Jag är bara tom.

Jag är ganska tom och jag uppskattar alla som faktiskt bryr sig även om de inte har så stor aning om vad som har hänt.. Mer än att det känns som om att jag misst allt jag trott på. Mig och Kristoffer. Men han ska som vanligt vara värst när det väl gäller.

Han och jag var perfekta. Jag har aldrig någonsin kunnat tänka mig ett liv utan honom. Nu är dom tankarna inte ett dugg ovanliga i min skalle. Han har gjort så här en gång innan. Hans sexuella fantasier som utspelar sig med tjejer på nätet. Då lovade han att aldrig någonsin göra det igen. Aldrig. Han sa inget då heller utan man får reda på allt själv. Han lovade även det, att om det händer igen så säger han det.

Det är nog det värsta än vad han egentligen gjort. Att han inte säger något. Att han frivilligt tiger. Han respekterar inte mig som människa. Det känns som om att jag har kommit upp ur den förra händelsen för att bli nedkastad i skiten igen. Jag har verkligen kämpat för att jag vill vara med Kristoffer och jag trodde verkligen att han inte skulle göra det igen. Jag trodde på honom. Jag trodde på alla hans tårar och allt han gjort för mig.

Nu vet jag inte vad jag ska tro. Vilken sida av honom som är den rätta. Vad är det som är så svårt att sluta med? Vad är det värt? Jag kan inte ens gråta. Min första reaktion var en högre puls och jag kunde känna hur hjärtat slog hårt och sedan började det bränna på mina kinder. Första reaktionen. Men nu vet jag inte, nu är jag mest arg. Jag gick emot mig själv sist och har lovat mig själv att gå om det hände igen.

Här sitter jag nu.. Men en packad väska å ganska redo att åka. Samtidigt som något vill hålla mig kvar. Men jag kan inte. Jag kan verkligen inte stanna. Inte nu. Jag måste bort. Lika mycket som jag väldigt gärna bara vill dra ett sträck över allt, lika mycket vill jag inte vara kvar. Han måste fatta att jag har känslor.

Jag vet inte hur länge jag blir borta. Men här ska jag iaf inte vara. Första stoppet är Gävle.
Jag har aldrig velat vara utan Kristoffer. Sova utan honom. Jag kan inte andas om jag inte vet att jag har honom. Allt blir så mycket svårare. Men det är ganska uppenbart när allt blev så mycket lättare med honom. Förut så såg jag min framtid. Vår bok var full. Nu är allt utsuddat. Det finns fortfarande spår av hur jag hade tänkt mig ett fortsatt liv med honom.

Jag kommer gå varje dag å önska mig det livet. Önska mig honom tillbaks. Jag ser ingen fortsättning. Man måste kunna lita på varandra. Jag trodde att jag kunde det med Kristoffer, så här ett år efter den senaste händelsen. Men nej. Det är svårt. Kristoffer är den första som jag verkligen har litat på. Det känns förjävligt. Jag hoppas att det ska gå över. Att man kan gå vidare om det nu är det man ska göra.

Jag ser ingen lösning nu. Ingen annan lösning än typ parterapi. Jag vill verkligen att det ska vara vi. Men jag kan inte fortsätta leva livet som vi gjorde innan han blev avslöjad ( igen ). Det skulle kännas fel, jag skulle isf bara stänga in allt jag egentligen känner för att vara med honom. Det är farligt och man kan lätt bli styrd. Jag är starkare än så. Så om vi ska fortsätta. Hur det än blir, så är det bästa att få proffesionell hjälp. Han har ju tydligen nått jävla fuffens för sig i sin skalle som gör som han gör.

Han säger att han inte vill göra så, men samtidigt ändå. Vet inte om man kan kalla honom sexmissbrukare eller vad fan han är. Jag hatar att han verkligen inte kunde hålla det han lovade. Jag älskade vårt liv. Älskade att vara ovetandes om allt han gjorde. Jag tänker också på allt han har sagt till mig, hur han varit mot mig. Vi hade det perfekta livet och livet som sambos hade precis börjat.

Jag önskar att vi bara bråkade som normala människor om obefintliga saker än att det, när det väl är något, är något sådant här. Som gör en ännu mer ledsen än om jag skulle få tjata på honom att hjälpa till här hemma. Nu är det ju så att han gör det, allt klaffar så bra. Och så är han så jävla trög i huvudet. Jag kan inte säga att jag hatar honom, bara det han gjorde. Jag har aldrig hatat honom och kommer aldrig göra det heller. Han är det finaste som finns. Han var mitt liv och mitt allt. Min framtid å bästa vän. Hur blir det nu?

Ni vet ju hur mkt jag skrivit att jag tycker om honom. Att han gör mig hel och att livet med honom är helt underbart. Ni, mina kära läsare, ni vet. Så jag hoppas att ni kan förstå hur ont det nu gör  i mig. Jag vet ingenting. Det är tomt.

Jag är hellre ensam än lycklig med någon annan…

Annonser

5 thoughts on “Jag är bara tom.

  1. 😥 åh vad ont det gör i mig. Kan förstå sitsen du sitter i den är förjävlig man dras mellan alla känslor åt olika håll. Jag hoppas verklige HOPPAS allt det du kommer fram till är det bästa för dig!
    Kärlek är verkligen jobbigt när det blir så här.
    Jag tänker på dig gumman. Du vet vart jag finns. även om vi inte pratat så intensivt en tid så finns jag alltid där för dig, jag hoppas du vet det.

  2. Det som är jobbigt i det här läget är att han har rubbat något av det viktigaste i ett förhållande nämligen tilliten till varandra.Dessutom har det hänt en gång tidigare vilket gör det hela ännu värre…

    En riktigt jobbig situation. Du får nog ta dig en rejäl funderare på vad du kan och vill acceptera och Kristoffer får bestämma en gång för alla. Kanske behöver ni någon att prata med om nu viljan och önskemålet om ett gemensamt liv finns…

    Kram!

  3. En väninna till mig … fick samma ”kunskap” om sin man och bröts itu, blev aldrig densamma. Vad vi ältade detta fram och tillbaka. Då. Hon fortsatte med Mannen och den ”absoluta” tilliten var förstås borta. Men ändå … I långs loppet, efter samtal, samtal och ”möten” fick de ett liv tillsammans och kom på sätt och vis att mötas igen närmre, naknare.

    Vi ääär väldigt komplicerade vi människor. Och vår sexualitet. Jag vill inte släta över. Jag känner inte er båda IRL men … Jag tror att ditt och Kristoffers liv tillsammans och kärlek till varandra har mycket litet … inget alls, skulle jag vilja säga … med det som han får ut av sitt ”sexmissbruk” på nätet … så skamligt och skamfullt men ändå ”tvingande och lättåtkomligt att han inte kan låta bli … och så … Och hans skam över vad han hållit på med … håller på med. Han klarade inte den. Att berätta.

    Det värsta är förstaås att tilliten försvann. Din tillit till Kristoffer.

    Kanske kan ni träffas hos någon att prata med. Något ”proffs” utanför er själva. Kanske kanske kan ni göra ett försök till. Tredje gången gillt.

    Jag tycker er kärlek, den kärlek du utstrålar och berättar om här i din blogg … kanske kanske kanske kan övervinna … allt.

    Jag förstår att du NU kanske inte kan. Men om ett TAG kanske. Att det nu är så tomt inom dig att det bara inte finns något litet som du kan släppa in där. Men sen … så småningom.

    Jag tänker på dig, min fina lilla bloggvän, och förstår också att du har allt stöd och många omkring dig IRL som kan trösta och hjälpa dig. Stor kram!

  4. Jag har inga goda råd eller bra tips på vad man kan göra…
    Men hade vi inte haft alla dessa mil emellan oss hade du fått en jävligt stor kram!!

    Vi har ett rum med skön bäddsoffa som står tom i fall du vill åka på semester till Emmaboda.

    Kramar

Tack för att du har något att säga!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s