Begravningen

Varför heter det begravning egentligen? Be-gravning… Jag har ingen aning. Men vad jag har en aning om är att min farfars begravning blev precis så som han ville ha den och den var fin.
Det var en annan präst än den vi är van vid att se men lika bra för det.
Han hade sammansatt fina ord om min farfar. Han stod där och pratade om en man han själv inte kände men han fick mig att minnas allt de jag ville minnas med min farfar.
Prästen tog upp hur orättvist livet kan vara, för min farfar har inte alltid haft det lätt men han hade ju oss, vi som fanns där för honom. Sina barnbarn, sitt barn och vänner.

Han hade två barn en gång men för tio år sedan dog min farbror, i cancer blott 34 år gammal.
Farfar ska begravs i samma grav.


Det är därför det är min farbrors namn ingraverat och inte min farfars. Men det kommer. Nästa gång jag är nere i Kalmar är ingraveringen färdig.

Jag kan inte riktigt få in att han är borta.
Det hela kändes mer verkligt när han jordsattes men är det verkligen sant?

Min starka farfar. Med sin sjukdomshistoria så har han haft nära döden upplevelser förr.
Och den här gången verkade det som om han blivit bättre, att allt hade blivit bra.
Men helt utan föraning dog han, ätandes sin älsklingsrätt.
Sjönk ihop på stolen.
Borta.
Enkelt, utan smärta.

Han hade sagt tidigare att det han ville var att träffa mig igen och mitt barn, sedan kunde han ta adjö från världen.
Två dagar efter att han träffat mig och min prinsessa så dog han, min älskade farfar.
Det var inte förrän farfar verkligen är borta som jag inser hur mycket han betyder.
Jag har alltid tyckt att min farfar är speciell och hans funktion i vår familj var väldigt viktig.
Alla i min ursprungsfamilj är viktiga, på sina sätt.

När en är borta får alla hjälpas åt att hitta ett sätt att fortsätta fungera, det är väl så det går till.

Bilresan gjorde jag med glädje för att få komma och sörja på begravningen.
Men också att få vara med familjen. Hade jag kunnat skulle jag stannat kvar och hjälpt till med allt min pappa får tampas med nu.
För dagarna innan jag kom hamnade han på sjukhus.
Nu har han diabetes…

Precis som min farfar hade. Lämnade han kvar något här på jorden?

En av låtarna som var med på begravningen. Dock inte med Il Divo.

Min farfar är inte död, varje gång någon pratar om honom vaknar han till liv igen.

Annonser

5 thoughts on “Begravningen

  1. Har börjat skriva, radera skriva igen och så fram och tillbaka hela tiden. Jag finner inga ord att säga.
    Jag minns så väl dagen då Jörgen gick bort 😦
    Minns när jag gick hem till dig och när du öppna dörren. Förstod att nått va fel eftersom jag visste situationen. Du berättade vad som hänt och jag såg dina ögon. Minns det som igår. ❤ Kommer ihåg när du och jag besökte hans grav. Dom var så fina och snälla båda två.
    Begravningen såg ut att vara jättefin.
    Sänder dig flertals kramar.<3
    KRAM

    • Alla ska vi dö någon gång men att dö av cancer är väl förnedrande. Vet inte vad farfar dog av men han har ju inte varit så bra på länge och nu har han det bra, helt enkelt.
      Kram

Tack för att du har något att säga!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s