Det är svårt..

Föräldraskapet, det är svårt. Det tog lång tid innan jag blev tillfreds med tanken att jag gör så gott jag kan och det är bra nog. Mina erfarenheter kring ett föräldraskap blandat med mina kloka tankar, det blir bra. Sen uppstår det såklart situationer en kunde ha gjort saker och ting på ett bättre sätt men jag tänker att eftersom att jag är kapabel till att reflektera kring det i efterhand så blir det hela tiden bättre.

Det finns situationer som hänt som aldrig skulle hända idag. T.ex. Hur rädd jag var när Alexis skulle springa ner för en kulle som 2-3 åring. Hur jag liksom ”nej nej, akta nu, du kan slå dig”. Linda in barnet i bomull 😉 Likadant när Novalie och Alexis skulle göra det som yngre. Men när jag hörde mig själv säga att de ska akta sig hit och akta sig dit så blev jag tyst och sa istället ”spring spring” trillar dem så gör dem det. Men gör dem det inte, så har dem kul. En mjuk gräsmatta, hur illa kan de slå sig?

Jag är mer en testa-förälder än en akta-dig-förälder nu. Och det ger barnen mer utrymme och bättre självförtroende vilket leder till att de klarar det dem tar sig för på ett bättre sätt.

En sak är jag dock säker på och det är att en aldrig kan bli en perfekt förälder för det finns inga sådana men jag kan bli den bästa föräldern för mina barn. Ingen känner dem som jag och kan tillmötesgå eller förstå dem så som jag. Men det ska vara med en självinsikt att jag inte kan göra hur som helst för det. En diktatur-förälder lär jag aldrig bli. Det är inte dit jag strävar.

Men jag önskar en ömsesidighet som jag ändå har på känn finns där. Att lyssnar jag på dem, lyssnar dem på mig. Hoppas jag. Det värsta med föräldraskapet är en ständig oro att något ont ska hända barnen, eller när en bråkat och inte känt att det blev ett riktigt förlåt innan lämning på skolan. En olustig känsla i hela kroppen, under hela dagen. Och direkt ifrågasätter en sig själv som förälder. Gjorde jag rätt? Kunde jag göra på annat sätt? Vad kunde jag gjort bättre? Varför blev det som det blev? Går hon med samma känsla under hela dagen i skolan?

Ja, det är verkligen inte lätt att vara förälder. Det är alltid med någon annan i centrum än sig själv. Livet kretsar kring hur en kan göra allt så bra som möjligt för barnen. En får inte glömma sig själv. Men det är lättare sagt än gjort när jag oftast är Mamma Therese än bara Therese.

Vem är Therese?

Annonser

Ingen placerar mig i ett hörn.

Jag står där. Redo för försvar.

Hit men inte längre.

Aldrig mer längre än så här.

Jag är jag. Jag vet mitt eget värde.

Du kan inte få mitt inre ur balans. Jag står här, redo. Jag har ett försvar.

Aldrig mer. Det finns inget hopp.

För dig, hos mig.

En doft, fördjävligt.

Jag kan inte stoppa tankarna när dem väl kommer. De tränger igenom.

En flashback, en kick eller snarlik käftsmäll.

Doftar på en egenodlad blomma. Varför odlade jag den?, hinner jag tänka.

En doft, en flashback. En förmaning till mitt forna posttraumatiska beteende. Det går nog aldrig över.

Doften fräter på mitt näshår.

Jag, lilla jag, med ansiktet i en Tagetesrabatt. Hade vi sådana odlade nångång? Jag vet inte, jag minns inte. Doften tränger in, hjärnan gör ont. Försöker läsa kurslitteratur. Låtsas som om inget hade hänt. För jag vet aldrig om det har hänt.

Känslan är ändå obeskrivligt verklig. Samtidigt som jag luktar på blomman så känner jag att tryck i ansiktet. Ett tryck med kinden mot en blomrabbat. Ett tryck på andra sidan av ansiktet av en vuxen hand som täcker hela sidan. Känslolös, jag visste och vet hur en stänger av, hur en själsligt lämnar situationen.

Jag vet inte om det har hänt, eller om händelsen utspelade sig så som flashbacken uppenbarade sig. Kanske blandar jag ihop olika händelser, kanske hjärnan spelade mig ett spratt. Kanske jag går i försvar?

Att hjärnan jobbar så att den i stunden stänger av för att sedan dras igång med hjälp av en doft, något som är förknippat, när jag är mer mottaglig för minnet är också ett försvar för att hjärnan ska orka med det.

Jag har en sådan distans till det nu. Jag vet vem jag är. Vad jag vill och vad jag kan. Jag är inte ett hjälplöst barn någon kan utnyttja. Sådant jag inte minns och kan berätta om när som helst slår jag gärna ifrån mig då jag inte kan relatera till det lika starkt som mitt minne att få en handduk nedtryckt i min 4-5 åriga hals så till den grad att jag såg slutet. Kanske även för att det hände mer ofta än att ligga i rabatten och känna sig värdelös. Tagetes blommar ju inte jämt.

En flashback får aldrig ner mig igen men vem fan vet? Det värsta kanske inte har uppdagats än.

Och jag blommar nu.

Det hände något igår

Han med stort H är äntligen min man efter 11 år vid min sida.

Vi har planerat detta sedan i början av sommaren. Vi satte oss ned och liksom bara bestämde att nu gör vi det. Vad väntar vi på?

Först tänkte vi i slutet av september för att vi har vår årsdag då. Men så tänkte jag ha mitt 30-årskalas den 1 september och då bestämde vi att det blir bättre.

Vi ville ha en borglig vigsel, bara vi fyra och två vittnen (Min inneboendes bror och så en kompis till mig). Det blev istället en annan kompis med familj som åkt från Gävle och genomresa ner hit till Kalmar så dem fick också följa med. Och min yngsta bror som kom i fredags från Sölvesborg. Så det blev inte riktigt som vi tänkt det. Men det gäller att vara flexibel.

Barnen fick inte reda på det förrän samma dag så det blev mer än bara en 30årsfest för mig.

30årsfesten skulle firas på Harrys. Med Bowling och efterföljande mat. Min farmor överraskade med kaffe efter maten och något att skåla i för brudparet. Sen åkte vi vidare hem till mig där vi fick smaka på tårtan min kompis gjort. Och så var det party party till midnatt. Ungarna sov hos sin morfar och gammelfarmor som bor grannar.

Jättetrevligt och tack alla som kom och förgyllde min födelsedag + bröllopsdag. Tack tack!

Det är över nu…

Sommarlovet. För mig. Egentligen redan förra veckan men än har inte vardagen kommit igång ordentligt med sitt pusslande hit och dit. Barnen å Kristoffer är fortfarande lediga.

Jag har haft en bra sommar. Men för att klaga hade den faktiskt varit bättre om den bjudit på några, eller många fler regniga dagar. Dels älskar ungarna regn, framförallt Novalie. Det gör jag med.

Jag minns förr när jag fortfarande bodde i mitt barndomshem då det regnade och jag och pappa satt på altan och lyssnade på hur det smattrade mot plasttaket. Novalie har som tradition att hoppa i studsmattan när regnet fullkomligt öser ner om somrarna. Men det var inte förrän häromdagen hon kunde göra det.

Jag såg fram emot innedagar med pyssel, film och bakning. Visst, det hade vi kunnat göra när vi tröttnat på solen också. Men grejen är vad värmen gör med en. Hjärnan går på sparlåga, ungarna är trötta och slut dem med. Då blir det inte kul. Inte i längden.

Däremot har vi badat massor, ätit glassar och bara varit. Jag har endast jobbat enstaka dagar, vi har hunnit rensa förrådet men inte allt som jag hade på att göra listan inför långledigheten, det har helt enkelt varit för varmt för att ens existera.

Men jag ska inte klaga. Vi har inte behövt göra så mycket. Vi har knappt haft tider att passa. Tar dagen som den kommer. Att kunna fråga sig varje dag vad en ska hitta på. Göra en plan för dagen med barnen och bara go with the flow. Kanske kommer vi hem å lagar mat, kanske inte. Eller jo det gör vi. Hungriga barn eller ens dess föräldrar är aldrig en bra grej 😉

Jag älskar hösten men har inte fått in den rätta känslan som jag brukar få i mitten av augusti. Denna hösten ska jag fira min 30årsdag med buller och bång så det ser jag fram emot. Höst och höst. Fyller den 29 augusti men firar den 1 sept. Jag brukar alltid säga att jag fyller år på sensommaren men ingen håller någonsin med. Jag fyller tydligen på hösten. Så vi säger väl det.

Jag kommer leva på denna ledigheten länge nu när vi går in i min favorit årstid. På alla nya minnen, på alla härliga, övervarma dagar. Dagarna då åsynen av människor som är dyngsura av svett, som en till och med tar i hand med, blev vardag. Jag rynkar inte längre på näsan när en person som droppar av sitt eget svett är nära mig. För denna sommaren var vi alla i samma sits. Om det inte fanns AC.

Tack sommaren. Släpp taget nu. Låt hösten komma.

Sommarlov

Den 15 juni tentade jag av sista kursen för denna terminen. Nu är sex av tio terminer gjorda och det är helt galet. Jag börjar få vittring på examen. Känns som om att det kommer gå fort till vt-20 då jag äntligen kan kalla mig för en förskollärare. Kanske inte för en vanlig arbetare. Men när jag tittar på vad vi ska göra i skolan så känns det inte lika avlägset. Det gäller att se det positivt.

Det känns som om att studierna flyter på bättre nu än vad det gjorde i början. Inkörsporten är förbi vilket underlättar och gör det hela mycket roligare.

Jag har gått på sommarlov. Jag har inte sökt något sommarjobb men har erbjudit mig att jobba två helger som redan är inbokade. Sen kanske jag jobbar några kvällar lite när som. Men just nu njuter jag av inga måsten tillsammans med barnen. Det är deras andra sommarlovsdag och det är nog skönt att inte vi kommer och väcker dem. Inga mera ”neeej låt mig va, va ni är dumma” på sisodär 62 dagar för deras del.

Alexis ska börja ettan och Novalie blir en utav dem äldsta på förskolan. Snart är det hennes tur att känna på skolan. Men det hoppas jag inte går allt för fort! Det är inte höst 2019 än 😉

Vi har inga storslagna planer inför sommaren mer än att bara vara. Ska väl upp till gävle/Bollnäs för att hälsa på vänner och familj. Allt annat blir spontant. Och det känns så himla skönt och välkommet. Känna lugnet.

Hur musiken förstår en

Det här är två låtarna nedan lyssnade jag på under mina yngre dagar och jag tolkade dem lite annorlunda än vad andra kanske gör. Som zombie-låten tog jag till mig för att jag uppfattade att alla andra hade något att tycka och tänka om min familj. Den har varit långt ifrån perfekt men det är alltid min familj. Så jag har tolkat det som om att även om det är krig i min familj så är det alla andra som är som zombies och inte förstår. De behöver inte fylla på med mer ammunition.

Den första, ode to my family, beskrev känslor som jag kunde känna igen mig själv i. Att bli lämnad, där ute. Att klara mig själv. Även om en mamma snabbt höll mig men släppte taget då hon började ge sig på mig och en pappa som ja, tyckte om mig, även om jag inte alltid var säker på om någon gjorde det. För va det någon som såg mig? Även när jag var på villovägar på väg bort? För då kändes det inte som om att något brydde sig.

Mycket är fortfarande inte bra men jag har funnit en fred i mig själv. En acceptans för att det kanske aldrig kommer bli riktigt bra och det är inte mitt fel. Jag väljer att lägga energi på dem som ger mer energi än vad dem tar. Vilket gör att jag mår bra!

The cranbarries – Ode to my family Understand the things I say
Don’t turn away from me
‘Cause I spent half my life out there
You wouldn’t disagree
D’you see me? D’you see?
Do you like me? Do you like me standing here?
D’you notice? D’you know?

Do you see me? Do you see me?
Does anyone care?

Unhappiness where’s when I was young
And we didn’t give a damn
‘Cause we were raised
To see life as fun and take it if we can
My mother, my mother, she hold me
Did she hold me when I was out there?
My father, my father, he liked me
Oh, he liked me, does anyone care?

Understand what I’ve become
It wasn’t my design
And people everywhere think
Something better than I am
But I miss you, I miss
‘Cause I liked it, ‘cause I liked it

When I was out there
D’you notice? D’you know?
You did not find me, you did not find
Does anyone care?

Unhappiness was when I was young
And we didn’t give a damn
‘Cause we were raised
To see life as fun and take it if we can
My mother, my mother, she hold me
Did she hold me when I was out there?
My father, my father, he liked me
Oh, he liked me, does anyone care?
Does anyone care?

The Cranbarries – Zombie
Another head hangs lowly
Child is slowly taken
And the violence caused such silence
Who are we mistaken?

But you see, it’s not me
It’s not my family
In your head, in your head
They are fighting
With their tanks, and their bombs
And their bombs, and their guns
In your head, in your head

They are crying

In your head, in your head
Zombie, zombie, zombie-ie-ie
What’s in your head?
In your head
Zombie, zombie, zombie-ie-ie-ie, oh

Doo doo doo doo doo
Doo doo doo doo doo
Doo doo doo doo doo
Doo doo doo doo doo

Another mother’s breaking
Heart is taking over
When the violence causes silence
We must be mistaken

It’s the same old theme
Since 1916
In your head, in your head
They’re still fighting
With their tanks, and their bombs
And their bombs, and their guns
In your head, in your head
They are dying

In your head, in your head
Zombie, zombie, zombie-ie-ie
What’s in your head?
In your head
Zombie, zombie, zombie-ie-ie-ie
Oh, oh, oh, oh