Min josse…. förut.

Jag undrar hur något så vackert kan bli så fult. Än är det inte nedsmutsat helt. Jag vill hitta till det VI var. Det kan tänkas vara svårt när jag bor 72 mil ifrån men det är inte omöjligt. Inte om du känner lika, att detta inte är något som slösas bort. En del av anledningen till att jag blev norrlänning är inte att Kristoffer tar spriten i tullen som min nygifta syster tycks tro, nej. En del av anledningarna är att jag inte trivdes hemma. Jag trivdes när jag var med dig, när det var vi. Oskiljaktiga. Du och jag, så som det alltid skulle vara. Trodde jag. Du sa att vi kanske inte skulle sitta ihop mer, för ett tag. Den lilla stunden tycktes aldrig ta slut. Jag flyttade och sedan när det var gjort så verkade du sakna mig.

Kanske saknade du mig innan också, men lyssnade på andra som tyckte det verkade vara en bra idé för oss att inte sitta ihop. Det är tre år sedan nu snart. Jag har försökt att komma ner till Sthlm de gånger du varit där under dessa tre år. Det är gånger då du varit där för att titta på Lasse Lindh. För honom kan du åka land och rike runt men inte din gamle vän, din vapendragare. Inte hit. Tid och pengar har aldrig gått ihop, säger du. Men vad hände med viljan? När jag är nere i Kalmar så flänger jag hit och dit och om folk vill träffas så krävs det planering. Det är något som alltid varit svårt hos dig under mina tre år här uppe. Att planera när jag väl är där nere, om du nu är så urfattig och siktar på att överleva? Betalar fyra papp även om du bor hemma. Jag vet att det inte är lätt att få en lägenhet som är bra och läglig i Kalmar, men det blir ju ändå billigare än att bo hemma? Som det nu verkar.

Nu vet ju inte jag hur du har det där hemma. Hur allt ser ut, eftersom att vi inte ses längre. Knappt så pratar vi. Du skriver väl när du vill att jag mfl ska läsa din blogg. Jag trodde inte vi var så flyktiga ”vänner” som bara är en till i bloggläsarlistan. Vad hände med oss? Jag vet att det låter som om att jag sörjer en gammal kärlek. Kanske är det så. Jag saknar oss och det vi hade. Vi behövde inte fråga om varandras liv, vi var i varandras liv. Vi visste allt som hände i den andres liv. Känns som om att jag har ett par hundra frågor om allt i ditt liv som hänt de senaste tre åren. Sådant som inte kan tas på msn eller över nätet. Jag skulle vilja prata med dig, se dig. Känna det du känner när du berättar om dig själv. Som att lära känna varandra på nytt även om allt med dig är så bekant.

Vi är så lika du och jag. Eller vi var det. Kanske är vi två olika människor idag än vad vi var där och då 2007. Visst har vi setts, ett par gånger. Ett par gånger som inte kändes som på riktigt. Knappt att vi hann växla några ord. Vi har båda utvecklats olika men jag tror ändå att allt är som förut. De gånger som vi setts har det känts som förut. Även om det inte har varit så, så är vår relation lika. Vi har inte hunnit bli så olika så att vi inte kan hitta tillbaks till varandra. Jag bara undrar vart vi försvann? När vi började prioritera annat framför varandra. Jag vill inte vara den som alltid ska rycka och dra i dig för att lyckas fixa en träff. Skulle bli hur glad som helst om du orkade ta dig tid att träffa mig här uppe i södra norrland. Jag har längtat efter den dagen i tre år. Jag önskar att den var nu, när mitt hjärta är tungt och Kristoffer inte riktigt räcker till.

Bara att vara nära dig räcker ju långt. Du vet vad jag menar, min älskade Josefin!




Jag hoppas att du inte har glömt…

Annonser

4 thoughts on “Min josse…. förut.

  1. Vår äldsta dotter och hennes bästis hade hängt ihop i 12 år. Dag ut och dag in. Över en natt bröt kompisen deras relation och det har aldrig träffats sedan dess. Först var det väldigt, väldigt jobbigt men i dag är det som om det hände i en annan tid…

    Så antingen hittar ni tillbaka till varandra eller så är något förändrat för alltid. Och så undrar man hur det kan bli så med vänskapen. Men man går vidare…

    • Det är väldigt märkligt hur man kan göra så. Egentligen. Fast när jag tänker efter så har jag kapat många vänskaper genom åren men det har ju inte direkt varit utan några grunder. Utan för att det bästa var att det blev så. Utan att bli ovänner. Liksom bara inte bli någonting alls. Personer som ljuger är det värsta jag vet, då är det klippt och jag drar. I kärleksrelationer som vänskapsrelationer.

      Jag antar att allt har sin mening, det är vad jag vill tro. Är bara inte redo att ge upp en sådan vänskap. Antar att din äldsta inte direkt heller gav upp utan strid..

  2. Hon tog en liten strid men inte mer. Anledningen var att bästises nya kompisar var direkt elaka mot äldsta fröken och då valade hon att backa. Med motiveringen att min vänskap är något som förjänas och inget som jag tigger om att få ge. Tufft som bara den men vi höll med och stöttade. I dag har hon många nya vänner och några nära som verkligen ÄR vänner!

    • Det var ju faktiskt vettigt. Vänskapen är något som man ska förtjäna och inget som ska behöva tiggas för! Det ska jag lägga på minnet! 🙂

Tack för att du har något att säga!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s