Hjälp de hemlösa!
29 Jul 2010 2 kommentarer
in Irritationer, Orättvisor, Samhällsfrågor, Tankar, youtube
”Jag sitter på den bara marken med endast ett vindskydd som skydd emot regnet.
Jag sitter med knäna emot min panna, ihop kuren för att hålla värmen. Jag har blivit bra på det.
Jag har en filt i min väska. Väskan som jag, nästan hel, hittade på tippen.
Den är bra att förvara värdesaker i. Även om hela filten tar upp utrymmet så är det en värdesak.
Filten är värdefull när jag vill behålla lite värme när kylan sätter in på riktigt.
Jag har även en icapåse som någon vänlig själ låtit blåsa omkring på gatorna i stan.
Den roffade jag åt mig.
Jag gör ingenting mer än att bara finnas till. Inte är jag bra för någon. Ingen verkar se mig, alla går förbi.
Varför gör dom så? Är inte också jag en människa.
Jag undrar när jag slutade bli det, en människa. Eller kanske en värdig människa.
Det var den stora kärleken som lämnade mig, jag hamnade på gatan.
Först så bar jag bara de kläder jag hade på mig. Sedan fick jag de som var mitt.
Kunde inte behålla något då jag inte hade något boende. Samhället ville inte hjälpa mig för att jag varit odräglig tidigare.
Skulder höga som hus. Samhället gav upp hoppet om mig när jag fortfarande hade lite hopp.
Det var14 år sedan nu. Nu är jag härdad och kan det där med att överleva en varm sommardag som en iskall vinterdag.
Vintrarna är såklart värst. Men sommaren har också sina värsta sidor. Människor som är ute dygnet runt i sommarens ljus.
Jag är rädd för alla men mest om natten. Då är folket berusade, liksom jag, fast jämt.
Jag är ensammast i världen. Har jag tur så hittar jag pengar lite då och då om dagarna.
Så i slutet av veckan kan det bli riktigt festligt med en Cheeseburgare. Det är allt.
Allt annat hittar jag i de vanliga människornas sopor. Eller i samhällets gemensamma sopkärl.
Jag har bekantat mig med en del som är i samma sits som jag själv. Men ingen av dom är något att lita på.
Istället för att bära runt på en filt bär dom runt på instrument som är till för att döda. Nålar med gift i är vad jag kallar dom.
Knarka skulle jag aldrig få för mig. Jag nöjer mig med alkoholens berusning.
Jag undrar när min saga ska ta slut. Om den någonsin blir lycklig och jag har en säng att sova i, ett kylskåp med mat.
Ett kylskåp jag kan öppna om jag blir sugen på någonting mitt i natten. Jag önskar, men inget händer.
Vad ska jag göra? Det enda jag ber om nu, är mat för dagen. Eller hjälp ifrån samhället”.
/ Turez.
Det är så jag förmodar att en hemlös människas liv ser ut.
Hjälp de hemlösa. Det ska finnas ett nummer som du kan smsa till och bidra med 50 kr till de hemlösa.
Jag tänkte skriva ut det här men hittar det inte. Jag säger till när jag hittar det. Det är viktigt att någon gör något.
Min josse…. förut.
19 Jul 2010 4 kommentarer
in Tankar, Vänner och bekanta, bild/bilder
Jag undrar hur något så vackert kan bli så fult. Än är det inte nedsmutsat helt. Jag vill hitta till det VI var. Det kan tänkas vara svårt när jag bor 72 mil ifrån men det är inte omöjligt. Inte om du känner lika, att detta inte är något som slösas bort. En del av anledningen till att jag blev norrlänning är inte att Kristoffer tar spriten i tullen som min nygifta syster tycks tro, nej. En del av anledningarna är att jag inte trivdes hemma. Jag trivdes när jag var med dig, när det var vi. Oskiljaktiga. Du och jag, så som det alltid skulle vara. Trodde jag. Du sa att vi kanske inte skulle sitta ihop mer, för ett tag. Den lilla stunden tycktes aldrig ta slut. Jag flyttade och sedan när det var gjort så verkade du sakna mig.
Kanske saknade du mig innan också, men lyssnade på andra som tyckte det verkade vara en bra idé för oss att inte sitta ihop. Det är tre år sedan nu snart. Jag har försökt att komma ner till Sthlm de gånger du varit där under dessa tre år. Det är gånger då du varit där för att titta på Lasse Lindh. För honom kan du åka land och rike runt men inte din gamle vän, din vapendragare. Inte hit. Tid och pengar har aldrig gått ihop, säger du. Men vad hände med viljan? När jag är nere i Kalmar så flänger jag hit och dit och om folk vill träffas så krävs det planering. Det är något som alltid varit svårt hos dig under mina tre år här uppe. Att planera när jag väl är där nere, om du nu är så urfattig och siktar på att överleva? Betalar fyra papp även om du bor hemma. Jag vet att det inte är lätt att få en lägenhet som är bra och läglig i Kalmar, men det blir ju ändå billigare än att bo hemma? Som det nu verkar.
Nu vet ju inte jag hur du har det där hemma. Hur allt ser ut, eftersom att vi inte ses längre. Knappt så pratar vi. Du skriver väl när du vill att jag mfl ska läsa din blogg. Jag trodde inte vi var så flyktiga ”vänner” som bara är en till i bloggläsarlistan. Vad hände med oss? Jag vet att det låter som om att jag sörjer en gammal kärlek. Kanske är det så. Jag saknar oss och det vi hade. Vi behövde inte fråga om varandras liv, vi var i varandras liv. Vi visste allt som hände i den andres liv. Känns som om att jag har ett par hundra frågor om allt i ditt liv som hänt de senaste tre åren. Sådant som inte kan tas på msn eller över nätet. Jag skulle vilja prata med dig, se dig. Känna det du känner när du berättar om dig själv. Som att lära känna varandra på nytt även om allt med dig är så bekant.
Vi är så lika du och jag. Eller vi var det. Kanske är vi två olika människor idag än vad vi var där och då 2007. Visst har vi setts, ett par gånger. Ett par gånger som inte kändes som på riktigt. Knappt att vi hann växla några ord. Vi har båda utvecklats olika men jag tror ändå att allt är som förut. De gånger som vi setts har det känts som förut. Även om det inte har varit så, så är vår relation lika. Vi har inte hunnit bli så olika så att vi inte kan hitta tillbaks till varandra. Jag bara undrar vart vi försvann? När vi började prioritera annat framför varandra. Jag vill inte vara den som alltid ska rycka och dra i dig för att lyckas fixa en träff. Skulle bli hur glad som helst om du orkade ta dig tid att träffa mig här uppe i södra norrland. Jag har längtat efter den dagen i tre år. Jag önskar att den var nu, när mitt hjärta är tungt och Kristoffer inte riktigt räcker till.
Bara att vara nära dig räcker ju långt. Du vet vad jag menar, min älskade Josefin!




Jag hoppas att du inte har glömt…
En till del av resan…
16 Jul 2010 9 kommentarer
in Familjeangelägenheter, Festlig händelse, Irritationer, Kärleken, Något roligt, Systrar och bröder, Tankar, bild/bilder
Lördagen den 10 juli:
Dagen började med ett dopp i havet för mig, Alex och Kristoffer. Jimmy stannade kvar å vilade i stugan. Efteråt så gick vi tre och spelade äventyrsgolf. Jimmy ville inte hänga med på det heller så vi fick gå på äventyr själva. Det var kluriga banor men det gick bättre för mig än vad det brukar göra.. På vanliga banor.

Ena hindret var Ölandsbron med två lastbilar på.

På den här banan hade jag två slag, Kristoffer fick hole-in one och Alex fick tre tror jag, om inte fyra.
Lite nöjd var jag då!

Alex siktar!

På en bana så skulle man in i en grotta. Den fick jag sju slag på. Utan att ens komma in i grottan utan bara rätt in i plurret. Kristoffer fick väl tre eller fyra slag på denna banan!!! Då blev jag lite smått irriterad. Vi spelade vidare med lite speed på slutet för att vi skulle ju hinna göra oss i ordning inför det stundande bröllopet.
Resultaten:
Jag, 68
Kristoffer, 64
Alex, 60

Ombytt å klar. Här ser ni inte hela klänningen. jag fick ingen bra bild på det, tror Kristroffer fick det. Ska lägga in den vid ett senare tillfälle isf…

Kristoffer är redo!

Och så sa brudparet ja till varandra och gav varandra lite ringar, kysstes och så kunde vi alla få gå ut till bastun ( utomhus, kyrkan var sval ).
Men en dam som minsann varken ville sitta eller stå.. Hon lade sig ner,


Och där var papprena påskrivna… Nu är dom man och hustru…
Martina heter Walkin i efternamn nu för tiden… Inte längre mitt ansvar. HAHA.
Har hon iofs aldrig varit.

Vissa letade efter kråkor.

Bruden

Sedan skulle de åka iväg och gästerna fick ta sig till ”festlokalen”. Där väntade och väntade vi i värmen och tillslut så var det nästan så att man svimmade. Alla väntade på att få gå å sätta sig. Men vänta det skulle vi. Det var förmingel och tråkigheter. Men tillslut så.
Bordsplacering. Jag satt med min karl framför mig, så jag kände mig inte helt bortkommen bland folk man inte kände.. Eftersom att det bara var jag och mina syskon som var med på bröllopet ifrån pappas sida….
Martina är ju bara vår halvsyrra så det var släkt ifrån hennes mammas sida och sedan resterande var kompisar och Marcus släkt….
Konstigt nog så är det väl de ”vuxna” som inte är tillräckligt vuxna för att ta tag i sina problem. Då får det bli så…
Saknade i alla fall pappa mfl på bröllopet. Även om vissa låtsades om att de inte gjorde det. Men jag såg. Jag försökte glädjas åt brudparet. Och det gjorde jag väl också. Fast med onda tankar i bakhuvudet. Det kan misstolkas. Men då får det göra det. Jag har inget ont emot min syster eller så. Inte heller emot pappa. Bara om deras bråk som de inte kommit över på fyra år. Så jävla löjligt. Omoget. Det är mycket jag tänkte där, den där kvällen. Och sedan när vi körde hem. Martinas sista ord till mina bröder. Men hon är 29 år, och borde egentligen vara lika förnuftig som jag är, vad det gäller vissa saker. Men alla kan inte vara perfekta.. Även om vissa tror att de är det. Jag bryr mig inte om personerna läser denna bloggen. Om de tycker jag är elak, och feg som sitter här och skriver. Ring mig så säger jag det i stället då. Jag hade i alla fall mage att hålla käft under bröllopet. Även om jag ville säga det jag nu skriver.
Tänka före jag säger, är det inte vad du en gång sa att jag skulle göra? Jag är ju så självisk. Saker du ”sa” ( läs, skrev ) den där dagen i oktober 2007 sitter fortfarande kvar. Jag har inte glömt, jag har bara tagit distans. Jag är inte sådan att jag inte pratar med den personen sedan, på fyra år. Jag är bara dämpad! Inget förtroende kvar. Det är vad det blir av allt.
Men det var ju inte det jag skulle skriva om. Jävla familjeproblem. Och det är mer därtill, men det är sådant jag inte direkt ska printa ner här.
Efter bröllopet så fick jag hem tre fyllisar. Två av dom ville bli hämtade dagen efter. Jag tvingade hem dom eller så fick de ta sig till stugan på egen hand. De hängde på och jag tror att de tackade mig dagen efter för att jag drog med dom. Det är ju inte direkt kul å vakna upp på något annat ställe än ”hemma” när man är bakis. Det var bara att ta sig ett dopp i det blå för att vakna till liv sedan. Det gör att vi kommer in på
Söndagen den 11 juli:
Den började som skrivet med ett dopp i det blå. Sedan dusch och iväg till farfar som kommit hem ifrån sjukhuset som han åkte in på några dagar tidigare. De hittar inget fel på karln och har inga anledningar att ha kvar honom på avdelningen. Han ville stanna på sjukan men de följer regler hit och dit så det är bättre att han är hemma. Vi köpte med oss fika. När vi kom dit var pappa redan där och han hade redan köpt fika han också. Exakt samma som vi, munkar och ballerinakex.. Så typiskt. Och så lika tänkt… ![]()
Det var trevligt att träffa farfar, även om han gått ner massor med kilon sedan sist. Förra gången jag var nere så hälsade jag på han på sjukan. Då hade han legat där i en månad ungefär. Usch, stackarn. Han förtjänar verkligen något bättre. Gubben på 73 år!
Jag sa till honom att hålla sig vid liv tills nästa gång jag kom ner… Det kunde han visst inte lova.
Efter visiten där så bar det av till Kalmar. Emma skulle bjuda på mat. Sagt och gjort. Efter Lax, klyftpotatis, sallad och kall sås så blev det bio. Sex and the city 2. Inte direkt till Kristoffers förtjusning men han hakade på ändå. Han är ju inte svår så. Han la ut pengar för att se en film han egentligen inte ville se, som han till och med trodde att han skulle få slippa att se. Det är väl fint gjort?
Jag har ju sett på avsnitt och filmer jag inte velat se, men som jag sett för att han ha velat se. Så det är väl jämt på det planet.
Sen efter det så tog vi glass å åkte hem igen, till öland.
Där försvann Ville. Jag vände mig bort i en sekund och vips så var katten borta. Jag visste att han var någonstans i närheten. Aldrig att han skulle försvinna långt. Han hade ju inte vågat gå ut på hela veckan, men sista kvällen så smiter han. Kristoffer kom tillbaks ifrån servicehuset och jag sa att Ville var borta. Kristoffer blev orolig direkt. I början var jag lugn, jag visste att han inte var långt borta. Han måste vara nära stugan. Kristoffer gick över halva campingen. Jag höll mig till stugan. En kvart gick, jag började bli lite orolig. Jag började ropa lite på honom, gick runt och runt stugan. Tillslut när jag ropar så ser jag något under stugan. En liten nos. DÄR ligger Ville och trycker. Vågar sig inte fram så jag får slita fram honom. Kristoffer är ovetandes om mitt fynd.
Jag försöker ringa honom på mobilen men den känner han inte. Jag släpper in katten i stugan och stänger dörren. Då kommer Kristoffer. Han talade om för mig att han inte sett honom någonstans. Undra vart han är. Undra det sa jag. Kanske han är inne i stugan. Och så var vi dörrvakter när vi satt på ”altan” vid stugan. Vi ville absolut inte åka hem utan katt!
Det gjorde vi inte heller. Hela måndagen spenderades i bilen. När vi kom hem så blev det att packa ur bilen och sedan köpa kinamat. Dagen efter blev det jobb. Och sedan har dagarna rullat på. Hinner tyvärr inte skriva om dom just nu. Men får göra det när jag har tid igen. På lördag eller så ![]()
Ha det bra tills dess!
En del av resan..
15 Jul 2010 1 kommentar
in Familjeangelägenheter, Festlig händelse, Irritationer, Kärleken, Något roligt, Resor, Systrar och bröder, Tankar, Väder och vind, bild/bilder
Då tänker jag ta tillfället i akt och skriva ner lite om våran resa ner till Kalmar och Öland!
Tisdagen den 6 juli:
Då var vi uppe före tuppen. Vårt mål var att köra klockan åtta men vi körde klockan sju. En timme tidigare i Kalmar det. Vi körde och vi körde. De 14 sista milen var nog de segaste. Just för att vi visste att vi snart, snart var framme. Väl framme så mottogs vi av pappa och mina bröder + flickvän. Potatisen var på G. Det skulle bjudas på rödspätta och potatis. Det var tänkt med remouladsås men de hade inte tillräckligt med majonnäs. Men jag ville, lika gärna som lillebrodern Jimmy, ha remouladsås så vi åkte och köpte det.
Åt och hade det gött. Jag ville se vårt gamla hus där vi bodde förr. För att se vad den nya ägaren gjort på trädgården. Ryktet säger ju att de har ändrat hela skiten och det hade dom också. Det var liksom inte sig likt, det var inte vår gamle tomt jag åkte förbi å såg. Det var nästan som om att alla minnen av oss syskon leka där raserades. Tomten finns inte längre. Det är som om att det jag minns är falskt.
Det kändes väldigt lustigt och köra på den gamla gata jag bott så läänge på. Den var sig lite lik, men ändå inte. Det var bara vår gamla tomt och ett hus till på gatan som hade förändrats. Allt annat var sig egentligen likt. Men ändå kändes det så konstigt.
Efter resan genom gatan begav vi oss till hamnen och njöt av utsikten.

Sedan körde vi ner till Dalskär för att ta en glass.


Älskling.

Min gamle pappa!
Efter utflykten ner dit så åkte vi hem för att spela lite Geni med Jimmy å hans kompisar. Sen var det dags att sova och lille Ville pep typ hela natten så det blev inte mycket sömn.
Onsdagen den 7 juli:
Tog lite sovmorgon eftersom att Ville inte kunde vara tyst på hela natten. Käkade frukost, väckte Alex. Han hade sagt att han ville med till Jörgen ( på kyrkogården, det är där han har varit sedan 2001 ). Och det ville han. Så fick han göra sig i ordning sedan åkte vi för att köpa blommor och så ett hjärta.

Sedan bar det av till Öland. För att checka in i vår stuga!


En liten segelbåt i det blå. Och han var inte ensam, det var ett par stycken ute till havs.

När vi hade landat lite på campingen så begav vi oss för att käka. Sedan skulle vi över till fastlandet och Kalmar igen. Emma skulle bjuda på fika, det ville vi ju inte missa! God fika också dessutom! Hem efter det för att vara med Ville.
Torsdagen den 8 juli:
Emma kom på morgonen, efter att jag varit och badat fötterna i det underbart varma vattnet. Vi skulle åka till Borgholm för att hitta de sista till outfiten som jag skulle ha på bröllopet. Vi sökte och sökte efter en rosa bolero men hittade ingen. Köpte en vit istället. Just när vi hade köpt den och gått in i den allra sista butiken som vi inte varit i så hänger den där…. Den rosa boleron. Då var det redan för sent så det fick vara. Lika bra gick det ändå. Efter att vi varit i Borgholm så åkte jag och Kristoffer till vårt och Emma till sitt. Vi umgick med kissemissen sedan låg vi i vattnet. Den förut så fulla strand var lite ödslig. Även om klockan inte var så jättemycket. Men härligt var de ändå. Duschade av oss allt saltvatten och begav oss till Kalmar för ännu mer shopping. Emma hade kollat in vad Harrys hade att erbjuda, så det var stället vi åt på och det ångrar jag inte en sekund. Hur gott som helst. Jag och Emma tog lika. Vi tog Potatisgratäng med ryggbiff och beasås. Hur jävla gott som helst!!!! Jag åt upp precis allt. Kristoffer tog plankstek, smakade lite och det var också minst lika gott. Mums.
Gick lite i hamnen.

Sedan blev klockan mycket och Öland kallade igen!
Fredagen den 10 juli:
Då bar det av till Karlshamn. Först så skulle vi åka och hämta min broder innan vi åkte vidare, det var ju ändå på vägen. Gissa vem som hade försovit sig? Jag ringde dagen innan och sa vilken tid vi skulle komma. Inga problem alls vettu. Gissa vem som ligger och sover som bäst när vi ringer på dörren om inte Alex? Jag bara visste att jag skulle vara tvungen att ringa honom innan vi stack. Jag känner han så väl, jag visste det så ini helvetes mycket. Ändå så trodde jag att han skulle vara uppe med tuppen och redo att åka. Vi fick vänta lite. Han hann inte med mer än att packa. Sen så var det fullt ös till Karlshamn där vi först träffade Morfar och moster. Sedan kusinerna. Den ena kusinen har jag inte träffat sedan vi var väldigt små. Den andra visste jag att jag hade för ungefär två år sedan. Vi hade ett litet möte där, mitt i Karlshamn.

Sedan när vi varit där, det var bara snabba besök, tråkigt nog. Så åkte vi till Kalmar, hämtade upp Jimmy och sedan bar det över till ön för att grilla. Emma var också bjuden så hon var över också. Det var trevligt. Jag och Emma tvättade lite medan grabbarna spelade lite kort. Sedan blev det efterrätt. En lyckad kväll helt enkelt. Alex och Jimmy badade när mörkret hade lagt sig. Jag badade fötterna. Orkade inte ligga och sova med blött hår så badningen fick jag ta dagen efter.

Emma och Kristoffer.

Och mina söta bröder!
Ville sov med Jimmy sedan. Så de hade det lite mysigt.

Söting! Jimmys panna är också med i bild…
Där skulle jag vilja säga stopp. Jag har lördag, söndag och måndag att ta också. Och om dagarna efter hemkomsten som jag bara måste dela med mig av men som jag inte orkar nu, helt enkelt. Bröllopsbilder och dylikt får komma i nästa inlägg eller så. Jag ska försöka skriva det imorgon, innan det är dags för jobb igen. Tänkte ju skrivit detta inlägget för flera dagar sedan. Men då hade jag räknat med sovmorgon och inte upp å jobba. Frida ringde på kvällen och sa att det för förmiddag, bara så att jag visste. Och det hade jag ingen som helst koll på. Tur att jag har Frida!
Det händer grejer här, denna sommaren. Mer om det imorgon! Härliga sommarväder.
















