Hur musiken förstår en

Det här är två låtarna nedan lyssnade jag på under mina yngre dagar och jag tolkade dem lite annorlunda än vad andra kanske gör. Som zombie-låten tog jag till mig för att jag uppfattade att alla andra hade något att tycka och tänka om min familj. Den har varit långt ifrån perfekt men det är alltid min familj. Så jag har tolkat det som om att även om det är krig i min familj så är det alla andra som är som zombies och inte förstår. De behöver inte fylla på med mer ammunition.

Den första, ode to my family, beskrev känslor som jag kunde känna igen mig själv i. Att bli lämnad, där ute. Att klara mig själv. Även om en mamma snabbt höll mig men släppte taget då hon började ge sig på mig och en pappa som ja, tyckte om mig, även om jag inte alltid var säker på om någon gjorde det. För va det någon som såg mig? Även när jag var på villovägar på väg bort? För då kändes det inte som om att något brydde sig.

Mycket är fortfarande inte bra men jag har funnit en fred i mig själv. En acceptans för att det kanske aldrig kommer bli riktigt bra och det är inte mitt fel. Jag väljer att lägga energi på dem som ger mer energi än vad dem tar. Vilket gör att jag mår bra!

The cranbarries – Ode to my family Understand the things I say
Don’t turn away from me
‘Cause I spent half my life out there
You wouldn’t disagree
D’you see me? D’you see?
Do you like me? Do you like me standing here?
D’you notice? D’you know?

Do you see me? Do you see me?
Does anyone care?

Unhappiness where’s when I was young
And we didn’t give a damn
‘Cause we were raised
To see life as fun and take it if we can
My mother, my mother, she hold me
Did she hold me when I was out there?
My father, my father, he liked me
Oh, he liked me, does anyone care?

Understand what I’ve become
It wasn’t my design
And people everywhere think
Something better than I am
But I miss you, I miss
‘Cause I liked it, ‘cause I liked it

When I was out there
D’you notice? D’you know?
You did not find me, you did not find
Does anyone care?

Unhappiness was when I was young
And we didn’t give a damn
‘Cause we were raised
To see life as fun and take it if we can
My mother, my mother, she hold me
Did she hold me when I was out there?
My father, my father, he liked me
Oh, he liked me, does anyone care?
Does anyone care?

The Cranbarries – Zombie
Another head hangs lowly
Child is slowly taken
And the violence caused such silence
Who are we mistaken?

But you see, it’s not me
It’s not my family
In your head, in your head
They are fighting
With their tanks, and their bombs
And their bombs, and their guns
In your head, in your head

They are crying

In your head, in your head
Zombie, zombie, zombie-ie-ie
What’s in your head?
In your head
Zombie, zombie, zombie-ie-ie-ie, oh

Doo doo doo doo doo
Doo doo doo doo doo
Doo doo doo doo doo
Doo doo doo doo doo

Another mother’s breaking
Heart is taking over
When the violence causes silence
We must be mistaken

It’s the same old theme
Since 1916
In your head, in your head
They’re still fighting
With their tanks, and their bombs
And their bombs, and their guns
In your head, in your head
They are dying

In your head, in your head
Zombie, zombie, zombie-ie-ie
What’s in your head?
In your head
Zombie, zombie, zombie-ie-ie-ie
Oh, oh, oh, oh

Annonser

Att välja människor…

Jag följer en spin-off av serien The vampire diaries, närmare bestämt The originals. För den som är insatt så är det ett syskongäng som är the originals. I det senaste avsnittet har ett utav syskonen valt att bli hyptnotiserad för att glömma sina syskon, sitt liv, allt. Det fick mig att tänka på hur en går vidare därifrån. När en saknar rötter helt. Inte minns dem. Jag är av den uppfattningen att det går alldeles utmärkt att leva ett långt och lyckligt liv utan personer som tar mer än vad dem ger och det kan ju faktiskt vara just de som är mina originals som jag väljer bort.

Nu menar jag inte att jag skulle välja bort mina syskon. Det tror jag aldrig händer. För dem skulle jag gå över eld och vatten om inte mer. Men det finns sådana som hör till vad jag kallar min ursprungsfamilj som jag sedan halva mitt snart 30åriga liv tagit avstånd ifrån och efter massvis av kämpande så har jag kommit dit jag är idag.

Och det väldigt mycket för att jag träffat andra, bra människor, utanför familjen som tar mig för vad jag är. Tillexempel Kristoffer. Mitt ljus i allt mörker på denna jord. Utan han, inget jag.

Blod är tjockare än vatten är ett uttryck jag aldrig förstått mig på. Det finns många gånger, säkert alldeles för många, som mitt blod inte ställt upp för mig när dem borde. Det är långt ifrån alla. Jag menar inte att peka ut nån eller dra alla över en och samma kamm. Men vuxna i ett barns liv ska finnas där för barnet. Vara ett skyddsnät mot onda ting, tex en biologisk mamma. Ja. Barn kan behöva skyddas från sådana. Men alla vuxna är inte att lita på.

Jag är stor nog att se förbi det. Men en del vägrar lämna den tiden. Lämna sådant som var och älta allt i det oändliga. Jag skulle inte vilja vara utan mitt ursprung, utan mina rötter. Det är det som gjort mig till den jag är många gånger. Sedan har jag bara fått förlita mig på den jag är och känna att jag är stark inuti mig själv när jag är mig själv om jag säger så.

Jag vet vem jag är, vad jag vill, vad jag står för. Jag har alltid varit noga med vem jag släpper in men utan att vara utelämnande. Jag älskar människor och är väldigt utåtriktad och social. Tycker om att hjälp andra på flera olika plan. En del tar mer än vad dem ger och det kan som sagt även innefatta några ur sin ursprungsfamilj och att då ta avstånd för att själv få mår bra är väl ändå sunt? När en ger så mycket av sig själv men det är bara skit ändå. Det en säger, det en gör. Nä, jag är ändå en empatilös själ som blivit som jag blivit för mitt förflutna. Ja, det har jag men inte i en negativ mening. Inte enligt mig utan det råder meningsskiljaktigheter. ”Jag känner dig”… att säga det och sen ”du är så empatilös”. Då känner en inte mig.

En del människor klarar en sig utan även om det finns dem som en hellre hade haft kvar. Men när vad en än säger förvrängs, förvrids och tolkas fel är det inte lätt att ha mer än en ytlig kontakt. Och det är så det får bli.

Blod är inte tjockare än vatten rent hypotetiskt. Du kan leva ett gott liv utan ursprungafamiljen men inte utan dina rötter. En måste ha något att kunna relatera till, grunda sig i, för att bli något. Jag är något och jag är bra. Jag har empati.

Jag blev världsförälder idag.

Vilket jag tycker du med borde bli. Detta är bara en av väldigt många organisationer jag väljer att skänka pengar till. Rädda barnen är också några som får månadsvis med donation från mig. Sen skänker jag lite slantar hit och dit ibland. Till down föreningen tex. Aldrig ensam – för dem som lider av psykisk ohälsa. Rädda världshaven and so on. Min tid skänker jag till min familj i största möjliga mån. Både den jag skapat för mig själv men även min ursprungsfamilj. Vänner och deras påverkan för ens välmående ska vi inte ens tala om. Men den som känner mig, påriktigt, skulle aldrig kalla mig empatilös.

Avicii

Jag vet inte varför. För mig är inte självmord en främmande företeelse eller något obekvämt att prata om. Men när jag nåddes av nyheten att Tim hade dött och det utan några brottsmisstankar visste jag, med hans dokumentär i minnet, att han tagit sitt liv.

Även om han till slut tog sig själv på allvar och med varje uns i kroppen verkligen försökte undkomma så var hans sinne för svart. Han hittade helt enkelt inte fler vägar att gå, mer än den han till sist valde. Den han visste skulle ge frid och ett slut på allt.

Jag gillade hans musik men var inget fan, följde honom inte på sociala medier ens. Men hans dokumentär och hur han beskriver sina känslor och hälsa är något jag kan relatera till. Jag antar att det är därför det känns tungt och jag har nästan blivit lite nedstämd pga hans bortgång.

Jag vet hur jobbigt det är och den där klumpen i magen kommer fram igen. Det går nästan att ta på känslan, att må så dåligt. Vara på botten men behöva le för alla andras skull. Socialisera sig för alla andras skull. Göra allt för alla andras skull. Att det inte är en själv som framkallar panikkänslor utan saker och människor runt omkring. Maktlösheten och pressen. Fy fan.

Han borde aldrig dött, inte nu, inte på länge. Klart en vill ha någon att skylla på. Men den tanken får en bara peta undan. Det känns bra att han mår bra nu. Sinnesfrid. Jag hoppas det albumet han jobbade på släpps ändå. Hans musik är värd att spridas.

Världen kommer alltid minnas dig.

Avicii

Om min farfar var här…

Idag blir Alexis 7 år. Vilket i sig är helt sinnes. I sju år har jag fått vara hennes förälder. En uppgift som visade sig vara den tuffaste jag någonsin kommer att tilldelas.

Jag har insett genom åren att jag hela tiden kommer slåss med tankarna på om det jag gör är rätt eller fel gällande uppfostran. Jag har kommit fram till att alltid göra det som känns rätt och köra på det och reflektera efteråt hur det blev.

Hennes födelsedag får mig även att tänka på min farfar. Innan han dog ville han träffa Alexis. Deras första möte ägde rum när hon var 2 månader. Två dagar efter deras möte dog han. Det är synd men samtidigt fint. Undra om det bara är envisa människor som kan pausa döden tills en är redo?

Jag undrar ibland hur han hade varit tillsammans med mina barn. Om han hade gjort som han alltid gjorde med oss. Han hade alltid choklad i form av plopp eller center med sig som han inte var sen att ge bort när han kände för det. Vilket vi alla syskon visste.

Så här i vuxen ålder förstår jag att det inte enbart var till för oss han alltid hade det hemma eller med sig. Han var även diabetiker. Och för blodsockrets skull kan det ibland behövas skjutas till med hjälp av en liten chokladbit. Eller så var han bara en obotad gottegris 😉

Han överraskade mig ibland då han tyckt att jag varit duktig som hjälp pappa med olika saker hemma. Han lät mig övningsköra med honom även om det var med livet som insats.

Jag har ett foto ovanför spisen i köket på farfar. Vilket gör att vi samtalar om honom ibland. Barnen allra helst. Att det är min farfar men att han inte finns. Att Alexis bara träffade honom som bebis. Varför han dog, hur han dog. Så han finns med hela tiden om än inte fysiskt så finns han där.

Min farfar hade varit en rättvis men snäll g-farfar om han hade varit här.

Sätta pränt på tankar

Jag önskade att jag kände att jag hade mer tid med bloggen än vad jag har. Eller rättare sagt så ger jag den inte utrymme. Även om det med all enkelhet nu för tiden går att skriva via mobilen så är det något jag aldrig gör. Jag har tappat typ alla mina läsare men jag har aldrig skrivit med utgångspunkten att det ska nå ut till så många som möjligt utan jag har alltid skrivit för att det har givit mig något. Text/skrift har alltid för mig varit ett tillvägagångssätt att hantera mina känslor på. Att skriva ner, läsa, ibland radera. Ibland inte publicera här utan skriva via andra portaler, för mig själv. En del saker har jag delat med mig av medan andra inte.

Förr vet jag att jag saknade filter vad det gäller vad som är okej att lägga ut och vad som borde vara privat. Andra saker har jag kommit på kan behöva skrivas och belysas. Att det inte finns saker att skämmas för. Jag har varit sugen flera gånger att yttra mina tankar och åsikter angående den där MeTookampanjen, eller vad man nu vill kalla den. För självklart, som alla andra tjejer och kvinnor så är det något jag har utstått i många sammanhang. En del grövre än andra. Och så ska det inte vara.

En del av mina forna följare har skrivit till mig och undrat hur det har gått med vissa saker som jag skrivit om för år och dagar sedan. Sådant som aldrig riktigt fått en uppföljning. Jag har som sagt aldrig skrivit för någon annans skull än min egen så därför har jag heller inte, om jag inte känt att jag ville, skrivit någon uppföljning på eventuella problem jag skrivit om. Men det är klart att jag svarar om någon undrar.
Jag finns på facebook och insta. Men på Insta godkänner jag bara om jag vet vem du är. På facebook kan du alltid skriva till mig, eller här.

Jag studerar fortfarande och kämpar med det, samtidigt som jag har två timanställningar vilket passar mig som handen i handsken att själv kunna avgöra när jag vill/kan jobba. Klart jag skulle vilja jobba varje dag, det blir extra i kassan då. Men jag sätter alltid studierna först. Jag handskas fortfarande med hjärnspöken som headern antyder men de beter sig mycket snällare nu än förut vilket också kan vara en av orsakerna till att jag inte är lika aktiv här längre. Jag har någon att prata med. Behovet av att skriva text till sig själv är inte lika stark som den alltid varit förut. Jag älskar fortfarande att skriva men nu skriver jag så mycket akademiskt att jag inte orkar skriva på min fria tid. Jag har två barn som kräver sitt. Försöker träna även om jag borde träna mer. Eller rättare sagt tänka på vad jag stoppar i kakhålet för att må bra i mig själv då jag skiter i vad alla andra tycker och tänker(något som säkert aldrig kommer ändras).

Alexis har rakat av sig allt sitt långa hår även om hon varit helt bestämd med att hon ska ha långt hår som rapunzel. Skönt att hon gör precis som hon vill och känner att hon kan stå för det. Visserligen ville Novalie raka mohawk men jag kände att det var väl lite väl. Nu i efterhand så är det klart att jag egentligen skulle låtit henne göra det men samtidigt klagar hon inte över den frisyren det blev. Nästa gång låter jag även henne bestämma över sitt hår.

Jag har genom åren kommit till insikt med att om jag gör det som är bäst för mig och min familj och följer mitt hjärta och min magkänsla så kan något aldrig i efterhand kännas fel. Klart att jag kan tvivla på många beslut men om jag i slutänden ändå gjorde som hjärta och magkänslan sagt till mig att göra så konstaterar jag alltid att det verkligen var rätt beslut. Ibland måste en också våga chansa för att vinna. Och det har jag gjort många gånger om. Om jag inte gjorde det hade jag och Kristoffer inte varit ihop idag. Men jag trodde på oss för det var många saker som kändes rätt och jag hoppas att det känns så för resten av våra liv. Han är mannen i mitt liv.

Nu ska jag hämta hem tjejerna i mitt liv.
Nu vet ni, jag lever och jag mår bra!

Ångesten vill aldrig säga adjö

Jag önskar att den lämnade mig och aldrig kom tillbaks.

Jag önskar att jag fick bestämma över alla mina känslor.

Jag önskar att jag kunde få må bra till 100 %.

Blir visad kort där jag är typ 18-19 år. Borde komma ihåg den dagen, jag var ju tillräckligt gammal, inget jag borde glömt när det var blott 10 år sedan bilden togs. Men ingen visste att ångesten var i sitt esse då. Levde för att äta upp mig.

Jag kanske var där, på fotot, i stunden. Men jag har inget minne av det. Jag var fullt upptagen med att fokusera på att inte få en panikattack där och då. Att inte skämma ut alla, att de inte skulle ställa några frågor. Få några tvivel om mitt välmående även om döden var mer lockande än att leva livet.

Jag önskar att, efter allt kämpande med att greppa tag om livet, att ångesten inte ska få finnas mer. Det är den som borde dö. Inte jag. Jag lever nu.

Jag vet att jag förtjänar det liv jag skapat mig och ännu håller på att bygga upp. Jag vet vad livet kan ge mig och tänker inte låta ångesten ta över… aldrig mer igen.

Men det är ändå jobbigt när den kommer. När den gör sig påmind. Då är jag där igen, i stunden men ändå inte – Och hoppas för allt jag är värd att ångestattacken inte ska ge sig till känna när jag befinner mig bland folk. Framförallt inte när ungarna är med. Men det är svårt. För ångesten vinner alltid när den väl bestämt sig för en attack.

Det jag vet nu är att den inte kommer och går precis som den vill för nu är det jag som bestämmer över mitt liv. Nu ger den sig till känna när jag befinner mig i känslomässigt pressade situationer. Ibland förstår jag varför, andra gånger är ångesten och mitt undermedvetna på dejt. Den mest förbjudna kärleken.

Men jag ska andas. Knyta näven och tänka på något annat. Hoppas att ingen får mig att prata om saker som triggar den där jävla ångesten. Jag kommer aldrig sluta försöka vinna varje strid tills ångesten ger sig, tills den faktiskt är beredd att säga adjö.

Blott en dröm, eller?

Inatt hade jag en dröm som nästan orsakade en ångestattack. Jag vaknade precis innan och kunde avleda den med vettiga tankar.
Jag vet inte vart det kommer ifrån, eller jo. Det kunde vara ett avsnitt ur bonusfamiljen på SVT där farmorn efter många år kommer ut som homo. Jag antar att det har ett finger med i spelet, blandat med känslan av att bli lämnad.

Jag minns inte hur det började. Jag drömde periodvis att vi hade barnen och även att vi inte hade dem men att detta dilemma utspelade sig under samma tid på något konstigt sätt. Tydligen hade vi en del terrarium hemma för att Kristoffer hade ett intresse av spindlar(vilket är obefintligt i verkligheten). Han hade en spindel som han visade mig som kunde kasta ut tråd i presentsnörsstorlek och vira in en människa i den och att det nätet är så starkt att en människa inte skulle kunna ta sig loss. Kort därefter ändras Kristoffers personlighet och han är inte lika omtänksam längre. Han kunde säga elaka saker, komma med gliringar hit och dit om den där turkosa lilla spindeln och dess dödliga nät.

Av någon anledning kände jag att det inte skulle hålla. Hans sätt att vara gjorde mig bara ledsen. Sen kom bomben. Jag fattade att han var homosexuell. Det tåls att tillägga att jag nästan trott det förut, i verkligheten, men mest för mina stereotypa fördomar och inte att han ser på män så som jag gör. En mix av allt utgjorde min dröm.
Han hånade mig med att det jag antytt förut stämde, att han hellre skulle vilja vara med en man än med mig. Han verkade hotfull så jag sprang därifrån(inga barn med i bilden). Han jagade mig, sa att jag inte behövde vara rädd bara för att han nu erkänt att jag var värdelös. Det var mörkt. Vi bodde fortfarande i lägenheten vi hade i Bollnäs så jag sprang in i nästa trappuppgång. Han efter. Jag gömde mig.

Sprang ut till bilen men allt i hela min kropp skrek att jag inte ville åka ifrån honom, jag ville inte att det skulle vara sant. Det gjorde ont i mig. Jag gömde mig bakom bilen där den stod parkerad(bilen innehöll konstigt nog bilbarnstolar). Jag grät och mitt bröst kändes tungt. Det kunde inte vara sant. Min värsta mardröm kunde inte vara sann. Han som jag utsett till att vara den enda för mig så länge jag lever vill inte längre ha mig. Han som så många gånger påstått att jag är den enda och att vi pratat om giftemål och allt sånt där. Men hans erkännande fick även pusselbitar att falla på plats. Jag förstod varför giftemål hade dröjt, varför han inte kunde göra de större uppoffringarna i vårt förhållande. Allt berodde ju på att han levde i en lögn tillsammans med mig.

Kristoffer hann i kapp mig vid bilen. Nu verkade han inte hotfull längre. Nu bedyrade han sin kärlek och bad mig komma tillbaks in så vi kan prata. Eftersom att hela jag hoppades på att det var ett stort skämt, följde med honom in. Där inne fanns det inga terrarier längre, inte heller någon farlig spindel. Kristoffer var som han alltid varit mot mig men sanningen var ändå där, han gillar inte kvinnor. Jag frågade om han inte var lite bisexuell ändå, vi har ju ändå haft samlag osv. Men nä, han har genomlidigt den biten med mig för länge. Han orkade inte mer. Vi pratade, jag sa att allt känns så tomt. Som om allt vi upplevt tillsammans bara var skit, inte sant. Men Kristoffer talade till mig som alltid. Att han älskade mig och att jag var det bästa som hänt honom och så vidare. Men som en allra bästa vän, inte som partner. Jag försökte trösta mig själv med att jag fortfarande då skulle kunna ha honom i mitt liv men det smärtade att inte ha hela honom som jag tyckt att jag haft innan. Jag blev väl lugnare men tomheten i mig smärtade värre än värst och det var då jag vaknade, precis innan de verkliga känslorna vällde över och orsakade en verklig ångestattack. Jag som sov hos Novalie hörde Kristoffer börja vakna inne i vårt sovrum och jag var tvungen att genast gå dit för att verkligen förstå att det var en dröm.

Kristoffer försöker alltid avfärda sådana dumma drömmar men en del känns så verkliga så man inte vet vart en ska ta vägen när en vaknar. Usch. En olustig känsla ligger fortfarande över mig. För allt i världen hoppas jag inte att den slår in. Homo eller ej. Det är han och jag för all framtid. Det bara måste vara så för jag fungerar inte korrekt annars!