Som ett tal ifrån ett vidöppet hjärta.

Hem, ljuva hem. Ja, det borde vara så. Fast det är det ju. Skönt att komma hem fast jag hade gärna stannat i Kalmar ett par dagar extra men det går tyvärr inte. En annan gång. Undra om min dator kommer fungera lite bättre nu när den har fått stå i ett par dagar. Sådant som märks antar jag. Den lär vara okej ett tag sedan segar den som attan igen. Jag kommer att bli förbannad på den ett par gånger till innan jag kastar den i väggen och fixar en ny, på något konstigt vis.

Som jag skrev igår så har helgen varit helt otrolig och jag vet inte om det är just denna helgen som varit så bra som gjort att jag längtar lite smått tillbaks till ett liv i Kalmar även om jag vet att mitt hjärta tillhör Gävle. Iaf just nu. Jag hoppas att de kan hänga med mig dit jag går, om jag går. Det känns som om att man missar så mycket när man inte bor där familjen bor. Särskilt när de äldre i familjen börjar tina bort. Jag vet att det låter hemskt men det är faktiskt så det är.

Jag vill inte leva med att de sista åren i deras liv blev utan mig. Inte helt och hållet men till stora delar. Jag kan inte komma på alla kalas som är, umgås lika avslappnat som jag hade velat, träffat dom så mycket som jag hade velat osv. Jag hade stor koll på mycket när jag bodde där nere  och det var de som tog kål på mig, de som åt upp mig som gjorde att jag inte längre ville vara kvar helt enkelt. Jag känner fortfarande att det var behövligt och jag har aldrig ångrat det en sekund och kommer aldrig göra.

Något som kan verka så litet är så stort. Som tex att pappa fått ny ugn. Jag har inte ens vetat att den gamla han hade, hade gått sönder. Sådant hade jag vetat, säkerligen, om jag inte bodde som en flykting på andra sidan Sverige ( okej, nu bor jag ju inte såå långt ifrån bara 64 mil ). Idag är nog första gången på det 1½ året som jag har bott här som jag seriöst har tänkt att flytta tillbaks till Kalmar någon gång under mitt liv. När det blir vet jag inte. Jag vet bara att det inte är just nu iaf.

Det kommer säkert ta ett par år till innan något sådant händer, men idag känns det iaf som om att det kommer att hända. Fast jag vet att om jag får barn här så kommer jag att stanna här. Jag och Martina pratade om saken. Hon tyckte som så att man gärna hade nära och kära omkring sig när man fått barn. Som kan ställa upp och bara finnas där, under som efter graviditeten. Det tror jag säkert, men varför skulle man inte klara det ändå? Fast jag förstår också. Det är säkert så. Svårt å förstå nu när man inte är i den sitsen.

Så kanske då, så flyttar jag. Jag vet att jag inte bara borde se till mig själv vad det gäller det beslutet. Men det var likadant för alla jag lämnade när jag for till Gävle alldeles själv. Dom tar upp ämnet varje gång jag träffar dom ” När kommer du tillbaks?”.  Jag har aldrig riktigt kunnat svara. Men nu känns det som om att jag kan det. Förut har det varit ett blankt NEJ. Att jag aldrig kommer tillbaks, att om jag flyttar så är det aldrig dit igen.

Jag tror man måste vara ifrån det man har för att förstå vad man missar. Jag har stött på några stycken de senaste veckorna som hör att jag inte är härifrån och undrar vart jag är ifrån och jag svarar Kalmar. Dom har höjt på ögonbrynen och undrat vad jag tänkte med just då när jag flyttade. Jag har alltid tänkt att jag skulle ha sagt ” Hjärtat ”. Men personerna har inte behövt något att spekulera i så jag har alltid haft liknande svar ”Jag fick jobb å stack!” eller ” Man blir väl lätt hemmablind, jag gillar Gävle”. För det gör jag verkligen. Flyttar jag härifrån, så kommer jag att hälsa på. Det kan ni ge er på! Tiden står inte stilla någonstans, den inre resan jag har gjort och fortfarande gör, är beundransvärd.

Det känns som om att jag har klivit över en inre tröskel. Den spärr som förut var där, det agg jag kände då, är borta. Om det beror på kärleken till de individer som betyder något för mig som bor där nere i Kalmar, eller om det handlar om min egen mognad det vet jag inte. Jag vet bara att vad som än händer så vet jag att det som hände och händer är av en bra anledning. Även om det är bra eller dåligt. Att jag är Gävlebo nu kanske kan svida ibland, men jag vet att hade jag inte flyttat, hade jag varit död. Och det är värt att fira varje levande sekund. Nu är jag redo att återvända, fast Kalmar får vänta i ett par år.

Familjen är hjärtats fosterland
/ Giuseppe Mazzini

Klockan är: 22.18

Annonser

2 thoughts on “Som ett tal ifrån ett vidöppet hjärta.

Tack för att du har något att säga!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s