Det har hänt nått…

Jag har skrivit om det tidigare. Min panikångest. Min ptsd. Jag har haft det så länge jag kan minnas men utan att fatta vad det är. Utan att vilja prata om det. Jag blev mästare på att känna igen tecknen och då hinna gömma mig å panika i fred. Att ingen brydde sig eller frågade frågor var ypperligt. För ingen var någonsin tillräckligt nyfiken för att störa mig.

Idag får jag inte attacker i samma utsträckning som förut utan nu är det mest vid tillfällen som också är kopplade till min ptsd. Bara det är en vinst i sig.

Barnen har endast sett mig få en enda attack och det var när Kristoffer skrämde mig i duschen. Han vet så himla gärna att det är det största NO NO men ändå gjorde han det. Och direkt sätts min kropp in i panik. Hjärtklappning, svårt att andas, försöka få luft. Försöka hitta ett annat fokus än ”nu dör jag”. Och sen lugnas. Efteråt är jag totalt urlakad och gör inte många knop.

Häromdagen blev jag förvånad. För det hände nått. Kristoffer jobbar hemifrån på övervåningen, vi andra är hemma. Han säger att han kommer sitta i telefonin mellan 8-12. Vilket i min skalle betyder att vi då inte ska störa honom under denna tid. Jag går in i duschen. Lägger upp förmiddagen med barnen i huvudet. Mina tankar blir avbrutna av en röst jag inte förväntats höra. En fråga om marsvinen fått någon mat. Det var Kristoffer. Första instinktiva tanke är panik. Men kroppen reagerar inte som jag trodde. Jag höll andan först men svarade på hans fråga. Jag väntade. Inget hände. Jag fick inte en panikattack. Det kändes konstigt men otroligt skönt.

Jag har blivit tillfreds med att vissa attacker kommer jag få leva med. Men i och med denna nya upplevelse har jag börjat hoppas på ett totalt avslut. Jag kanske börjat hitta de rätta verktygen. Jag kände mig stark.

När vi i helgen var på kalas hos min syster vilket bara innefattade min och hennes familj så kommer min äldsta in och säger ”Din mamma är här”. Min syster och den där mamman umgås. Det gör inte jag. De bor i samma by men jag har undanbett ett möte då min hjärna inte pallar det.

När hon säger ”din mamma är här” fryser jag till. Jag känner hjärtat. Jag får puls. Men så lägger hon till information som gör att hon har tagit fel på person. Det är kusinernas farmor som är där. Det hör till saken att mina barn inte vet hur min ”mamma” ser ut. Det kändes jättekonstigt resten av kvällen. Att kroppen ställdes in på panik men att den inte utlöstes för sannolikheten att hon stod där är inte helt uteslutande.

Inte alls samma tillfredsställelse att attacken uteblev som den när kristoffer plötsligt börjar prata med mig på andra sidan duschdraperiet. Det gjorde ont i bröstet länge. Vi skulle beställa i mcdriven på vägen hem från kalaset men det är också en sån där grej som framkallar panik hos mig. Eller mer ett större stresspåslag. I och med att det var så nära för en utlösande attack kunde den lika gärna fått fullt pådrag i mcdriven. Jag gnuggade mina fingrar och förlitade mig helt på att Kristoffer säger vad jag ska säga annars hade det inte gått.

Medan vi väntade på maten var jag tvungen att behålla fokus. Att det inte finns någon yttre fara. Att jag klarar det. Och det blev ingen. Även om jag förväntade mig den i och med dotterns ord ”din mamma är här”. Den brukar bli som en innestående attack när det blir så. Att den sen kommer på kvällen när jag får tid att tänka.

Det gjorde inte det nu heller. Så nått är det som händer. Jag börjar kanske bli bättre. Kroppen gör inte som hjärnan trott vid dessa situationer. Kanske går det att gå från söndertrasad till hel.

Än är det tydligen inte för sent. Jag känner hopp.

2020 so far

Hittills har väl 2020 inte direkt blivit som jag hade tänkt mig. Det skulle vara ett år fyllt med upplevelser men nu får jag hålla mig till de fyra väggar jag kallar mitt hem och i välja mitt umgänge med omsorg. Håkan Hellström sköt upp sina konserter till nästa år. Johanna Nordström hoppas på i höst. Men det känns som om att det kommer att bli förskjutet lite längre ändå.

Men jag är inte student längre utan numera examinerad förskollärare i väntan på lärarlegitimation. Jag och min uppsatspartner fick godkänt vilket var en stor lättnad. Jag har verkligen släppt skolan helt även om det fortfarande är konstigt att inte ha ansökt om en till termin. Att inte ha några böcker att beställa och inte heller behöva begrundas över priset på kurslitteratur.

Jag ska jobba natt med början nästa vecka. Covid 19 gjorde att sista veckan innan ledighet ledde till bra mycket mindre jobbförfrågningar för en vikarie som mig. Samtidigt som det var första semesterveckan för en hel del familjer. Jag klarar mig säkert. Jag får bottna i att det finns de som har det sämre. Nattjobb blir det iaf och sedan börjar jag min anställning som förskollärare första veckan i augusti.

Jag sökte fyra jobb in för hösten och var på intervjuer hos samtliga. Fick några erbjudanden och är nöjd med vart jag hamnade. Ska bli både kul och lite läskigt att nu göra entré som förskollärare med ett helt annat ansvarsområde och andra förväntningar än vad det hittills varit när jag varit runt och vikarierat på mängden olika förskolor under min studietid. Jag har fyllt min ryggsäck till bredden med erfarenheter och är nu redo att tömma ut den, ta med mig gobitarna och fylla på igen. Det ska bli otroligt lärorikt, det råder det inga tvivel om. Många intryck och en hel del att tänka på. Jag finner tilltro till min förmåga och kan knappt vänta på att få skapa goda relationer med alla inblandande i verksamheten.

Även om jag har älskat variationen av ställen när jag har vikarierat och alla relationer jag har haft under tidens gång så ska det kännas skönt att ha ett och samma ställe att komma tillbaka till. Jag slipper glömma gummistövlar i grannbyn, inneskorna i stan och regnjackan på ett tredje. Jag namnade till slut mina kläder för att personal skulle kunna ringa mig om det var så att jag inte kom tillbaks för att jobba inom en snar framtid.

Vad det gäller mitt skapande har min motivation kommit och gått sedan skolan slutade men en del har jag hunnit med. Det kan ni se på min instagram design_by_ek.
Tänkte visa mina alster här men jag får samla ihop ett eget inlägg till det längre fram. Bland annat har jag gjort nätkassar som är efterfrågat nu när alla plastpåsar höjs i pris eller börjar kosta pengar, jag har idag precis gjort klart en käpphäst som yngsta dottern skulle ha men som numera ägs av min äldsta. En ny är i startgroparna för yngsta då hon upplevde den första hästen som för tung för henne. Jag ska dessutom vara en testvirkare för ett linne vilket jag kommer skriva mer om på min instagram vart det lider.

Men tills dess, va rädda om varandra, tvätta händerna och håll avstånd!

Uppladdning

Nu har även vår kommun begärt vissa försiktighetsåtgärder och ni har ju säkert hört om restriktionerna om att alla evenemang med fler än 500 personer ombeds att ställas in annars får polisen befogenhet att upplösa sammankomsten.

Det drabbade mig personligen, direkt. Då Johanna Nordström nu gick ut med information om att hennes egen turné RING POLISEN nu ställs in till och med den 31 mars. Jag och Kristoffer skulle närvarat vid premiären som skulle hållas här i Kalmar men nu får vi tänka om och se hur läget förändras. Någon gång blir det nog av bara inte just nu. Om ens i år. Allt beror på hur Sverige väljer att bedriva åtgärder för detta virus.

Skolorna i kommunen där jag bor har nu fått restriktioner att skicka hem barn med förkylningssymtom vilket slår direkt mot samhället så klart då andra, friska personer inte kan gå till jobbet om barnen måste hållas hemma. Tyvärr är läget så nu och det är så det får bli. Jag jobbar själv inom skolväsendet och ser minskat barnantal som en påföljd. Att ta de där diskussionerna med vårdnadshavare är ganska påfrestande då många är egocentriska och tänker att de inte har varit i något drabbat område eller ens träffat någon som varit i ett drabbat område eller rent av blivit drabbade själva.

Nä, men hur vet du att den där hostande damen på stan inte blivit smittad av corona och faktiskt hostade ut den luften du senare andades in?
Jag menar inte att en ska gripas av panik så fort någon hostar men att vara medveten och ta åtgärderna som regeringen tagit beslut om på allvar för att det inte ska smittas och bli en samhällsfråga(om det inte redan är det i vissa delar av detta avlånga land).

Du kan välja att inte åka på den där inbokade resan om en månad, detta har säkert inte blåst över tills dess. Nä, du kanske inte får pengarna tillbaks men vissa drabbade av corona får inte livet tillbaks heller. Det gäller att tänka ett varv till, utan att gripas av panik. Liksom vara försiktig och fortsätta tvätta händerna noga, så som du alltid bör göra.

Jag försöker att inte gripas av panik men ändå ta detta på allvar. Jag tänker inte på mig själv utan mina barn och min man som har sänkt immunförsvar. På många i min släkt som även dem är extra nedbrytbara, både äldre och diabetiker.

Ta hand om er där ute och hosta/nys i armvecket!

Coronaviruset

Är ni rädda för att drabbas av Corona?

Föräldrar håller barnen hemma för att barnet visar på symptom. Symptomen är ju likartad en vanlig förkylning så jag förstår.

Jag förstår att alla ha hysteri när siffrorna på smittade och antalet avlidna till följd av viruset täcker löpsedlarna. Även att smittan kommer närmre och närmre.

Den är nu i Sverige men inte i denna del. Än. Busslass från Italien har ankommit min stad och folk ville sätta resenärerna i karantän.

Jag förstår.

Jag är lugn som en filbunke. Jag tar det som det kommer. Bunkrar inte upp, stannar inte hemma. Men jag håller mig informerad och då ifrån rätt källor som anses vara neutraliserade. Inte från de som hoppas sälja flest lösnummer.

När min man just tagit sin droppmedicin som han tar för sin kroniska sjukdom(chrons) försämras hans immunförsvar och det kan oroa mig. Han har lättare för att drabbas av viruset och då drabbas hårt medan jag tror att blir jag drabbad så klarar min kropp av det.

Jag läste om en av hollywoodfruarna som just förlorat sin man och då kan jag för stunden försvinna iväg i dumma tankar. Att Kristoffer skulle få corona och då vara en av dom som avlider. Lite egoistiskt så tänker jag då att det får han inte för det skulle inte jag klara av.

Jag försöker att skaka av mig av just den tanken. Men annars är jag lugn… tror jag haha.

En önskan eller flera

Tänk om dygnet hade fler timmar. Kanske hade jag då orkat göra det jag tycker att jag inte hinner med.

Eller kanske inte fler timmar, bara slippa jobba. Ekonomiskt oberoende blir man inte utan att kämpa för det. Men det hade ju hjälpt. Att jag jobbar med betong ena halvan av dagen för att andra halvan lyssna på ljudbok. Eller bara vara med barnen.

Någon annan städar vårt hus, sköter tvätten och lagar maten. Så att vi får tid att bara vara. Stirra i taket, pyssla i det drömigaste hobbyrum världen har skådat.

Orka vänta på att bullarna ska jäsa klart.

Orka baka och bjuda halva gatan på fika. Hjälpa medmänniskor osv osv osv. Om jag hade mer ork.

Men vad gör jag med tiden nu? Fyller jag den med det jag vill och så mycket jag kan så som det är nu? Nä.

Kanske därför en tänker att pengar skulle lösa allt. Det är omprioriteringar som behövs.

Jag börjar med en god natts sömn. Imorgon ska det intervjuas förskollärare och barn till det självständiga arbetet.

30 april. Då har jag lite mer tid. I alla fall.

Nätkasse/nätpåse

Jag har sett en mängd olika varianter men det jag älskar med dom som jag gjort hittills är att det går relativt snabbt och något en inte behöver sitta och räkna maskor hit och dit utan det är bara till att köra på med sina lm-kedjor i princip. Jag gick efter ett mönster till botten på den som håller bollarna men vilket tyvärr inte syns på bilden.
IMG_20200115_102602.jpg

Det är väl hur en vill ha botten som spelar roll. Egentligen kan en ta vilket cirkelformade mönster som helst och sedan börja göra lm-bågarna större och större för att sedan något mindre och tänka ut något bra handtag och så är nätkassen klar.

Jag har gjort efter Hobbiis beskrivning förut som har varit till hjälp när jag gjort min egna variant (den blå). I min frivirkade gjorde jag en cirkelbotten med den vanliga ökningen i magisk ring (6 fm i ringen, 2fm i varje så det blir 12 fm. Virka en fm, öka i nästa varvet ut. Virka två fm öka i nästa varvet ut och så fortsätter jag så tills jag endast ökade i var åttonde maska. Sedan 3 lm bågar varannan maska, sedan 5 lm bågar i alla bågar några varv för att sen köra på nio varvet ut). Här nedan ser du en halvfärdig nätkasse:
20200115_102115.jpg

Den är i skrivande stund nästan helt klar. Kanske ni får se den längre fram.
Jag har precis fått hem garnet jag ska använda till en beställning jag har fått och kan knappt vänta med att börja med den! Men vad det är får ni se längre fram!

Ha en bra torsdagskväll… Nu laddar vi inför FREDAG!

Fredag

Det är fredag, som du redan visste, eftersom att den nästan är över.
Jag sitter och nattar barn och tänker liksom alla att det var skönt med en kort vecka. Att nu är det helg igen….
Tji fick jag. Jag ska plugga imorgon. Bli färdig med en uppgift som ska vara inne på måndag senast kl 12. Det blir jag, eller vi (då det är en paruppgift). Vi blir klara. Men en önskade ju att det redan var över. Sedan är det bara full fart in i det självständiga arbetet. Det sista innan jag kysser skolan goodbye. För denna gången. Jag kommer säkert tillbaks när jag jobbat några år och ska plugga nått annat. För även om det är skönt att det snart är över så är det extremt kul att lära sig nya saker och se hur en utvecklas och perspektiven breddas. Allt ändras inom skolvärlden och jag måste hänga med. Kanske läser jag till specialpedagog, kanske läser jag till rektor eller varför inte ateljérista. Det vore en dröm. Två flugor i en smäll. Att jobba med skapandet tillsammans med barn!

Men jag ska njuta av denna fredagen först. För än är det inte lördag!
Trevlig helg på er!

Ps: Glöm inte att jobba med något du älskar. Livet är för kort för att gå å stå ut.

Nytt år, nytt jag.

Ni som ändå brukar titta in här titt som tätt kanske nu tror att ni kommit fel då det inte längre ser ut som det brukar kan jag lugna med att säga att ni har ändå kommir rätt.
Det är fortfarande Turez som sitter bakom knapparna men istället för hjärnspöken och två små barn(som nu är stora) i headern finns det nu en salig blandning av livet.

Min tanke är att försöka vara lika aktiv här som jag var förr. Åtminstone när studierna är över och jag förhoppningsvis har mer tid till att printa ner några rader här.

2020 är i alla fall här. Och det är väldigt svårt för mig att förstå. Den 5 oktober 2015 började jag studera och då lät 2020 väldigt långt borta men nu är jag snart där. Snart tar jag examen och det ska verkligen firas för som jag och mina studiekamrater har kämpat och stött och blött tankar och idéer. Vi alla har vuxit som personer och jag känner mig helt annorlunda idag än för just 5 år sedan. Kanske lite därför det nya utseendet på bloggen? Ja, kanske är det så. Ett nytt kapitel i livet krävde kanske en uppfräschning här.

För er som inte vet så driver jag även instagramkontot design_by_ek där jag försöker lägga ut allt slags skapande jag gör men även där kan det eka tomt mellan gångerna då plugget och själva livet tar för stort utrymme.

Ibland mår jag inte helt bra men jag mår bättre än någonsin. Ni kan läsa om mina dåliga dagar längre bak i bloggen. Men nu blickar jag framåt. För 2020 har mycket att se fram emot.
En kompis till mig fick just barn, samma vän gifter sig i sommar. Jag sa se Johanna Nordström på Kalmar teater i vår, jag tar examen och den absoluta höjdpunkten som nästan slår allt är ju HÅKAN HELLSTRÖM på Ullevi! Längtar!!!

Så 2020, jag är laddad!

Det kreativa.

Jag virkar, gjuter betong, formar saker i lera, skriver, ritar, målar på canvas… allt som har något kreativt i sig älskar jag.

Jag älskar att få ett material och sedan göra vad jag känner för med det. Att det är jag som bestämmer och att det inte finns något rätt eller fel utan jag kan helt utgå ifrån mig själv.

När jag ser tillbaks på mitt liv har det alltid funnits något kreativt i min vardag. Som yngre var det mycket skrivande. Och det fungerade även som ett slags helande. Ord som behövde komma ut.

Men nu när jag behöver vända mig inåt så är det ofta virkning eller att göra något med händerna som gäller. Jag har en hel hög med massa virkprojekt som jag numera bestämt mig för att avsluta innan jag ens får börja på något nytt.

Tror ni det funkar? Nä. Men bättre än förut. Småsaker som går snabbt att göra smyger sig alltid emellan.

Är det en, för mig, påfrestande situation hemma. T.ex . Inför en middagsbjudning, kalas, eller en massa måsten så brukar allt hopa sig i min skalle. Jag har med stor sannolikhet en diagnos haha. Och för att då kunna sortera och strukturera alla måsten hjälper det om jag får sjunka in i något kreativt för en stund. Några varv på ett virkprojekt kan räcka. Det är allt som krävs för att jag ska kunna ta tag i allt sedan. Då har jag en plan. Och så börjar jag där. Det ser säkert dumt ut när t.ex. Kristoffer vet om allt som vi ska göra och jag sätter mig å virkar.

Men när det blir för mkt tankar i huvudet måste jag göra det. Annars gör jag inget alls. Jag har precis hittat en annan sak som hjälper mig att hålla fokus. Jag lagar sällan mat för jag glömmer bort att jag gör det och bränner vid allt för att annat kommer emellan(barnen ropar, jag hittar något intressant i ett annat rum etc). Men jag blev tvungen att börja med maten i veckan för att Kristoffer kom hem senare och då tänke jag att jag kunde ta på mig hörlurar och någon podd(har aldrig lyssnat på sådant förr men gillar det allt mer). Och VET NI VAD? Jag kunde slutföra en hel måltid för att jag inte stördes eller avbröts utan hade maten och lyssnadet som fokus.

Det är ett vinnande koncept. Jag känner det på mig. Det är något meditativt i det kreativa. Många tankar med knutar på blir upplösta. Och jag finner en inre frid. Och den har jag aldrig riktigt funnit förut. Och det beror nog på att endast skriva, eller att endast virka inte är nog. Jag måste ha tillgång till allt. Det är för min mentala hälsa och jag är så glad över att jag har två kreativa barn som även dom gillar att skapa! En fin sak att göra tillsammans.

Störst av allt

Störst av allt är en svensk serie på Netflix. Jag å Kristoffer har sett ca 4 avsnitt hittills. Och en replik som Maja säger till sin mamma när Maja kommer hem en tidig morgon med förgråtna ögon är något som jag också frågat mig genom åren. Trots att ens barn kommer hem och ser nere ut. Så väljer Majas mamma att istället fixa en frukost till henne och säger att hon trodde att Maja skulle sova hos Sebastian… Efter en stunds tystnad frågar Maja ”Varför frågar du aldrig något viktigt?”.

Mamman hinner inte svara innan Maja har gått.

Men den där känslan, att allt är bara utanpå. Ingen frågar något på djupet, ingen sätter sig ner och vill höra. För då måste en också vara beredd på att höra det en inte vill ska vara sant.

Det är allt som egentligen behövs. En enda människa, någon. Som frågar något viktigt. Som vill höra oavsett svaret. Som inte bara nöjer sig med ”det är bra” som svar på hur en mår. Om allt verkar bra och helt fantastiskt, på pappret ser allt bra ut. Se på människan, fråga. Ler personen med hela ansiktet eller bara munnen. Är det bara bra?

Så många gånger, vid självklara saker, önskar jag att nån hade frågat mig… nån i min närhet. ”Hur mår du egentligen?”, ”Hur har du hanterat de sexuella övergrepp som din mammas kille gjorde på dig?”, eller ”Hur mår du nu efter aborten jag vet att du gjorde?”, ”Hur mår du efter alla år av misshandel som jag vet att du utsatts för?”, ”Hur tacklar du denna andra aborten då? Vad är det som står på?”…..

NÄÄÄ men du behöver inte fråga…. för allt är ju bra. Jag ler, är med mina kompisar, fixar skolan…. det är klart att hon klarar sig…

Jag klarade mig… med endast ett hårstrå på vattenytan. Tills HAN frågade hur jag mår egentligen. HAN som jag nu är gift med och aldrig lämnar. Han som inte ens visste en tusendel av mitt bagage kunde se…

För han valde att inte blunda.