”Att hjälpa romerbarnen”

Saker som du bara sett genom tv-rutan eller på vykort blev en klar sanning när jag stod där mitt i smeten… Denna orättvisa som man kände går inte att beskriva.. Gick ner till byn där de visade sina hem, det var inte mycket till hem.
Det var vad vi skulle kalla en sopptipp och jag visste hur natten skulle se ut för deras del.
De skulle få ligga på en liten yta och trängas medan jag ligger där och värmer mig i en säng på pensionatet. Jag delar inte sängen med någon annan än mig själv.
Ingen ska behöva ha det så som de i Alesd och Cluj. 2 ställen som jag har besökt under en vecka.
Alla dofter, alla syner, alla tankar men inga tårar. Jag kunde inte gråta. Allt stod still och jag visste inte hur jag skulle reagera.

Skulle jag gråta för att jag tyckte synd om människorna eller för att världen är så orättvis?
Skulle jag gråta av lycka för att jag inte är den som har 18 syskon och en boyta på 20 kvadrat meter?

Hemskt att se alla hungriga människor.
Hemskt att se alla sjuka små barn. Och då menar jag inte sjukdomar som feber och en rejäl förkylning, nu är det epilepsi och Downsyndrom. När vi skulle skänka choklad ifrån Sverige med nöt i så frågade vi oss själva:
Vet dom om de tål de? Allergiska?
Han som var med oss skrattade när vi frågade om de kunde äta choklad med nöt i.
Att vara allergisk var en världslig sak. Det finns så mycket värre som inte ens medicineras.
När jag var där så kände jag mig så jävla trög i skallen som förut bara har suckat åt all reklam som bönar och ber att man ska skänka pengar hit och dit.
Men när jag har varit nere och sett vad Erikshjälpen verkligen gör för dessa Romer så vill jag inte bara lämna allt utan bara göra mer för att de ska få det bättre.

En vecka med allt nytt jag har fått se tog verkligen på psyket men än har jag inte fällt en tår för jag vet inte hur man ska reagera.
Vi var nere i Rumänien, Alesd och Cluj, och fick se både bra och dåliga saker.
De bra var att Erikshjälpen hade gjort lite för att förbättra det för människor men än har det en lång väg att gå. Med din hjälp kan det gå fortare. Det är fortfarande orättvisor mellan Romer och Rumäner och det stör mig något så fruktansvärt.
Romer är så jävla mycket bättre än Rumäner så varför inte skifta ställningarna så att de kunde få känna på livet i en container?
Eller känna sig hjälplösa och att allt du äger rymmer i en Ica-kasse.

Att se barnens ögon skrika efter hjälp samtidigt som de står och ler är hemskt. Men att se hur glada alla var trots läget kändes skönt.
Om den glädjen ändå fanns bland folket hemma. Vilket bra samhälle det skulle bli. Dom lever för en bättre framtid och de tror att Gud, han fixar allt åt dom. De ber varje dag, ibland så att de gråter för att de verkligen behöver hjälp.
Vi var på en ziggenarGudstjänst och det var en stor kärlek till gud i rummet.
Tårar fälldes samtidigt som en bön till den allsmäktige fick komma till orda.
Att höra alla be samtidigt var läskigt. Alla ville ha hjälp.
Och deras tacksamhet för att vi var där och ville dela deras vardag var enorm.

Jag önskar att de iaf kunde få bättre bostäder och bättre hälsa.
Jag önskar att de aldrig mer behövde känna hunger.
Jag kände mig orättvis att få kunna sova så bra, äta mig mätt bara en bit ifrån de andra som har fått vänja sig vid att ligga på ett ojämt stengolv för att sängen de hade i huset var full av andra familjemedlemmar, att försöka sova hungrig är för mig omöjligt men för dem en helt vanlig sak.

Jag hade svårt att somna för alla tankar som flög igenom huvudet. Det var jobbigt att se och ta in allt. Alla sinnena arbetade.
Dom lever där varje dag, alltid.
Jag skulle åka hem till de trygga Sverige och min vardag skulle bli mer betydelsefull än förut men aldrig att jag skulle behöva leva som de i Alesd och Cluj.
Det är orättvist att jag har en trygghet att komma hem till. Medan de har ingenting.

Men det var inte bara människorna som levde där som man tyckte synd om och ville hjälpa utan även djuren som människorna behandlade så illa, de vet ju inte bättre.
När vi här hemma i Sverige skaffar djur så ere för att vi ska ge de kärlek och ömhet. När de i ziggenarbyarna har djur så ere enbart för att jobbet ska gå lättare.
Hästarna var vanskötta som alla andra djur. Tex, katterna, hundarna, grisarna.
Om en gris var i vägen så var det bara till att sparka på den så att den sprang sin väg i rädslan för att få mer stryk..

Att hålla masken när man kom in i ett ”hus” som stank var inte lätt. Jag ville visa respekt och faktiskt försöka vara som alltid när jag hälsar på hemma hos någon, visa respekt. Jag kunde inte grimatisera för att det är dofter eller syner som jag inte är van vid att se.
Att se de gamla människorna vars liv snart är över var nog det hemskaste.
Det hade levt i hela sina liv i de orättvisa som vi fick beskåda.

Erikshjälpen har givit en del en bättre framtid.. Det var en som verkligen tog vara på att han fick gå i skolan. Han hade gått på universitet och är snart en färdig psykolog. Han ville jobba med att hjälpa människor och vi fick se några av hans arbete som han verkligen hade lagt ner sin själ på att få gjort.
Tänk om Erikshjälpen inte hade kunnat hjälpa denna smarta kille, vad hade han gjort nu? Det finns fler som honom som bara väntar på att bli upptäckta och kan starta ett värdigt liv.
Ett bättre liv än på gatan, på fosterhem, eller 2 år på Erikshjälpens center.
Ett liv där du ska klara dig själv och arbeta.
Jag önskar inte ens min värsta fiende ett sådant liv som de jag har sett lever i. Ingen ska behöva ha det så. Ingen ska behöva ha sitt liv hängande på en skör tråd..

Jag skulle kunna sitta här och bara försöka beskriva hur det verkligen var. Hur vi jämförde våra liv med deras.
Hur bortskämd man är. Jag vill hjälpa dom mer nu när jag har fått ett klarare ansikte på hur de verkligen lever.
Detta är något som jag alltid kommer att bära med mig i hela mitt liv. Aldrig ska jag glömma människorna i Alesd och Cluj. Aldrig.
Och om jag känner mig själv rätt så kommer jag att se till att kunna besöka de igen.
För att se vilka framsteg Erikshjälpen har gjort för att hjälpa andra som har det svårt.

Jag tror att alla som inte hjälper till, de som aldrig har skänkt en slant till de folk som står med bössor på stan osv, att de måste vara där mitt i smeten av dem misär för att förstå hur viktiga dina ynka kronor är.
Aldrig mer ska jag bara gå förbi utan att skänka. De jag skänker till ska vara till barn i 3dje världen.
Dom behöver mina pengar mest.
Jag tänker försöka att bearbeta detta mer. Men jag kommer nog aldrig att riktigt förstå hur det känns att leva som de gör. Det är ingen känsla jag önskar att jag kunde känna. Jag önskar dom alla ett bättre liv.
Där du är lycklig inuti som utanpå. En helad själ, en helad människa, ett bättre samhälle.

My love dont’t cost a thing.    Så fina

Annonser

One thought on “”Att hjälpa romerbarnen”

  1. Ping: 7 år som bloggerska. |

Tack för att du har något att säga!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s