En kaffe på datorn tack

Hej jag har just spillt kaffe över hela datorn (nästan). Mest över tangentbordet. Därför måste jag testa och se om alla bokstäver fungerar då jag ska utföra en skoluppgift på datorn snart. Jag är beroende av datorn och skulle ta bort kaffemuggen i förebyggande syfte – alltså att inte spilla över den. Tänkte flytta på datorn innan jag ens rörde kaffemuggen men på något vis blir det fel i hjärnkontoret och den snuddar vid kaffemuggen innan jag får tag i datorn och olyckan är ett faktum. Det var som om att jag hann tänka tanken men i handlingarna så bevisades det att hjärna och kropp inte samarbetade riktigt. Kroppen var inte med på den planerade aktiviteten hjärnan hade för den. Och då blev det kaos av allting. Jag vände datorn upp och ned så att det inte skulle rinna in i datorn utan mer på golvet och bordet. Jag förstår vikten av att inte dricka vid datorn men jag har även tänkt att vem är så dum att man spiller över datorn…

”En olycka händer så lätt” är ett citat jag kommer osökt in på här.
Lika så ”skratta bäst – skratta sist” och ”en olycka kommer sällan ensam” så det är väl bara till att invänta vad som kommer ske näst för onekligen, än så länge, fungerar datorn som den ska. Men likt en hjärnskada kanske inget syns direkt utanpå men inuti är allt i en enda kletig röra.

Söndag idag. Det var den helgen det!

Mitt liv just nu

Det är ganska enformigt om jag ska börja varje inlägg med ett konstaterande om att det var länge sedan jag skrev. Men det är så nu för tiden i mitt liv. Förut hade bloggen en större del i mitt liv. Jag kände ett behov av att skriva av mig, vad som händer och sker. Nu känns det mer som om att jag vill skriva när det är något visst jag tänker på.

Men för er som undrar, jag finns på instagram AKA turez. Skicka en förfrågan. Eller på facebook.

Familjelivet då, hur är det på den fronten?
Jo, jag förundras över hur stora barn jag har. I vår fyller de sex respektive fyra år. Nu går de på samma avdelning på förskolan och det fungerar toppen. Novalie får lite andra utmaningar och får umgås med äldre som kan inspirera henne till fortsatt lärande.

Vi har gjort ett förskoleklassval åt Alexis så till hösten börjar ett nytt kapitel för henne. Hon har uttryckt att hon tycker det ska bli lite läskigt men samtidigt roligt. Hon tänker mest på de äldre barnen som också finns på skolan och att ordet skola känns som om att hon är vuxen. Men när hon väl är där och kommer in i det så tror jag att hon kommer trivas som fisken i vattnet. Hon suger åt sig allt som handlar om att skriva och läsa lite och hon är en bra bit på vägen. Hon vill skriva på allt och undrar vad det står och att skriva brev. Novalie hakar på där lite och har börjat att skriva synbara bokstäver ibland.

Jag och Kristoffer snackar väl om att gifta oss men jag har ingen aning om hur vi ska göra eller hur vi egentligen vill ha det så det lär väl ligga på is ett tag till. Men en vacker dag kanske jag är en Fru Eklund. Känns om om att det är på tiden efter 10 år tillsammans. Vi har tagit oss igenom småbarnsår och allt vad som kan komma med det så jag tvivlar inte direkt på ett långt och lyckligt liv tillsammans. Vi har roligt tillsammans och även om vi känner varandra utan och innan så dyker det då och då upp någon ny lärdom om varandra. Jag har t.ex. för första gången på alla år släppt efter och visat panikattacker jag har och får ibland. Jag vet inte alltid när de ska komma men försöker alltid parera dom. Gå iväg och ta itu med dom själv som jag alltid gjort förut men ibland är det oundvikligt för de kommer ju inte direkt som ett brev på posten utan även när man minst anar det. Det känns skönare att inte ”skämmas” över det. Men det är fortfarande jobbigt när han är med mig när det händer. Det känns så dumt på något vis.

Jag vet inte om det hänger kvar sen förut att jag inte tror att det jag känner och går igenom skulle vara sant… att inte bli trodd. Att jag gör så för att få uppmärksamhet och alla de där känslorna jag haft förut gällande mina attacker. Det har även konstaterats att jag under stora delar av mitt liv lidit av posttraumatisk stress. Men på äldre dagar har jag aktivt arbetat för att möta mina demoner istället för att fly dom och därför är upplevelserna en annan.
Jag är väl ändå i harmoni med livet. Jag utbildar mig till något jag verkligen vill bli och allt rullar på. Det är tufft periodvis men det är bara till att genomlida 😉
Jag ska fixa det!

Det är väl lite som det ser ut… Skulle vilja ha en fritidsaktivitet till tjejerna. De lutar åt dans då båda uttryckt en önskan om det 🙂 Vi får se!
Nu har jag ”praktik” och utforskar barnens estetiska lärprocesser och det är kul!

 

Demonerna

Jag undrar hur länge det går att leva med sina inre demoner? Hur länge orkar en människa bekämpa dom?
Det är jobbigt när det händer. Men jag vet att jag måste fokusera på att det är bättre. Att det kanske finns ett slut. Jag talar aldrig om det för det är inte sånt jag gör. Om jag säger så här så har Kristoffer bevittnat en panikattack för första gången under våra nio år. Det kan tolkas på två sätt.
1) Jag är bra på att dölja det(hur man nu gör det)
2) Dem är inte lika frekvent som förr.

Jag skulle kunna säga både och. Det är verkligen inte som förr. Då triggades dem av minsta lilla motgång, när som helst, var som helst. Det var allt som byggdes på som gjorde det, som utlöste det. Jag lärde mig se varningssignalerna och liksom fokusera under hela processen. Andas. Vissa gånger kunde jag gå undan och ta itu med det själv, andra gånger bara stänga av och andas. Hoppas att ingen ser.
Nu när Kristoffer har fått uppleva det fattar jag inte varför jag egentligen har hållit det för mig själv så länge. Men det finns väl en anledning för allt. Jag har väl inte vetat vad jag ska svara på frågan om varför det händer, eller vad det är med mig. Inte velat att någon ska se mig svag. Att det förflutna fortfarande påverkar mig. Men det är klart att det gör det och många gånger måste man sätta stopp för det som jag för mig själv tror triggar det.

Vissa demoner har jag försökt att strida emot och jag skulle vilja säga att jag har lyckats. Jag behöver inte längre ha ett genomskinligt duschdrapperi för att kunna genomskåda hela rummet när jag duschar. Men det gör det inte mindre skrämmande för det. Jag använder samma trick som under en attack. Fokusera. Andas och tala till mitt inre att det sitter i huvudet. Ungefär som ”jag är inte rädd, jag kan flyga”.
När Kristoffer fick uppleva det så var det egentligen inte hans fel. Jag kan inte ligga i ett mörkt rum med stängd dörr för att sova. På vissa platser går det, andra inte och jag förstår inte varför. Men just hemma, i min säng, och en dörr stängd. Det kvittar om det är tänt, egentligen, men känslan förstärks när det är mörkt. Han kunde inte rå för det. Men den har råkat vara stängd ett par gånger och jag har bett honom öppna den samtidigt som jag fokuserar, andas. Efter en stund kan jag pusta ut. Jag gjorde en avledande manöver, demonen försvann för tillfället.

Men när det sker om och om igen och saker och ting omkring bygger upp blir det svårare att värja sig, att göra en avledande manöver. Det gick inte att hålla de tillbaks. Inte när Kristoffer frågade vad det är och vad det är som händer. Det går inte att fokusera bort det då, att tänka på annat än att döden kommer och tar mig eller på vad som just hände, att dörren var stängd. Och det som just nu ligger och pressar i mitt liv, som tar den där lilla energin ifrån mig måste bort. Jag har valt att leva ett liv utan ångestattacker men det är lite svårt när något är påträngande och som en blodigel hänger kvar även när jag försöker få bort den. Jag talar metaforiskt för jag antar att det är sådant som hålls till privatlivet. Denna blodigel ska bort innan jag är tömd på blod och ångestattackerna blir vardag igen. Det tillåter jag inte! Jag har kämpat för länge för att det ska ske.

Jag bara undrar, kommer det någonsin upphöra helt?
Om jag ser till hur det gått sedan de först började så är det en radikal förbättring men långt ifrån borta. Det är vissa demoner jag fortfarande är rädd för att stöta mig med. Men den dagen då jag känner att jag kan stå emot även dom DÅ JÄVLAR!

Psykiskt ohälsa

Det finns saker och ting som tiden aldrig läker. Det finns skorpor på hjärtat som alltid kommer vara lätta att peta bort. Jag kommer aldrig blöda öppet igen, jag kommer inte låta det ta kål på mig. Jag har skaffat mig rejält med bandage vilket är det starkaste vapen.
Jag trodde inte det var sant, jag trodde aldrig att det skulle gå.
Jag ville ingenting med mitt liv bara få det onda att försvinna. Såg ingen framtid, jag var inte värd någon, jag ville inte ha någon. Smärtan var så total, den gjorde mig stum. Otröstlig och helt trasig. En helg med en barndomskompis kunde jag genomlida. Sen vet jag inte vad som hände. Jag flyttade till Gävle. Varför? Jag ville ju ingenting. Siktet var inställt.

Hjärnan hade ändrat kurs, bara så där. Jag var kluven. Visste inte vad jag skulle känna. Ville jag leva, ville jag dö? Vad är meningen med allt?
Jag bodde långt ifrån alla jag någonsin känt. Lämnade allt för en enda sak.
Sakta men säkert gjorde det inte så ont hela tiden. Lite plåster på såren.
Men den som en gång gav mig plåster kan också ta bort dom och då gör det ännu ondare än förut. Det hände mig tre gånger. Det var frågan om liv och död. Jag hade hittat min lösning och ville inte bli av med det. Något växte i mig både psykiskt och fysiskt men även det togs ifrån mig. Vad är meningen att försöka leva när livet är överjävligt mest hela tiden?

Det är aldrig bra att låtsas att allt är bra. Det är aldrig bra att gå i dunklet och undra. Men något hade hänt. Jag lärde mig hur jag helade mig själv, bara jag hade mig själv så skulle plåstren aldrig få slitas bort förrän jag visste att såret hade läkt, att ärret var ett faktum. Det vad jag som bestämde. Något jag aldrig fattat förut. Det var jag som bestämde. Du har alltid ett val. Jag hittade sätt att leva för att få bort det onda och jag behövde aldrig skada mig själv. Jag bar allt där inne och det är väl den värsta sorten? Bad aldrig om hjälp men hjälpen kom till mig. Hjälpte mig upp, hjälpte mig bandagera, hjälpte mig vidare. Om någon så mycket som försöker ta bort honom ifrån mig… Gud nåde den. Han är min livlina och allt jag någonsin behövt. Han såg mig när ingen annan vågade titta och han vände aldrig bort blicken.

Det var kärleken som fann mig 2007 och det räddade mitt liv. Det är inte över, jag har förstått att det aldrig kommer vara det. Jag har alltid ett val. Jag har två barn, något jag inte ansåg var nödvändigt. Jag var inte den som ville göra fler maskrosbarn. Och det gör jag inte heller, även om dom är här. Mitt i bland oss. Ännu ovetandes. Mina älskade ungar, min älskade sambo(nej, inte gifta än).
Jag har försökt trotsa hjärnspöken, jag gör inre uppror i omgångar men det är JAG som bestämmer, det är jag som tillåter när det ska ske.

Det förflutna kommer inte få det bästa av mig.

Det tillåter jag inte. Det är mitt val.

Att studera och jobba

Nu pluggar jag inför den avslutande tentamen innan sommarlovet. Och vilket sommarlov sedan! Jobba, jobba!
För under sommaren innehar jag inget csn och får därför klara mig själv. Men jag har redan sommarjobbet klart för mig och det blir hemtjänsten där jag redan arbetar som timvikarie. Nästa år får jag se vad jag väljer. Ville jobba på camping egentligen men hemtjänsten ligger närmre än de jobb på en camping som jag också fick och nu är jag även timanställd på hemtjänsten och vet jag att jag har den tjänsten kvar inför nästa sommarjobbsperiod och kan då välja något annat kul över sommarn. Men det är 2017.
Jag har arbetat en del inom förskolan nu för att få ihop det jag inte får från csn så att man överlever under sommarlovet också. Det är ett evigt pussel. Måste fokusera på studierna också för jag vill verkligen inte ha något som släpar så här innan terminsslut. Inte ha något som hänger en i hälarna hela sommaren. Bäst att spika sista tentan för att kunna gå vidare med sitt liv, ett tag till. Och fixar jag inte tentorna i tid så stryper csn det tills poängen i kursen är inne. Så det är allvarliga grejer! 😉

Annars tycker jag det går bra att kombinera studier med arbete. Studerar blott 75%. Tycker det är en bra studietakt även om det ibland känns som för stora luckor i schemat, men det kanske är det jag behöver för att tycka att jag klarar av det. Förena nytta med nöje. För det är otroligt kul att jobba inom barnomsorgen och det är beviset att utbildningen dessutom är rätt för mig. Barn är intressanta varelse som behöver allt det där, fostran – omsorg- lärande. De sprutar av egna idéer och lär sig av varandra vilket är otroligt kul att följa!
Nu kan jag endast följa mina egna barn från början till slut men längtar tills jag har min första inskolning och sedan får följa dem tills de ska testa sina vingar i en förskoleklass. Skulle även kunna tänka mig att jobba i en sådan men tiden får utvisa hur framtiden blir. Först efter 2020 kan jag bli titulera förskollärare och gå ifrån titeln barnskötare.

Förväntningarnas tider, minst sagt!

En ny rädsla

Kristoffer jobbar till 23 och jag vill gå å lägga mig men känner att jag inte vågar.  Han har jobbat sent förr men det är nått som gör så att jag inte kan/vill.

Jag antar att det som hände natten till söndag för en vecka sedan spelar en stor roll. Det känns bättre med honom här när jag ska sova. Väntar nästan på att en av barna ska vakna så jag har nån att sova med. Även om jag säkert kommer ligga vaken tills Kristoffer kommer. Fattar inte varför. Men det är så det känns.

Det har varit en olustig känsla i magen varje kväll vi ska sova nu hela veckan. Men just nu, denna kväll, känns det mer. Att försöka sova utan en trygg hand att hålla i.

Alexis sa innan hon skulle sova att hon hoppades att det inte skulle börja brinna i hennes gosedjur inatt. Hon kan inte förstå hur det bara kan börja brinna. Hon tror att allt kan börja brinna på natten. Samtidigt så tyckte hon, än en gång, att det var tur att det inte började brinna i vårt hus. Ja, det var det sannerligen. Men det går fortfarande att fjutta eld på denna kåken.

Det är nog den oron som gnager i mig. Det har uppdagats en osäkerhet. Om dagarna känns det säkrare ute än här inne. Märkliga känslor. Jag ska väl iaf göra mig redo för sängen. Så är jag beredd när barna vaknar.

När branden blev verklighet.

Vi går och lägger oss i lugnet före stormen. Vi lägger oss nästan lite extra tidigt för jag är trött och ska upp och jobba på söndagsmorgonen.
Vi sover. Novalie vaknar som hon kan göra och vill att jag följer med till hennes rum. Vi har några fönster öppna för att få in frisk luft. Jag vet att jag tänkte att det var en konstig lukt. Träaktigt. Men tänker inte mer på det utan somnar om bredvid Novalie. Kort där efter vaknar Alexis som går in och lägger sig hos Kristoffer.

Kristoffer sov och visste inte att hon låg där. Han berättade att han vaknar av att det är aktivitet ute på gatan som han hör via det öppna fönstret. Han har varit lättväckt ända sedan det var skadegörelse några kvällar innan denna natt så hans första tanke var att nu ska de förstöra ännu mer. Han springer in till mig och Novalie. Jag hade inte riktigt somnat om sedan Alexis gick in till honom och då säger han att de brinner i grannhuset. Jag går upp, klär på mig bh och morgonrock. Tittar ut genom fönstret. Hör hur någon skriker ”Vi måste väcka dom. Vi måste väcka dom”.

Jag går ner och öppnar när hon plingar på. Samtidigt är det någon som bankar på köksfönstret. Jag säger att vi precis upptäckt vad som händer och alla är på väg ut. Kristoffer kommer ner med en påklädd Novalie och Alexis har klätt på sig själv för Kristoffer minns inte att han gjorde det och jag gick ju ner för att öppna. Jag hittade ett par byxor åt mig själv inne i badrummet. Adrenalinet pumpar. Hjärtat rusar. Ibland känns det knappt som om att jag kan andas. Allt går så fort. Minns hur jag står i hallen och fattar inte vart skona är även om de va mitt framför näsan på mig. Jag vet inte vad som händer runt omkring eller hur länge jag stod där. En granne kommer och säger att mina barn är hemma hos dom. Jag möter Kristoffer på gatan men vet inte vad han gör. Jag vill bara till mina barn.

De sitter i soffan inne hos grannen med en filt på sig. Gråter och undrar vad som händer. Varför nån skulle komma å ta dom. Jag pratar med grannfrun som kan lite svenska. Samtidigt ringer jag pappa som inte svarar. Jag ringer farmor som svarar och berättar att en annan granne kommit och berättat att det brinner vid oss. Då har pappa redan hunnit till vårt hus men vi är inte där. Jag tar barna och ska gå till farmor. Grannfrun säger att vi kan vara kvar men jag berättar att jag har en släkting i närheten. Då säger en gråtande Alexis att hon har inga skor, vilket jag inte ens tänkt på innan. Vi går närmre vårt hus, då ser jag Kristoffer stå med vår vattenslang och sprutar mot grannens förråd. Jag bär på Alexis. Novalie går efter och huttrar och gråter. Jag har någon väska och kasse i handen som Kristoffer fått med sig. En tjej kommer fram och undrar om hon kan hjälpa mig. Jag säger att det går bra, att jag måste gå förbi för vi ska till en släkting. Hon tycker att vi ska gå en annan väg, självklart. Jag bad henne att säga till min sambo att vi gått till farmor. Jag iakttar henne gå fram och säga nått. Minns inte om han mötte upp oss och jag berättad om en skolös Alexis. Nått minne har jag av att vi väntar på Kristoffer. Brandkår, polis och Ambulans kommer.

Brandkåren kan inte komma ner till vårt hus, vägen är för smal. Jag hör någon brandman säga uppe på gatan ”Åh fy fan”. Sen springer han förbi oss. Vi möter någon som står och iakttar oss. Jag ser att det står polis på hans vänstra bröst. Uppfattar inte hur han ser ut i mörkret. Jag vill gå men ser att han tittar på mig som är ute på gatan mitt i natten med mina barn. Jag berättar att vi bor på 36 och de håller på å försöker minska spridningen från 35:an så att det inte ska ta sig i vårt hus. ”Min sambo hjälper till men vi ska gå till min farmor som bor i området”. Han frågar om alla är ute. Då som först slår det mig. Jag svarar ja. Men kommer snabbt på NEJ!
Vilda är där inne. Jag vet inte om jag förklarade att Vilda var vår katt eller om jag ens sa Vilda, eller bara katten. Jag vet att jag la till att alla människor är ute. Jag typ går under samtalet med polisen och han ropar efter mig ”Bra, då vet jag att alla är ute”.

Kristoffer är kvar och hjälper grannar att släcka branden. Jag orkar inte bära Alexis mer och ber dem gå själva. De gör dom. Vilka underbara ungar som inte protesterade utan bara gjorde vad de blev tillsagda. Väl hos farmor så satt vi i soffan och de fick en filt på sig. Då noterar jag att Alexis endast hade för små shorts på sig. Det var dem som låg överst i hennes garderob så hon hade försökt vara snabb med kläder. Annars hade hon velat byta direkt när hon märkte att de var för små, så gör hon annars. Men nu fann hon sig i att de inte gick att knäppa.
Jag är då fortfarande uppstirrad. Novalie sitter i mitt knä, mage mot mage och gosar. Alexis sitter bredvid. Pappa kommer in ”Där är ni”. Sen minns jag inte så mycket. Jag vet att grannen som sagt till farmor och pappa om branden är där. Kristoffer kom och gick jag vet ingenting. Sen sitter vi alla och dricker kaffe som grannen fixat. Strömmen i farmors hus är borta. Farmor trodde att det var vår grill som fattat eld (vi grillade kvällen före) men det var en anlagd brand hos grannen.

Timmarna går fort för ena sekunden var hon halv tre och i andra var hon halv fem. Farmor tog fram lite att äta men jag känner att jag inte har någon aptit men Alexis äter lite iaf. Den tiden kändes som en halvtimme typ. Kristoffer går fram och tillbaks när brandmännen har läget under kontroll och hämtar grejer. Tydligen är en fläkt startad vid vår ytterdörr för att röklukten ska rensas ut. Vi diskuterar Vilda. Om man får gå in och hämta henne. Kristoffer ordnar. Får tillåtelse att gå in och hämta henne. Hon låg under ungarnas säng, helt vettskrämd. Kristoffer får inte fram henne. Tydligen lät den där fläkten väldigt illa, det var först när den slogs på som grannen rakt över vaknade (har hon berättat). Kristoffer letar fram kattburen och får fram henne och tar henne med hem till farmor. Pappa hämtar kattsaker och annat som Kristoffer ställt ut. Sen gick de fram och tillbaks och hämta sakerna.

Jag hade fått Novalie till att somna men Alexis var vaken och fylld med frågor. Satt med ipaden och spelade. Sen tog batteriet slut. Fanns inte en chans att jag skulle kunna somna. Sen när Vilda kommit på plats kunde Alexis somna. Jag ringde till jobbet och meddelade att jag inte kunde komma in. Jag hade inte ens kläder på kroppen liksom.
Helt utmattad i skallen. Försökte sova lite grann men det gick inte. Telefonen ringde. Hemtjänsten undrade om jag kunde jobba…. NEJ. Sen kom fastighetsbolaget någon gång på morgonen och ville prata med oss. Då hade brandbilarna lämnat och kvar var några brandmän med en bil och skulle bevaka det nedbrända huset och patrullerade för att säkerhetsställa att det var släkt. Jag gick ut tillsammans med Kristoffer när dem kom, då sov båda barnen gott och jag kände att jag inte behövdes lika mycket längre.

Det var då som först jag ser förödelsen utan lågor. Hemma luktade det ve och fasa. Fastighetskillen förklarar hur läget är nu. Att vi skulle bli kontaktade av saneringsbolaget som kommer ut med maskiner osv. Och om det skulle bli skador på något inne i fastigheten så är det vår hemförsäkring som tar den biten. Allt bara snurrade då. Hela dagen var det full trafik på cykelbanorna mellan alla husen. Alla ville se på spektaklet. Kristoffer hade ställt upp för lokalpressen med information och sen ringde kvällspressen men jag sa att han skulle ignorera det. De lokala medierna vet läget vi har inget mer att säga. Ändå gör han en radiointervju där efter. Men då var han mer kort i sina svar. Vi hade redan innan bestämt att vi skulle gå till en ny lekplats i närheten på söndagen och när ungarna sovit och vi ätit lite mer så beger vi oss. När vi går dit ser vi en SVTbil köra. Lika bra att dra innan fler vill ställa massa frågor. Räcker med att massa grannar stannar en och snackar. Till och med en som stannade mig när jag stod på gatan med mina barn mitt i natten och ville snacka om hur hemskt och förödande det är och hur ska det gå. Jag bara gick ifrån henne… En annan granne sticker ut huvudet och undrar vad som händer…. ja vad ser det ut som!?

Det saneras fortfarande hemma hos oss. Nu känns mest röklukt mot väggen som kunde fattat eld. Om det beror på att det satt sig i väggen eller om det kommer ifrån det nedbrunna huset är ännu oklart. Jag är bara glad att vi lever och att vi faktiskt kan bo i vårt hem. Att det inte blir som i texten jag publicerat här på bloggen dagarna innan branden.
Det kunde ha blivit jävligt mycket verklighet… Det är helt sjukt. Det är inte den första händelsen som fått mig att tro att jag är synsk eller nått…. SJUKT!
Nästan så att polisen hade kunnat använda sig av den som bevismaterial…. Jag är misstänkt eller nått 😉

Vi lever, vi mår bra. Vi har varandra…