Bara hjärnspöken, igen!

Nu är klockan snart ett på natten och här sitter jag. Jag ska snart sova. Eller ja, försöka sova. Dagen började bra men slutade i någon slags katastrof. Antar att allt hände i tvättstugan! Orkar inte berätta om det men jag har redan någon, rakt över gatan, som har hat i sin blick när han ser mig. Iaf härdan efter. URSÄKTA MIG, för att jag finns. Misslyckanden är  inte min starka sida. Och på senare tid har det hänt mycket i min skalle och i mitt liv.

En sak som jag väntat på i åratal på att få göra, gjorde jag. Och just då kändes det bra och gör det än. Jag blev av med demonerna. Tills nu. Dom är tillbaks och jag har förstått länge att jag behöver psykisk hjälp. Inte bara Kristoffers kärleksfulla tröstande. Jag hatar när någon säger att allt kommer bli bra. Vad vet dom om det? Detta kommer jaga mig för resten av mitt liv om jag inte får hjälp att hantera allt jag känner.

Emma sa något om att jag kanske inbillar mig saker som inte finns där. Jag sa att det kunde vara panikångest men hon trodde att det var något djupare. Kanske det, jag har inte direkt ett asbra förflutet. Och det finns alltid där för att jaga mig om nätterna, äta mig levande, trycka ner mig eller vad man nu kan kalla det. Och människan som har åstakommit mig denna smärtan förnekar allt. Hur man nu kan göra det? Precis som om att mina 12 första år inte har existerat.

Jag har kommit en bit på vägen i min egna lilla rehab men fortsätter det i den här takten kommer jag hinna dö innan jag kan uppskatta andra saker i livet. Det är där en hjärnskrynklare kommer bra in i bilder. Jag har tagit några beslut som jag ska göra. Min syster frågade om jag var mogen för det ännu. Jag tycker att jag borde vara det, men jag skjuter upp det hela tiden. Jag kanske inte är mogen att se det förflutna nedskrivet på papper. Få det kastat i ansiktet på att det faktiskt har existerat. Dom 12 första åren är inte inbildning… Och att det inte är jag som är den sjukaste människan!

Vi får se. Just nu är det bara en utav dom där perioderna då berg och dalbanan stupar rakt ner och jag vill orka, men gör det knappt. Det första jag kan tänka på är att supa mig full, men jag vet att Kristoffers kärlek har en bättre inverkan på mig. Därför längtar jag olidligt till helgen. Det är så mycket som jag stänger inne i mig som jag vill kunna få ur mig. Jag vet att jag kan prata med honom. Jag vet bara inte hur eller vart jag ska börja. Om jag ens ska säga något.

Jag vill ju inte att han ska oroa sig i onödan, men jag vill få det ur mig. Höra andras tankar om mina spöken. Jag har lärt mig att det är bra. Som en sa till mig ”Din situation är inte unik, du är inte ensam om det”. Det var bra för mig. Jag ska inte fastna, men det är lätt att man gör det. Fastna i det förflutna och hitta inte den rätta stigen att gå på. Än har jag ju inte hamnat på heelt fel väg. Jag skulle behöva snålskjuts till närmsta motorväg! För jag vill må bra och det är fort!

See yaa…

Annonser

Tack för att du har något att säga!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s