Denna dag, kommer aldrig bli bra.

Vaknade nyss. Gör som jag alltid gör då… Toaletten, gnuggar sömnen ur ögonen och läser lite bloggar. Läste Linda Rosings. Hon sa att hon var med i radio P3 så jag slog upp webbradion. Hade väl typ missat en hel del. Men fick höra i ett par minuter iaf. Hon är ju sjuk, så synd om henne. Inga andra människor i världen är sjuka. Eller jo, men Linda är nog sjukast hahaha NOT.

Idag när jag vaknade så kände jag att jag var utvilad även om jag hade svårt att somna. Nu när jag varit uppe i drygt en halvtimme så kommer det nån känsla över mig, en känsla som jag känner igen och jag hatar den. Alltid detta misslyckande, alltid den eviga kampen. Vafan!? Jag hade ju fått det bra, pli på grejerna. Nu är det nog inte så bra. Hatar att ha mitt liv liggandes i några andras händer. BLÄ! Jag vill till Kristoffer och gömma mig mellan hans axel och huvud. Burra ner mig där, där som ingen kan ta mig och ingen kan få mig att känna det jag känner nu. Hans närhet gör mig mindre orolig i kroppen.

Jag fattar inte vad som ska vara problemet. Varför går det alltid åt helvete för mig? Jag är nog inte den enda som har ställt sig själv den frågan. Men varför är det då så typiskt att en och samma person ska få allt skit? Vore det inte bra att dela upp det lite (den som nu kan göra något åt våra liv, en övremakt)? Men nej, låt en som redan har lidit tillräckligt, lida lite till. Sedan lite till och lite till. Då blir det inte lite till utan jättemycket. En människa kan inte ta hur mycket som helst, jag bara undrar hur mycket jag egentligen kan ta. Slutet har varit nära flera gånger men inte då för att jag ville det. Dom gånger jag har velat end my life är lätträknade. För ja, jag har velat dö. Men det vill jag inte nu. Vet inte om jag riktigt ville det då heller. Eller jag ville det men jag tänkte på hur ledsna många kunde bli, hur deras världar skulle se ut utan mig. Jag utgör en funktion även om jag är en misslyckad skitunge.
Nu har jag Kristoffer. Och enda sedan han kom in i mitt liv, har jag aldrig tänkt så… Att det vore bättre om världen inte hade mig, men nu har jag hela världen och det är Kristoffer. Han är världen för mig! Älskling, om du bara visste.

Men man ska inte bli för beroende av en person, det gör bara så ont sedan när personen försvinner ur ens liv. Men jag kan inte hjälpa det. Och dessutom är jag inte beroende, jag är bara kär. Den känslan som Kristoffer får mig att känna, all denna tryggheten och allt stöd, hans engagemang, hans närhet, hans kyssar, hans kärlek till mig, sådan kärlek har jag aldrig kännt förut. Jag har aldrig tillåtit mig själv att gå så långt ner på djupet. Och att han fortfarande stannar kvar, inte bara ger upp.. Det är väl bara ett bevis på hur jävla bra han är? Att han tycker om mig även om jag är lite trasig. Han lagar mig, sakta men säkert. Eller, han hjälper mig att laga mig själv.

Jag tycker inte om att lova evig kärlek, även om det vore bra att det blev så. Men jag kan lova er och Kristoffer, att han har gjort en sådan förändring i mitt liv och det kommer ta en evighet att glömma det. Kommer aldrig glömma, och hoppas han är villig att alltid finnas vid min sida. Med eller utan sex Jag hoppas på med. He is the best, på alla plan mohahaha.

NU ska jag äta havregrynsgröt och hata denna känsla som finns i kroppen. Kristoffer skulle ha sagt att jag skulle tänka på honom istället. Så det gör jag nu!
Vi skrivs nog ikväll då… Vid 23 tiden.
                                        För en dag så kommer vi alla att dö.