Jag som aldrig blundande.

Dagarna fylls på
Nätterna äter mig levande.
Än står jag här,
inte gjort något ont i världen.
Fast det smärtar,
det gör det verkligen.
Trodde jag var över det, jag hade flyt.
En ny period, en SÅN period.
Den var väntad, men jag trodde aldrig den skulle komma.
Trodde det var över, men här är den igen.
Större än annars, allt där inne sprängs.

Jag har inte gjort något ont,
de onda har hittat mig.
De goda få stå ut med vad de onda inte förmår.
Jag trodde att jag hade nått slutet och börjat på början.
Jag kommer fram sakta men säkert.
Ett steg fram, två steg bak. Alltid är det så.
Den ständiga frågan; Varför?  Varför jag?

Jag kommer aldrig kunna rymma,
det har jag insett för länge sedan.
Ta tjuren i hornen, men det går inte…
Alla har blundat, jag har sett och jag har kännt.
Allt finns där, det går inte bort.
Går inte att rymma ifrån. Hur länge ska jag orka?
Jag trodde ju att det var över……

Men de onda hittar mig alltid…..
Man kan inte rymma ifrån minnen som sitter som berget.
Jag önskar att jag kunde blunda lika bra som ni alltid har kunnat.
Minnerna bränner mina kinder när jag är själv.
Det gör ont, och det går aldrig över…..

Annonser

One thought on “Jag som aldrig blundande.

Tack för att du har något att säga!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s