur jag var då, hur jag kände då. Hur hela mitt liv var då. Jag var långt nere och trodde aldrig jag skulle komma upp.
Detta är ifrån den 10/12-2007:

För när ska jag få bli lika lycklig och glad som du faktiskt verkar?
Jag var på väg till en punkt där jag skulle kunna varva ner och ingen mer oro i min själ. Men självklart så ska bomben slå ner när det näst intill har blivit fred.
Ska en sån som jag alltid får ställa sig frågan, varför jag?
Aldrig att man får svar på den frågan och jag kommer som sagt säkerligen aldrig få det heller. Men jag var ju på väg. Jag trodde verkligen att nu, nu blir det bra.
Nu ska JAG få må bra.
PANG
, helvete heller. Jag må kanske överdriva nu men det är så här det känns att hela tiden möta hinder på hinder och aldrig få lugna ner sig å må bra.

Jag klagar inte och begär inte ett liv utan hinder för det är hinder som bygger upp oss och gör oss till de individer vi är. Att ständigt ha hinder är ett heltidsjobb i sig. Bara det att då får man inte betalt. Skulle man få det så skulle jag vara rik och aldrig klaga. Men även den rika har motgångar, eller?

Varje dag så sneglar jag på bygget bredvid jobbet. Där inne sitter slipsnissar och pryda damer dagarna i enda och gör säkert jätteviktiga saker. De kommer in på sitt egna kontor och varje dag iklädd, som man, i slips, en passande skjorta, kavaj, fina byxor och glänsande skor. Alltså, hur känns det att se så viktig ut?
Och inte nog med att dom ser ut som kungarna själva. De kvinnliga kollegorna bär varje dag klackskor och ha alltid en knälång kjol och fina nylonstrumpor och håret uppsatt på ett fint och elegant sätt.

Varför måste de se så viktiga ut? De sitter bara på sina kontor ändå. Vem klär de upp sig för? Så som de klär sig tycker jag bara att man behöver klä sig när det är något väldigt speciellt som firas eller nått annat här i livet.
Men varje dag? Varför se viktig ut varje dag?
Vad har de gjort för att komma till det dom är idag? Och hur många viktiga klädersuppsättningar har dom inte då?

En dag fick jag, för en kort stund, ögonkontakt med en på andra sidan. Men på honom verkar det som om att han såg ner på mig. För där satt jag med mitt headsett och kämpade för att få provision. Han får säkert de tredubbla av vad jag tjänar. Och han har säkert utbildats mer än vad jag har så han är säkert värd alla viktiga kläder och sitt fina kontor. Men vem avgör vad man är värd? Alla vill inte se så viktiga ut. Men alla vill vi göra nått viktigt.

Jag tar alltid en metrotidning på morgonen och ögnar igenom under dagen. Jag hinner alltid med att läsa mitt horoskop på morgonkvisten. Jag läser det bara för läsandets skull. Det var inte förens i fredags som jag kände att det till 100% stämde. Jag har funderat ett tag på att göra en viss grej som jag bara vill få ur mig, ett så kallat beslut. Och när jag hade bestämt mig för att IDAG är det den dagen (alltså i fredags) så läste jag mitt horoskop där det stod att jag idag hade tagit ett beslut men att jag skulle vänta med att fullborda det. Tiden är inte riktigt inne. Och då så var jag snabbt i tanken om att jag kanske skulle låta det vara tills vidare ändå. Den enda gången i mitt liv som jag har trott och gjort som horoskopet sa.

Och även denna dag så var det så. Jag läste mitt horoskop på morgonen och då när jag läste: ”Du är stingslig nu, vilket du kanske kan ha anledning till. Släpp loss dina aggressioner och bli på bättre humör”. Då var det ju som alla andra gånger att jag inte trodde på det. Aggressioner? Vad skulle det vara för något. Men sedan några timmar därefter så förstod jag vad mina aggressioner var. Några som bara kom upp på en handvändning och jag kommer fortsätta att vara aggressiv tills allt är löst. Men jag skulle  ju läppa loss mina aggressioner för att komma på bra humör.
Hur gör jag det? Jag vet bara att jag kan skrika eller slå sönder något för att bli av med mina aggressioner.
Om jag bara hade haft Kristoffer vid min sida idag så hade jag kunnat prata bort mina aggressioner.
Men nu, vad gör jag nu? Det är ju nu det bubblar i ådrorna på mig.
Ikväll så ska jag iaf unna mig, medan jag kan, ett varmt bad och säkerligen låta det varma vattnet ta mina tårar.
För aldrig att jag annars ska få en lugn själ. Alltid ska det spöka. Alltid är det nått som ska störa och få min energi att gå åt.

Jag har precis lärt mig hantera mina känslor så som det är nu. Ordnat det för mig. Så kommer det här, som den sprängladdning det faktiskt är.
Och på toppen av allt, Emma kommer inte till mig i helgen. Hon har plugg att göra. Men ur nått gott så kommer det alltid nått positivt? Det är förståss himla tråkigt att Emma nu inte kommer men då kan jag få vara med Kristoffer hela helgen. Och det kanske är det jag behöver, ladda batterierna hos min älskling!

Ta mig till honom nu!

Annonser

4 thoughts on “Ett inlägg ifrån förr

Tack för att du har något att säga!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s